Jo, det händer här och nu

Och det är värre än någonsin. I april 2005 var det en hearing i riksdagen om hur lagstiftningen för barnets bästa såg ut i realiteten. Slutsatsen var att lagens tillämpning för barnets bästa hade misslyckats. Många mammor fick berätta om sina erfarenheter.

Det finns personer i vårt samhälle som har lyssnat i åratal på hur illa barn behandlas, de säger att idag är det värre än någonsin.

Här berättar en mamma om hur hennes moderskap och hennes sons barndom ser ut.

Häromdagen pratade jag med en mamma som efter åratal fick hem sin tonåring. Suicidal. Helt trasig i själ och hjärta. Avdumpad som till en soptipp av pappan som inte längre orkade med barnet han förgripit sig på sedan förskoleåldern. Det är många svarta historier. Kolsvarta.

Flickan som inte fick träffa sin mamma på flera månader efter att mamman polisanmält sexövergrepp. Flickan bor hos förövaren nu och träffar bara mamman några timmar varannan vecka.

Den mycke grymme pappan som socialen gett skyddad identitet. Barnet som inte fått träffa sin familj på modersidan på över ett år, inga telefonsamtal ingenting. Ingen återkoppling om brev kommit fram. Socialen bryter mot allt vad gäller mänskliga rättigheter och barnkonvention. Socialtjänsten axlar skickligt pedofilens mantel. Ljuger lika fräckt – för hur ska de annars lyckas ro i land en så upp-och-nedvänd ordning?

Här är ett liknande exempel, som dessvärre inga tidningar skrev om och historien kan upprepas i det tysta.

Vanvårdsutredningar och hearingar i riksdagen i all ära – men det enda som ändrats är fernissan.

Ett samhälle som bryter bandet mellan en mor och ett barn har gett sig på själva livsnerven till sin egen existens.

”Upptäckta?”

”Julafton. Det är svårt att få tvättider, men i morse tog jag min son i ena handen och tvättkorgen i den andra för att gå över till tvättbyggnaden. Vaktmästeriets snöröjningsmaskin stod längst bort i huslängan och lyste med helljusen på oss hela vägen från trappuppgången. Först när vi hade gått förbi körde han igång igen. Min son hade mössan långt nerdragen och halsduken högt – vaktmästaren kan inte ha sett oss särskilt väl.

När tvätten var klar och bärgad hoppade vi på en buss på vinst och förlust – till apoteket. Hostan var alldeles förfärlig i natt, trodde lungorna skulle följa med upp. Det var massor av folk inne i centrum som hastade runt för de sista julinköpen. Poliser också. När jag står i kassan för att betala hostdämpande medicin kommer två poliser in. Den ene ställer sig så nära bakom mig att jag känner hans andetag i nacken. ”Nu” tänker jag, ”nu lägger han en hand på min axel och ber mig följa med.” Det känns som en evighet innan jag hittar plånboken i väskan.

Jag vet att det är polisens piketstyrka som brukar gripa mammorna. Jag har ofta tänkt på hur det låter i trappuppgången, när de kommer rusandes med tunga kängor. Önskat att det skulle finnas någon trygg plats för mig och min son att gömma oss på om de kommer. Eller kanske när. De flesta mammor grips.

Min son har fått välja julmaten och klapparna han har önskat har vännerna hjälpt mig att köpa så att det verkligen blir överraskningar. Vi åt köttbullar, prinskorvar och omelett. Drack julmust. Mumsade på hemlagad knäck och mandariner. Kollade tv. Öppnade paket. Jag kände mig alldeles lycksalig när jag såg hans nöjda min över leksakerna han fått.

Det var sent när vi gick och lade oss. Läste om vildhästen Spirit, en alldeles underbar bok. Jag ska precis släcka när det ringer på dörren. Klockan tio på julaftons kväll.”

”På flykt”

”De första dagarna var de svåraste. Ovissheten. Men nu har vi varit tillsammans några veckor, min son och jag. Och jag är så glad att vi gav oss av, vi har det så bra. Tänk att vi äntligen har kunnat lämna våldet bakom oss! Vi har fått hjälp med en lägenhet – visserligen en begränsad tid, men ändå en fast punkt i tillvaron och långt bort från vår hemstad. Där är vi på löpet – ”mamma försvunnen med sin son”, och på Internet. Unga tjejer bloggar om oss, har vår bild på sina hemsidor. De är grundlurade av vältaliga pappor och skrupellösa myndighetspersoner. Och sen har vi ju den vanliga mobben – pedofilkvinnans blogg som nog gör sig en hacka på att sprida onda rykten.

Vi är ute varje dag – vädret är på vår sida. Mössorna drar vi ner långt och overallen i rosa som jag fått ärva av systern, passar ypperligt till en liten kille... Jag har köpt ett tefat, snön är för kall för snögubbar, men vi gör snöänglar och går till lekparken varje dag. Det är så skönt att han får vara ute, jag vet förra vintern, min son var så understimulerad när han kom med kontaktpersonen att han satt och vaggade från sida till sida. ”Tv, mamma, tv mamma…”.

Jag ser varje dag som en sällsynt gåva. Att höra min sons andetag på kvällen, när han somnat är ren lycka. Att ha honom i trygghet och harmoni är obetalbart.

Allting gick så hastigt när vi försvann, så jag glömde ta med mig en riktig jacka. Har haft tjocka jumprar, men vinden blåser rakt igenom. Hostan är värst om nätterna. I natt var jag uppe och hostade blod. I går natt också. Här är vi långt borta från våra vänner och jag vågar inte använda telefonen. Hoppas det inte är farligt. Hoppas vi får vår fina jul – klapparna ligger under granen och julmaten är förberedd.”

Årets nionde vandring

...och den sista för i år. Trots snålblåst och julen som står för dörren så var uppslutningen till dagens vandring god. Mödrarna har vandrat sedan den förste september. Sensommar har skiftat till höst, som bytts till vinter. Situationen för barnen och mödrarna är alltjämt mycket svår. Detta vill vi visa genom vår vandring. Liksom tidigare vandringar startade vi utanför Göteborgs tingsrätt. Vandrarna fortsatte sedan genom ett råkallt centrum till Gustav Adolfs torg. Där fortsatte mödrarna i vänstervarv.

”Vi rymmer!”

Vi fortsätter med gästskribenten. I detta blogginlägg berättar jag hur mitt moderskap ser ut och vad som är genomgripande för min sons barndom.

Här gästskribenten:

”Det var första advent, snöflingorna föll ner i stora sjok och bildade ett vitt, luftigt täcke på gården. De första ungarna kom ut med sina pulkor.

För mig var det högtidsdag – jag skulle få träffa min son, som jag gör varannan söndag. Vi skulle åka in till stan och titta på allt det vackra.

Det ringde på dörren. Jag gick ner på knä – välkommen, välkommen, min lilla vän!

Kontaktpersonen stod bredvid med snö på stövlarna och märkesjacka. Hon älskar att prata om de resor hon gör, ibland tillsammans med sina barn. Jag förstår att det är en betydande extrainkomst för henne att bevaka mig när jag träffar min son. Hon är en obegriplig människa.

Min son var hungrig så vi åt några ostsmörgåsar innan vi förväntansfullt gav oss ut i vimlet. Tomtar trängdes i skyltfönstrena, änglaspelen klingade som de vore utav kristall, och granarna gnistrade i kapp, tyngda av stjärnor och glitter. Under låg hemliga paket. Vi pekade och gissade. Vad kunde det vara?

En bit bort stod barnstjärnan. Och signerade. Vi måste dit, men hann inte fram. Förargligt! Men då fick jag syn på vännerna. Skulle vi med? Ja, det klart! Kontaktpersonen hade stannat vid något gratisebjudande.

På kvällen sa du ”Mamma, jag slåss.” ”Det gör inget”, svarade jag och jag hoppas innerligt att vi får så lång tid tillsammans att du blir en harmonisk liten kille. Glad och med tillförsikt inför livet.”

En förändring måste ske

Uthängning av pedofiler debatteras i media, bl a här och här. Så som det ser ut i Sverige idag är en snar förändring mycket angelägen – lidandet för barnen och drabbade familjer är så stort att det är svårt att sätta ord på. Syftet måste vara att minska övergrepp på barn. De låter logiskt att uthängning av pedofiler har en avskräckande effekt, vilket också sker i flera länder. Några debattörer anser motsatsen – men talar inte om vilka källor/undersökningar de läst, eller hur tillförlitliga de är.

Idag är det mindre än tre procent av polisanmälningarna som går vidare till fällande domar. Det är beklämmande att det ska vara så enkelt att gå fri från sådana förödande brott! Vi måste tydligt ställa oss på barnens sida.

Förskolan måste anmäla. Ett tips är att skriva upp när och varför man misstänker att ett barn utsätts för någon form av övergrepp. Ofta är det den samlade bilden, som gör att man misstänker/känner att något inte står rätt till. Spara anteckningarna. Kan man hänföra det i tiden, så kan barnet vara hjälpt av det om det någon gång blir en rättegång. Hjälps åt, stötta varandra, det är mycket svåra frågor och man vill verkligen inte att det ska bli fel åt något håll.

Det är viktigt att kedjan fungerar hela vägen; polisen, socialen, vittnen. Trots att vi ofta, här på bloggen, är kritiska till polisen, anser vi att den har högre kompetens än socialen. Fallerar det där, så kan det bero på problem i ledningen. Det är också viktigt att åklagaren tar riktiga beslut så att alla nödvändiga undersökningar verkligen görs, att alla vittnen får komma till tals, etc.

Och sen är det bra om man slutar gulla med pedofiler och inte heller stämmer upp i kör om att de är oskyldigt dömda. Pedofilen är nämligen specialist på att ljuga, förneka och manipulera sin omgivning. Fråga målsäganden och vittnena om du känner dig osäker.

Första april?

Dagens Metro berättar att poliser slår larm; det är för få polisutredare som utreder mäns brott mot kvinnor. Det är en mycket viktig fråga. Ska fler kvinnor och ungdomar våga anmäla dessa brott så är det ju en absolut förutsättning att utredarna har den tid och de förutsättningar som behövs för att göra ett professionellt arbete. Annars blir det naturligtvis motsatt effekt.

Jag får nästan ont i magen – här står vi inför julhelgen som ju brukar vara en av topparna i våld i nära relationer, och då är avdelningen underbemannad; situationen kaotisk. Hur ska det gå? För alla kvinnorna. Och barnen!

Kerstin Horgby är snabbt inne och gjuter olja på vågorna – hon tycker inte utredningarna varit taffliga, och skulle någon tycka det så får de gärna återkomma och diskutera...

Jag kollar datumen på tidningen och det står 12 december – inte första april. Ska våldsutsatta kvinnor och barn diskutera huruvida polisens arbete fungerat? Är det på den nivån utredningarna ligger? Hur ska man kunna kräva det av de som står allra längst ner på samhällsstegen?

2002 arbetade Horgby som barnutredare på polisen. Hon var snabb att se bristerna där, de organisatoriska missarna fick ”vägas upp av utredarnas egen talang och förmåga skaffa erfarenhet genom egna misstag.” Tio år senare är Horgby chef för polisens barnutredare och uttalar då att de saknar kompetens. Vilken överraskning – de egna misstagen och talangen räckte inte till?! Hur vore det med riktade insatser och långsiktigt kvalitetsarbete? Inom vilken organistation kan en chef tio år senare sitta och säga att det inte finns tillräcklig kompetens? Tio år är en mycket lång tid – och pengar är polisen nerlusade med. Här saknas ju intresset!

Vi mammor känner inte till ett enda aktuellt fall där vittnesmål från barn under sex år har lett vidare till åtal. Men de förhörs ändå. De utnyttjas av polisen. Till statistiken eller budgeten. Den misstänkte gärningsmannen förhörs däremot sällan (aldrig?) när barnet/barnen är så små.

Kerstin Horgby har inte haft någon framförhållning vad gäller mäns våld mot kvinnor. Hon låter organisationen urholkas. Hon säger att det blir bättre till våren. Vad är det för prioritering?

Våld i nära relationer är den värsta brottsligheten vi har i detta land – för kvinnor mördas, barn utsätts för svåra övergrepp. Vem ska skydda dem – om inte polisen gör det? Är det fortfarande samma problem om tio år? Med chefer som Horgby är ju sannolikheten stor.

Hon är nog mest intresserad av att åka ut på lite halla-ballo och jaga våldsutsatta kvinnor...

"En lycklig tid"

Idag välkomnar vi en gästskribent i bloggen! Hoppas vi får fler inlägg från andra mammor också!

"När min son och jag träffas lever jag. För mig är det alltid lika fantastiskt, vi delar glädje och sorg, lycka och smärta. Vi har roligt tillsammans. Förutsättningarna är de svårast tänkbara. Kontaktpersonen sitter med hela tiden, kontrollerar, noterar, värderar. Jag vet inte hur många gånger vi är uppe i nu. Månader har passerat, träden har tappat sina löv, grönskat igen och åter gått in i vinterskrud. Det är svårast på våren, när allt växer, frodas och utvecklas. Min son är som en blomma om våren, som vill sträcka sina gröna blad mot solen. Istället har blomman placerats i ett skuggigt hörn, utan kärlek och omtanke. Ett objekt att nyttja. Jag ser ändå hur skön den är, vilken livskraft den har. Hur den kämpar mot de värsta oddsen.

Fyra timmar, varannan vecka får vi en glimt av varandras liv. Han har en god uppfattning om hur lång tiden är vid det här laget. ”Vad är klockan? När ska jag till pappa?” Underläppen skälver. ”Det är en halvtimma kvar, vi hinner måla en stund till.” När tiden börjar rinna ut vill han börja med något nytt, förhala tiden. Jag vågar inte dra över mer än ett par minuter. Vi kramar om varandra länge och väl. ”Mamma älskar dig för att du är du. Det bästa jag vet är när du är här.”

För några veckor sedan målade han en av sina sällsynta figurativa teckningar. En glad streckgubbe i mitten på pappret som höll en mindre streckgubbe i handen. I andra hörnet tog en streckgubbe med sned mun och vaga streck form. ”Mamma, det är pappa. Här är du och jag.” Socialens ”normaliseringsprocess” verkar gå sådär. Teckningen har jag satt upp på väggen i vardagsrummet. Den gör mig glad i själ och hjärta och säger mig att min son är stark. Blir nog mamma upp i dagen...

Innan det fruktansvärda hände, bodde han här och var hos mig den största delen av tiden. Jag fick lyssna på råd från soctanter, advokater mm. ”Undanhåll umgänge. Undanhåll inte umgänge. Ta med dig din son och res bort! Du måste lämna ut.”

I en av dessa perioder träffade min son inte sin pappa på flera veckor. Jag är så glad att vi fick den tiden tillsammans och jag är övertygad om att den var mycket värdefull för min son. Han orkade följa med på promenader utan att klaga över värk i benen. Plötsligt gick det bra att borsta tänderna, han föll inte längre i oförklarlig gråt när han spillde vatten eller mjölk på sig. Mardrömmarna försvann. En natt låg han till och med och skrattade i sömnen. Det var en mycket ljus tid. Jag önskar att alla barn fick ha det så.

Vi hade det underbart. Klättrade i berg, gick alla trapporna till den gamla fornborgen, lekte kurragömma bakom murarna och i prången. Träffade barnfamiljerna vi umgås med. Du sprang ikapp med de andra barnen och strålade av energi. Dagarna som pappan skulle hämta på dagis flexade jag ut från jobbet eller tog semester. Ibland var du med på jobbet och du fick massor av uppmärksamhet. Som det charmtroll du alltid har varit och är.

Sen hotades jag av advokat att umgänget måste släppas på igen. Två dagar i veckan, några timmar. Ditt helvete tog ny fart. Mardrömmarna, paniken i dina ögon när du skulle till pappa. Jag kämpade emot. ”Det här går inte, min son mår inte bra!” Ingen lyssnade. ”Utöka ännu mer!” Varannan helg och en övernattning varannan vecka. Vi var ute och promenerade när jag berättade för dig att du skulle träffa pappa ännu mer. Hade väntat på att du skulle säga något om pappa och berätta det då.

Det var en kylig vårdag. Du rasade rakt ner på trottoaren och började gråta. Jag satte mig ner, tog dig i knät. Du var alldeles förtvivlad. Sen satt vi där. Länge. Jag strök över ditt hår, vyssjade, pratade lugnande. Vi var långt borta från de jäktade människorna som nästan snubblade över oss på den kalla stentrottoaren. Tiden stod stilla. En mamma med sin son.

Och jag tänkte vilken djävulsk tid vi lever i."

Barnafrämjande arbete

I Atsubs lokaler i Uppsala är det cafestund mellan 12 och 13 varje torsdag. Den 15 december är det öppet hus, med juliga aktiviteter och loppis och tombola.

I januari är det filmvisning. Den omtalade och starka filmen ”Vem lyssnar på Ella”. visas i sambarete med ABF, Uppsala län. Det är en film av Thor-Björn Bergman.

”Ella var inte ens tre år när misstankarna mot pappan att han förgrep sig på sin dotter började gro. I den här filmen berättar mamman om den långa kampen mot myndigheterna för att skydda sin dotter och samtidigt bli trodd. Vem lyssnar på Ella?”

Vi är många som hoppas att Thor-Björns film kommer att visas i Göteborg också. Det känns mycket angeläget.

En grupp fantastiskt fina människor...

...demonstrerade idag för att visa sitt stöd för barnen och mammorna, som hålls åtskilda av myndigheterna. Vandringen startade som brukligt utanför Göteborgs tingsrätt, sorgetåget fortsatte sedan mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg.

Dagen var gnistrande klar och kall och julkommersen i full gång. Det blev en stilla kontemplation vid en tänd marschall, sedan vandrade gruppen runt torget i vänstervarv. Av anledningar som de sociala myndigheterna inte vill ge ut hålls strävsamma, skötsamma mammor åtskilda från sina barn stor del av barndomsåren. Istället placeras de hos en brottsmisstänkt förälder, en missbrukare och / eller långtidssjukskrivna pappor, etc. Offentlighetsprincipen gäller för många handlingar och i dem kan vi läsa att barnen – sedan de flyttats till en skadlig förälder regredierar, är hyperaktiva, tydligt sexualiserade mm. Förskollärare och medicinsk personal vittnar ibland, men barnen tvingas ändå till den brottsmisstänkte föräldern.

Sociala myndigheter är inte längre en service för samhällets medborgare. De ser till att finna sysselsättningsgaranti för dem själva. De djupa ärr och de svåra år som barnen får ger mer tid och mer personal. De som betalar är du och jag via våra skattesedlar. Hjälp oss att sprida information om hur våra barn behandlas idag. Låt myndigheternas övergrepp mot barn och mammor få ett slut.

En pappa har tappat ett barn...

..och frias av tingsrätten. Barnen är ju det viktigaste vi har, så då har väl myndigheterna noggrant undersökt huruvida barnet har misshandlats eller inte. Flera tidningar skriver om det, men det verkar gå obemärkt förbi; inte så många kommentarer. De flesta i vårt land har ett stort förtroende för myndigheter. Det beror nästan bara på en sak – de har inte varit i kontakt med vare sig rättsväsende eller social, vi mammor har en helt annan bild om hur våra myndigheter fungerar. Vi vet att de ofta agerar barnfientligt.

”Men tingsrätten menar att mannens version av händelsen är långt ifrån osannolik och att den inte är motbevisad” skriver en tidning. Det låter som om tingsrätten ägnar sig åt tyckande. Jag ser till de fragment som framkommit i pressen och tillåter mig att likaledes ägna mig åt tyckande.

”Fallet var cirka en och en halv meter, rakt ner porslinet.” skriver en annan tidning. Det säger inte så mycket – men en och en halv meter är högt, höll han dottern i famnen bör han ha varit två meter lång. Men hon föll rakt ner i porslinet – i handfatet eller toaletten? Hur kan då fallet vara en och en halv meter? I mina öron låter det osannolikt.

Hur var det med skadorna? ”...fraktur på hjässbenet” men det stannar inte där utan journalen berättar också om ”brott på vänstra skenbenet”, landade hon på huvudet eller landade hon på vänsterbenet? Spädbarns skelett är mycket plastiska och därför är det ovanligt med brott på benen.

Läser man en forskningsrapport utgiven av Stockholms läns landsting 2011, så kan man på sidan 27 se att skenbensfraktur står överst på listan av frakturer associerade med barnmisshandel.

Barnet har vidare ”blödningar under hårda hjärnhinnan, rikligt med blödningar i båda ögonens näthinnor...” Skadorna är som tagna ur en lärobok om ”Shaken Baby Syndrome” (sid 16 och framåt). Jag vet att jag inte har all fakta i målet, men av det som framkommit i pressen, så tycker jag det låter mycket osannolikt att ett barn får sådana skador av ett fall.

Det står inte om medicinsk personal vittnade. Vi mammor vet däremot att läkare ibland vittnar om övergrepp på barn, vars vittnesutsagor rätten nonchalerar.

USA:s Child Protection Services, CPS

Sveriges social har många likheter med den amerikanska, det förstår man om man lyssnar på Nancy Schaefers tal. När ställer sig de svenska politikerna upp och berättar lika modigt och öppenhjärtigt som Schaefer om hur socialen arbetar? "The caseworkers and social workers are very often guilty of fraud, they withhold and destroy evidens, they fabricate evidens..."  "they snatch children...". Det låter verkligen som Sverige...

En svår tid

Julen närmar sig och det är en mycket svår tid för mammorna och deras familjer. Julen är barnens högtid och förknippas med glädje och tindrande barnaögon. Så fungerar det inte för alla barn i Sverige. Har de haft oturen att ha en missbrukande eller våldsam pappa är risken mycket stor att de placeras där stor del av sin tid eller på heltid. Även mycket små barn tvingas till missbrukande pappor. Många barn vittnar om en skräckfylld tid och skola/dagis är stängda.

I Göteborg går julförberedelserna vidare. Förutom lampförsedda flaggstänger smyckar gransris Gustav Adolfs torg. Igår företog mammorna en vandring för barnen. Utgångspunkt var tingsrätten, de vandrade sedan fram till torget som de rundade i vänstervarv. Sedan den förste september har mödrar enträget vandrat för att sprida information om hur ohyggligt illa barn och mödrar behandlas idag av myndigheterna.

Är det så här utanförskap skapas?

Dagarna kommer och går som i ett töcken. Jag sover väldigt dåligt. De första nätterna efter domen sov jag hos en väninna. Jag brukar alltid klappa min son på kinden och sjunga en godnattvisa när vi gått och lagt oss. Det känns som en bit av min kropp är borta. En saknad som inte går att sätta ord på.

Men envis är jag. Jag går till jobbet varje dag. Klarar mig på min erfarenhet och ett par fantastiska kvinnliga kollegor. Som har hört, läst och sett. Som stöttar. Har jag inte sovit något en natt, brukar jag somna nästa. Jag vågar inte uppsöka en vårdcentral, borde egentligen skaffa sömntabletter, men får soc reda på det, kommer det att användas mot mig.

Det är snart tre veckor sen vi sågs, min son och jag. Har rätt att träffa honom med kontaktperson varannan vecka enligt den interimistiska domen. ”Inte ska du väl förnedra dig så?” frågade en äldre bekant. Förnedra mig så? Va? Kan man förnedras mer än att tvingas lämna ut sitt barn till en förövare?

Jag har ringt och ringt till soc. Det blir ingen kontaktperson i helgen heller, ”Det tar tid att ordna.” Sen spelar det ingen roll vad som står i papprena.

Jag ringer dagis varje morgon och frågar om min son är där. I vanlig ordning sjukskriver pappan honom och stannar hemma från jobbet. Men i veckan kom han faktiskt till dagis en dag. Jag åkte dit – så att han inte tror att jag har svikit honom. Han var helt grå i ansiktet, hade samma aura som en gammal människa. Jag lade knäna på den grusiga asfalten, tog hans lilla hand mellan mina händer, klappade den och förklarade. ”Vi träffas snart igen, det går några dagar och några nätter, men sen träffas vi igen.” Sen dök förskollärarna upp, förvirrade och förstämda. ”Mamma älskar dig! Kram, hejdå!”

Jag hoppas jag orkar. Jag vet att det finns mammor som inte gör det. Då har socialen trasat sönder en hel familj och barnets möjlighet till ett helt liv omintetgörs.

En internationell blogg

Vi är väldigt glada över det internationella intresset som finns för Mammornas blogg. Läsare från tre kontinenter hittar hit. Det är både viktigt och glädjande. Viktigt för att det kan förhindra att myndighetsförfarandet som vi har i Sverige sprider sig till andra länder. Det kan också visa på det hyckleri svenska politiker bedriver när de påstår sig värna barnen i internationella sammanhang.

Nyckeln heter information. Att prata om det, att ta upp saker till ytan. Sverige har en lång tradition av att mörkläggningar. På sjuttiotalet briserade den så kallade ”Bordellhärvan”. Offren behandlades mycket illa av myndigheterna och har ännu inte fått upprättelse. Samma män som var med på den tiden fortsätter att förneka och mörklägga i medierna. Jag tror det är en av anledningarna till att vi idag har en välutvecklad dementiapparat när barn utsätts för brott och mot allt förstånd tvingas obevakat till förövaren.

Det finns fler lik i garderoben. Under samma årtionde som bordellhärvan, blomstrade en pedofillobby upp, PAG. På grund av medborgarnas förfäran och kritik var de tvungna att lämna rampljuset. Idag kan vi se att de har varit mycket framgångsrika. På ett mycket fegt sätt använde de sig av RFSL som plattform som ju företräder en utsatt minoritet och deras rättigheter. RFSL har inte gjort upp med sitt förflutna. Förslag har funnits på att arkiven ska öppnas för att ge journalister tillgång till materialet, men styrelsen har valt att fortsätta mörkläggningen.

Vi har väldigt många ryska läsare, som vi välkomnar till bloggen. Vi har nyligen satt in googles översättnings-verktyg i rullisten till höger för att underlätta för läsare med annat språk. Ryssland har valt en annan väg än Sverige. De skyddar sina barn. Sexuell propaganda till barn har förbjudits. Jag tycker det är bra. Låt barn vara just barn!

Vem servar polisen?

I gårdagens Västnytt har länspolismästaren tagit av sig polismössan och dragit på sig offerkoftan. Någon har tagit beslut som ledde till att polisen var underbemannad en löningshelg. Vem tar sådana beslut? Vem vill utsätta sin personal och allmänheten för fara? 

Hur tillsätter man chefer inom polisen? Är det till exempel en chefsmerit att hålla ”Bettan” osäkrad så mycket det går? Som den där polisen som sköt hej vilt rakt in på ett gym, och utsatte allmänheten för fara. Det räknas uppenbarligen som merit för att bli stationsbefäl. Jag kan bara inte fatta det. En impulsiv person med dåligt omdöme. Det är ju inte vem som helst som pepprar på ett tiotal skott in i en lokal där människor uppehåller sig.

I Göteborg var man underbemannad, men resurser finns det däremot när politikerna tar riktigt usla beslut, som till exempel turerna kring skolan i Henån på Orust. Då kallas säkerhetspolis in för att närvara på möten. Hur vore det om man företrädde sina kommuninvånare lite bättre än så? Vem betalade säkerhetspolisen? Är det föräldar som anses som terrorhot idag? Är det hederliga medborgare man måste börja jaga för att hitta bovar i förhållande till budgeten? Eller ser man till att det blir en terrorbalans med de kriminella nätverken i en absurd win-win-situation? Varför blickar man inte mot ”marknaden” sexbrottslingar? Endast två procent av polisanmälningarna sexbrott mot barn leder till fällande domar. För några år sedan var den siffran nästan trettio procent. Vad har hänt?

Sen undrar jag vad piketstyrkan gjorde löningshelgen i oktober – men den kanske är öronmärkt för att jaga mammor och barn...

Mammor och barn

Att vara mamma är något av det bästa man kan få uppleva. Men moderskapet kan trasas sönder av myndigheter som inte ser barn som ropar på hjälp. Läs här om hur Ursas moderskap ser ut:
Det här får jag inte berätta, Mardrömmen, Utredningen, Processen.

Jag har liknande erfarenheter. Jag har burit mitt barn i nio månader, jag har offrat en del av min kropp och själ för min dotters väl och önskan att hon ska ha en bra barndom och få ett bra liv. När mitt ex blev våldsam valde jag att separera - min dotter skulle inte behöva växa upp i ett hem där det förekom våld. Nu är hon där på heltid. Och våldet fortsätter - jag vet det eftersom polisen har varit där igen på grund av våld. Men inget förändras. Min dotter sitter fast i denna destruktiva miljö, med myndigheternas goda minne. Så här ser det ut när jag träffar henne.

Hur kan vi få en förändring? Våra barn kommer att få livslånga skador av sin barndom, på grund av att de av socialen placerades hos sina pappor. Ju längre tiden går, ju djupare blir såren. Men vi ser framåt. Hur ska vi göra för att stoppa myndigheternas övergrepp på barn? Skulle ett återinfört tjänstemannaansvar kunna bryta trenden? Förslag?

Pappa

Jag är så glad och tacksam över att jag har den pappa jag har. Både Orca och jag har väldigt bra pappor. De har jobbat hårt, varit goda föredömen. Betalat skatt. De har kanske inte alltid varit så närvarande – men alltid funnits där när vi behövt dem. Idag har de ett lugnare liv. De står vid vår sida i vått och torrt. Gråter med oss, gläds med oss – de få gånger vi får något litet positivt från någon myndighet.

De är förbannade. På systemet. Att deras barnbarn placerats i destruktiva hem. De läser utredningar, inlagor, bilagor. Skriver brev med frågor, vittnesmål. Allt. De har tillsammans med våra mammor fostrat oss till sanningsenliga och rättskaffens människor. Vi har aldrig haft något med vare sig social eller rättsväsende att göra tidigare. När vi i oro för hur våra barn har det hos pappan, vände oss till myndigheterna, förvandlades vårt liv till en mardröm. Socialen i våra kommuner försvarar förövare och gör barn till offer.

Från kust till kust

Ännu en lyckad vandring för barn och mammor, som utgick från Göteborgs tingsrätt. Dagens marsch - även den med demonstrationstillstånd – utmärktes av långaväga deltagande.

Modiga människor som tröttnat på myndigheternas svek av barnen vandrade till Gustav Adolfs torg, där de fortsatte i vänstervarv. Situationen för mammorna är ytterst hård, enträget fortsätter de kampen för sina barn.

I Göteborg pyntar man inför julen. Samtidigt sitter barn fast i hem med ”vårdnadshavare” som missbrukar och/eller förgriper sig på dem. Hur blir deras jul? Vilken jul får mammorna och deras familjer?

Processen

Andas och skriv. Andas – skriv.

Hur nu det ska gå till. Jag har inte lyckats ta in det. Bara öppnat en liten glugg på glänt. Jag vet att det är så, men känslorna är inte med. Än. Jag har inte ens gråtit. Bara legat i soffan. Stirrat i taket. Pratat med en väninna i telefon. Som är förbannad. Som ska riva upp himmel och jord. Jag bad henne ta det lugnt. Att inte säga något. Att absolut inte säga något. Det kan ligga min son och mig i fatet. I Processen.

Hon grät.

Har inte fått tag på min advokat. Men antar att jag ändå inte ska polisanmäla. För egenmäktighet med barn. Rektorn ringde mig. Hemma låg beslutet från rätten. Interimistiskt. Därför är inte min son här ikväll. Jag vill så gärna finnas här för honom. Nu när han har en pappa som våldför sig på honom. Han behöver en paus, han kan inte vara där hela tiden. Fattar ni inte det?

De kan väl ändå inte mena...? De kan väl ändå i n t e mena – va? Att han ska leva på heltid där? Han är ju så liten. Han är ju så liten!

Pedofilskandal i Holland

Suspicio har ett väldigt bra inlägg på sin sida samt en film.
Suspicio skriver:


"Filmen är på engelska och där framträder bland annat ett pedofiloffer, en polis och en advokat som vittnar om våldtäkter mot barn utförda av en högt uppsatt holländsk politiker. De berättar om pedofilringen politikern ingår i och hur polisutredningar läggs ner och hur det hela tystats ner i decennier.
Joris Demmink, the current Secretary General of the Dutch Ministry of Justice has consistently been linked to the sexual assault and trafficking of young boys, both in the Netherlands and abroad"

Varför är det ingen som lyfter ner honom från posten på Justitieminesteriet??? Hur har han mage att sitta kvar???

En ledningsfråga

Jag och de andra mammorna som vi har kontakt med har träffat många sos-tanter. Jag hörde på radion att deras arbetssituation inte är bra. Det är ju ganska självklart, för vi ser ju att det inte fungerar. Det är en ledningsfråga. Vi tror inte att det är så lätt att hitta sos-tanter som går papparättsrörelsens vägar, men att det finns några stycken som domstolar och chefer använder sig av. De får ju inte protestera mot att de vet vart de skickar barnen. Det är sällan enhetschefer blottar sig som i detta inslag.

Resultatet blir det att man skickar mamman och barnet fram och tillbaka mellan socialen och rätten gång på gång. Varför har psykopatpappor så stor rätt? Vilka i samhället vill hålla dessa under armarna? De bryr sig inte ens om sina egna barn – de bryr sig bara om sig själva. Socialen och rättsväsendet bildar en böld som slukar skattepengar med det här förfarandet. Är en förälder dokumenterat våldsam, hotfull eller sexmissbrukare så ska det vara kört för att träffa barnet obevakat. Riskerna är alldeles för stora, insatsen för hög. Det handlar om barn!

Sen sitter socialen och ljuger: jag är inte det minsta orolig för din dotter. Nej – men alla som känner pappan är det. Alla som har sett hur illa min flicka har mått när hon kommit därifrån är det.

Den enda som inte märkt något är den drogade sos-tanten som kommer ut på hembesök...

Socialen gömmer sig bakom sekretessen. Ingen granskar dem, inga repressalier när de förstör barnens liv.

Utredningen

Det är slitsamt. Min första prioritet är att vara en trygghet och tröst för min son när han kommer från sin pappa. Men sen är det ju allt det andra. Möten. Stämningar. Papper. Kallelser hit och dit.

Ursäkta mig – jag har polisanmält grov våldtäkt mot barn, nu blir jag behandlad som något katten släpat in! 

Varför är det ingen som hjälper min son? Jag vet att ni vet. Jag vill att ni ska veta att våldtäkterna fortsätter. Ni gör ingenting. Vad tror ni det handlar om? ”Inte så farligt” eller ”nu har jag min chans att klättra i karriären”. För det verkar ju som det. Att de som tar förövarvänliga beslut hamnar ett pinnhål upp.

Vi mammor pratar med varandra. Vi ser att vissa namn återkommer när det gäller barnrättsvidriga beslut. Jag slår vad om att vissa av de här tanterna går på droger. Enligt en pålitlig källa har åtminstone en av dem kommit på hembesök och stunkit gammal fylla. Mitt i veckan.

Men det klart, problemet är ju högre upp. Tanterna får ju sitt mandat någonstans ifrån. Vanliga friska människor har nog svårt att leda in ett barn i psykopatens kula. De flesta har ett uns av empati. Hur klarar de det rent mentalt?

I min utredning står det att ”pappan är orolig och föreslår att mamman träffar barnet med kontaktperson.” Nu får de väl ändå ta och ge sig. Varför tas inte min oro på allvar? Jag har gjort allt de bett mig om. Inte polisanmält, inte låtit undersöka min son på sjukhuset. Lik förb-t är han orolig att åka in. För det är ju det enda han kan vara orolig för. Och sen drar han ju på igen, med det alla mammor anklagas för i utredningar – psykisk ohälsa.

Men nu tror jag att han har gått för långt. Domstolen kan aldrig gå med på detta. Aldrig.

Människor som ömmar för barn...

...demonstrerade idag, med utgångspunkt från Göteborgs tingsrätt. Modiga människor som har fått nog. Som vet att det som beskrivs i denna blogg är sant. Att barn i Sverige lever under omänskliga förhållande - med myndigheternas goda minne. Barn placeras idag hos förövare, men det tystas ner. Det är dags att vända på kuttingen och berätta.

Det är så många som känner till förfarandet att barn placeras hos förövare idag, polisen vet det, politiker vet det, osv. Varför då gömma ansiktena? Vi finns ju här för barnen.

Mammor hade med ett par vantar och en älsklingsleksak. En marschall tändes och det blev tid till lite kontemplation.

Solen sökte sig ner över den exklusiva skaran på Gustav Adolfs torg. Sin vana trogen vandrade de i vänstervarv. Det uttrycktes sorg över att alla inte kan visa sina ansikten – strängt förbjudna av sina advokater. Men allra störst var sorgen och saknaden efter barnen.

//Senare tillägg: Läs också http://kiremaj70.blogspot.se/2012/10/mammor-i-kamp-for-sina-barn.html

Polisens insats...

...för våra barn är bristfällig. Vi vet att polisen - av okänd anledning - ibland inte ens förhör pappor polisanmälda för grov våldtäkt mot barn. Husrannsakan? Näpp!  

Nu tycker tydligen göteborgspolisen att det är för jobbigt att öppna en bagagelucka för att leta efter en försvunnen person.

Om däremot en mamma försvinner som kämpat i åratal för att barnet/barnen ska slippa övergrepp hos pappan, utan gehör hos myndigheter – då letar man. Det avlyssnas telefoner, det förhörs högt och lågt, vaktmästare, jobbarkompisar, familj, vänner, grannar – you name it. Och inte en gång, nej - flera gånger. Och sen letar polisen. Ordentligt. De har så mycket pengar så de kan skicka sina skarpaste förhörsledare hundratals mil. Flera gånger. Inga problem!

Det har kommit till Mammornas kännedom att en mamma fick sin bostad genomsökt av piketpolis. Alltså genomsökt efter att dörren brutits upp. Nycklar fanns, men användes inte. Blir lite roligare så. Lite ”Vilda Västern” för grabbarna. Och varför göra något så kul en gång, när man kan göra det två? Självklart! Passar bra när bostaden ligger vägg i vägg med förskolan också. Eller hur?!  

Tänk vad kul för barnen att se väst- och hjälmförsedda män skrika livet ur sig och rusa runt i bostadskvarteret med AK-fyror på magen. Det är lite kontrast mot Julaftons Kalle Anka. Gör säkert de små liven gott.

Om jag vore polis så skulle jag arbetsvägra. Tills varenda oduglig chef försvunnit. Det behövs inte fler poliser. Det behövs färre.

Mardrömmen

Jag får inte berätta detta heller...

Paniken jag känner. Knuten i magen som är ständigt närvarande. I vilket skick kommer min son hem nästa gång?

Jag brukar åka tidigt till jobbet, sover ändå inte bra då min son inte är hemma. Hittar ofta på nåt efter - bio med vänner, fika, promenad. Knuten i magen försvinner inte, men den blir lättare att bära.

Ringde till förskolan häromdagen. Min son är sjuk. Som så ofta får han sitta hos pedofilpappa på heltid när han är där. Det är oväsentligt för soc. Barn är ofta sjuka och barnpsykologen ser att något är allvarligt fel med min son, men måste utreda vidare. Det är så man kan spy.

När min son kommer hit sitter han och vaggar fram och tillbaka, understimulerad. "tv, tv, mamma, jag vill se tv." "Vi går ut till lekparken." men ibland kan han inte gå för han har så ont i benen. Jag får bära min femåring.

Jag ringde min son en kväll. Det var sent, men han var ju inte på dagis. Pedofilen svarade och räckte över telefonen.

- Ett, två, sju, nio, fem...

- Det är mamma, vad gör du?

- Fem, nio, åtta. Mamma, jag ligger här under bordet.

- Vilket bord?

- Köksbordet.

- Lilla vännen, det är sent. Kan du gå och lägga dig?

- Ett, två, sju, nio, tolv...

- Snälla du, gå och lägg dig. Mamma älskar dig.

Trots att både soc och pedofilpappan inte tycker om att jag ringer så ofta ringde jag dagen därpå vid lunchtid. Och jag fick faktiskt prata med min son, som igen var hemma från dagis.

- Hej mamma, jag leker med bakugan. Pappa får jag klä på mig?

När jag lade på kände jag hur allt blod rusade från huvudet. Tog mig på något sätt till toaletten och lade mig på golvet med benen i högläge mot en vägg. Vill verkligen inte svimma på jobbet.

Jag vänjer mig aldrig vid att ha mitt barn hos en pedofil. Jag ser hur det påverkar hela hans varande. Det går inte att krama min son, han klarar ingen nära kontakt. Hur många år av hans barndom ska gå förlorade? I vilket skick är han nästa gång han kommer hem?

Junk Science

Någon vill tjäna pengar och hittar en marknad. Richard Gardner. Han satte sig vid sitt skrivbord och hittade på en teori, påstod sig vara psykolog och tog bra betalt för att vittna för våldsamma pappor och pedofiler. Och han gjorde karriär. Enligt många vara han pedofil själv.

PAS-teorin färdades över Atlanten och har använts i svenska domstolar. Idag har väl de flesta kommit till klarhet i att det inte är något annat än just ”junk science”.

Trots att alla idag förefaller väl medvetna om att det bara är påhitt – så fortsätter barn att skickas till misstänkta förövare. 

Vilka är mekanismerna för detta? Varför måste våra barn lida så?

En exklusiv skara...

...kvinnor och män demonstrerade idag i Göteborg. De demonstrerade eftersom mammor fråntas sina barn efter att på goda grunder anmält missförhållanden hos pappan. De utsätts för kränkande behandling av socialtjänst, domstolar och polis. Barnen får en uppväxt i misär; hos missbrukare, pedofiler och psykopater.

Mammorna får inte berätta för myndigheterna om hur illa barnen far hos den skadliga föräldern. Gör de det är risken stor att de förlorar vårdnaden. Vittnesmålen är fruktansvärda. Mammorna vittnar om barn som regredierar och börjar krypa när de ska till pappan. De kissar på sig, får problem med magen och diarréer som inte sköts hos förövare och leder till skinnflådda skinkor. Bland annat.

- Ännu en vandring för era barn...

- Ja, detta är fjärde vandringen, men idag demonstrerar vi. Vi har fått tillstånd att vandra sträckan mellan tingsrätten och Gustav Adolfs torg. Det blir mer legitimt så här, och vi tagit ännu ett steg i rätt riktning.

- Ni går i vänstervarv runt torget och är samtliga klädda i svart. Vill du kommentera det?

- Vi har sorg. Det går inte att sätta ord på den saknad vi känner efter våra barn. Vi är deras mammor. Hur ser deras liv ut, hur känner de? De är avskurna från sin släkt och deras identitet försöker myndigheterna radera ut genom att hålla oss åtskilda. De kan tro att vi har svikit dem. Men vi finns här och kämpar för dem varje dag.

- Jag ser att du har med dig en barnmössa...

- Ja. Vi mammor har många saker till våra barn som väntar på att få användas. Den mössan söker sitt barn.

Myndighetsmissbruk

Ibland undrar jag om jag har varit både döv och blind. Eller så är det så att mammor sällan vill prata om att de behandlas som skit för att de vill skydda sina barn. Eller så har situationen för barn och mammor drastiskt försämrats de senaste åren.

Från en mycket trovärdig källa har jag hört om en mamma. Pappan vill jävlas. Jag känner igen den intensiva och gnagande typen. Som ringer runt och pratar och pratar och pratar. Han har låtit Skatteverket skriva över dottern på sin adress. Hur gick det till? Mamman har vårdnaden också. Hur kan det komma sig att Skatteverket går ifrån sina egna tvingande formuleringar?

De är portade på flickans skola. Det har rektorn ringt och sagt. De ligger i ”vårdnadstvist”, får inte vara där. Märkligt...

Men det visade sig naturligtvis bara gälla mamman. Pappan går dit och visar upp sig på föräldramöten och låtsas var ”Pappan Som Bryr Sig Såå Mycket” om sin lilla flicka. ”Och titta alla föräldrar och lärare, nu är jag här igen – men mamman skiter i sin dotter:D” Hur gick det till? En rektor ska väl vara på barnens sida?

Det slutar naturligtvis inte där, anledningen till konflikten är just att pappan inte bryr sig om barnet. Flickan har en kronisk sjukdom och måste på regelbundna hälsokontroller. Dem avbokar pappan i parti och minut. Han ger f-n i flickans specialkost. En dag var hon så dålig att grannar ringde och anmälde till socialen.

Hurra! Då blev allt bra igen!

Ursäkta ironin. Socialen i denna kommun gjorde på samma sätt som många socialtjänster gör, i många kommuner. Drar ut på barnets och mammans lidande så att de ska få fler timmar och fler personal. Skaffa sig ordentligt med arbete.

”Pappan är ju sååå viktig idag!” Ju mer han kan plåga barnet och mamman, ju bättre...

Dokumenterat våldsamma pappor...

...får vårdnaden om barn. Vi mammor har vetat det länge. Vi lever i en mardröm. Vi har sett hur våra barn blivit våldsamma efter umgänget med pappa. Barn som aldrig hinner läka innan de måste dit igen. Barn, som när de varit trygga, berättat att de får stryk, blir släpade i håret, inlåsta i skrubbar. Socialutredare som sitter och ger oss skulden för att barnet/barnen inte vill till våldsverkaren/pedofilen.
"Barn har lojalitet mot bååååda sina föräldrar." Jag har inte sett det. Däremot är de livrädda för att säga något som kan få repressalier hos förövaren. Det är allmänt känt att barn som bor hos en förövare inte vågar berätta. Jag är glad att min son berättade, men det fick också konsekvenser för honom. Ohyggliga konsekvenser.

Läs om hur en dokumenterat våldsam pappa får vårdnaden här:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/02/stoppa-myndigheters-vergrepp-p-barn
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/17/det-r-dags-att-sl-larm-p-alla-fronter

Tigermammor

Det finns några mammor som vågar ta steget. Som lämnar allt. Tar med sig sina barn och flyr. Jag har svårt att tänka mig in i situationen - Vaddå? Lämna allt?! Till en osäker framtid? Varför är inte svårt att förstå, men just det här, att ta steget.
Tigermammor. Jag känner både respekt och beundran för dem.
Jag tror att barnen som har fått några trygga barndomsår klarar sig bättre. De vet hur en barndom ser ut. De kanske lyckas hålla sig borta så länge att de inte behöver återgå till en barndom med en pappa som förgriper sig på dem.
Men de flesta återfinns. Då gäller varken lagboken eller Barnkonventionen. Pappan bestämmer allt. Allt. Han må vara långtidsjukskriven för psykiska besvär eller tidigare dömd pedofil, etc. Sådana personer verkar ha sista ordet i barnrättsfrågor i vårt land idag.
Jag vet en mamma med två små pojkar. De valde att lämna Sverige. När de återfanns ville pappan inte att de skulle träffa mamman. Han har en ny kvinna, en pedofilförsvarare. Mamman får träffa barnen ibland. De är oroliga, sitter stelt i en soffa. Tittar sig omkring sig med stora, förskräckta ögon. "Vi vill inte träffa mamma, vi vill inte träffa mamma."
Tänk om en mamma hade låtit en pappa träffa barnen på det viset. Hon hade hotats med fråntagen vårdnad, umgänge, boende. Skadeståndsanspråk.
Jag har hört det när min son varit livrädd och sprungit hyperaktivt runt när pappan ska komma och hämta honom. "Hur föööörbereeeeder du din son på att pappa ska hämta?" Hur förbereder man ett barn på en vecka hos en pedofil? Kan någon svara på det?
Den nya kvinnan, pedofilförsvararen, står i kulisserna och väntar. Hon har bockfötter på båda benen. Är hon en sådan "förälder" som hjälper till att torka blod och plåstra om? Eller låter han bli pojkarna nu?
Mammorna följer med intresse detta fall. Och fler.
Jag vet något som bockfoten inte vet. Jag vet att pojkarnas mamma är en alldeles utomordentlig mamma. En mamma som vågade ta steget. En Tigermamma.
Jag är inte det minsta orolig över hur denna historia kommer att sluta. Det är inte bockfoten heller. Just nu.

Tredje vandringen...

...för Septembermödrarna som sin vana trogen startade vid tingsrätten i Göteborg.

De fortsatte mot Gustav Adolfs torg, med en något annorlunda väg mot tidigare vandringar. Trots löften om regn sken solen över sorgetåget. Samtliga var sorgklädda och diskuterade dämpat erfarenheter om de mycket svåra missförhållanden som barn och mammor, i onödan, tvingas leva i idag. Barn tvingas till obevakat umgänge med förövare och missbrukare. Vanvården pågår i åratal och mammorna tystas med hot om förlorad vårdnad och indraget umgänge. De får inte vittna om hur illa umgänget med skadliga pappor påverkar barnen.

På torget tyckte vi oss få en fingervisning om att vi är på rätt väg med att nå ut med information om hur illa ställt det är i Sverige idag. Och vilket viktigt budskap vi har att framföra.

Det här får jag inte berätta...

Jag sätter mig på knä och lägger armarna om den lilla barnkroppen som skakar av gråt och smärta. Skriken skär stötvis i mina öron.

-Aj, aj, aj, mamma, mamma, mamma!

-Såja, såja, du ska se att det snart blir det bra. Det blir snart bra.

En tår bränner till och rinner ner på min kind. En till.

Jag har lovat mig själv att vara stark och påminner mig om det. Min son skälver och skriker.

-Nej, mamma, jag vill inte, jag vill inte baja! Hans panna är feberhet. Jag förstår att han blev mycket illa åtgången av pappa senast.

-Vi går och vilar då istället.

”Om inte mamman lämnar ut rekommenderar socialen att vårdnaden och boendet går över till pappan och att mamman får träffa sonen med kontaktperson.”

Nästa gång min son kommer från pappa har han stuckit sig med nålar på insidan av låret. Fem år gammal.

Vi har ingenstans att ta vägen. Sjukhuset undersöker honom inte, för det tillåter inte ”krim”. Jag har ringt och skrivit till alla jag kan tänka mig. Pratat med barnpsykiatriker som suckat och ryckt på axlarna. ”Jag vet.” Pratat med flera poliser, en av dem sa ”Jag vet – vänta tills han är tolv.” Pratat med en kvinna på Socialstyrelsen, som underströk hur viktigt det var att barnet fick träffa båda föräldrarna. Men idag gäller det bara förövare. Mammor, som motsätter sig att barn kränks och utsätts för ohyggliga övergrepp, nonchaleras och förlöjligas.

Kvinnan på Socialstyrelsen pratade nästan öppet om gången för dessa stackars barn. Så öppet att jag frågade om det var olagligt att att utsätta barn för sexuella övergrepp, då hamnade hon i försvarsposition. ”Men det vet du väl att det är?!”

Jag vet att barn är skyddslösa i Sverige. Det vet jag.

//Senare tillägg: Här är länk till Suspicios inlägg om ovanstående:
http://suspicio.wordpress.com/2012/09/22/i-sverige-tvingas-barn-att-umgas-med-forovarna/

Vandring i Göteborg

En exklusiv grupp kvinnor samlades utanför Göteborgs tingsrätt idag lördag. och vandrade till Gustav Adolfs torg. Där väntade fler vandrare. Mammorna hade tryckt upp flygblad som de delade ut för att berätta om det myndigheter och media idag vill tysta ner och förminska – nämligen att barn tvingas umgås obevakat med förövare. Samtliga var sorgeklädda. På torget fortsatte vandringen i vänstervarv.

- Ni vandrade för två veckor sedan och nu vandrar ni igen. Vad vill ni åstadkomma med det?

- Vi vill helt enkelt sprida information. Så som myndigheterna behandlar barn och mammor i dag är rent fruktansvärt. Vi hade inte kunnat ana det, förmodligen inte trott det om någon berättat.

- Försöker ni bilda opinion?

- Opinionen finns där redan. Vetskapen om hur det går till saknas däremot, vilket inte är konstigt då det hela tiden tystas ner.

- Hur skiljer sig denna vandringen mot föregående?

- Idag har vi med oss flygblad som vi hoppas tas väl emot av dem som stannar och frågar. Det är ett steg framåt. Ett litet - men viktigt steg - mot en förändring.

Infekterat i Varberg

Lyssnade på radion i morse och vaknade till en nyhet som har allt. En kritisk kvinna = allt är tillåtet, nakenhet = såå roligt! Som grädden på moset påstås hon vara från Stockholm. Och halva journalistkåren går i taket.

Radioprogrammet Vaken raljerade, men utan att ge några detaljer. Kollade dagspressen på mobilen ”Störd stockholmare...”, ”Stockholmare vill...", ”nyheten” har fått spaltmeter! Varbergs kommunordförande uttalar sig. Han flirtar tydligt med de sexistiska kommentatorsfälten. Vet hur han gör för att stärka sin ställning bland dessa män. De är nog viktiga för honom.

Hade det varit för några år sedan, kanske jag hade ryckt på axlarna. Men idag gör jag inte det. Det går inte, för jag vet att Varberg är en kommun som låter polisen hämta barn hos sin mamma. Jag vet att en pappa inte vill att mamman alls ska träffa barnet. Hon är rädd. Hon lever ett strävsamt liv, inga droger, ingen misskötsamhet. Varför skriver och pratar inte journalisterna om det?

”Kvinna nakenchockad...”. Bingo! Här fick de in de flesta sexistiska männen i kommentatorsfältet. Det är också den tidningen som har gett Varbergs kommunordförande mest utrymme.

Långt ner i artikeln står att läsa: ”Någon avsändaradress har kvinnan inte uppgett, men kuvertet är stämplat i Stockholm.”

Sverige, 2012.

Septembermödrarna vandrade

I helgen vandrade en exklusiv skara mammor, anhöriga och vänner i Göteborg. De startade vid Göteborgs Tingsrätt och fortsatte till Gustav Adolfs torg, där fler mötte upp. Gruppen gick runt torget i vänstervarv under tystnad, många av dem sorgklädda. De utbytte erfarenheter och diskuterade sinsemellan om situationen för dem själva och deras barn.

- Hur upplever du den här dagen?

- Det känns som att en barriär är bruten. Vi har en lång väg att vandra, men tillsammans hoppas jag att vi når en förändring. Hur vi och våra barn behandlas idag tystas ner eller förnekas konsekvent.

- Vilka är de största svårigheterna?

- Allt. De lagar som finns följs inte av myndighetspersoner, men det är också svårt att kämpa och komma ut med information om problemet, dels för att många mår väldigt dåligt i denna situation. Jag var i kontakt med en mamma som är djupt deprimerad och inte orkar ta sig för något. Andra mammor vågar över huvud taget inte visa sig i ett sådant här sammanhang.

- Vad har du för förväntningar?

- Att problemet synliggörs. Att fler medsystrar, vänner och anhöriga visar att de finns. Och – självklart - att mitt barn snart ska få komma hem!

Bilden visar några av vandrarna.

Myndighetshyckleri om ”vårdnadstvister”

I ett inslag på radio P4 idag får vi reda på att vårdnadstvister blir allt vanligare. Det var inget nytt. I artikeln står att 2006 års vårdnadsreform skulle ta mer fasta på barnets bästa än vad man gjort tidigare. Blev det så? Vem undersöker det? Varför ges en så ensidig bild i media?

Johan Englén på Kriscentrum för män uttalar sig. Är det inte dit våldsamma män rekommenderas att gå av socialen? Hur är det med riskbedömningen som ska göras av socialen? Får våldsamma män träffa barn obevakat? Frågorna som uppstår när man läser inslaget är många. Det verkar inte riktigt hänga ihop...

Vilka konflikter är det Johan Englén menar är olämpliga? Varför talar han inte klarspråk?

Mer personal till Familjerättsbyrån. Hur ser det ut för Kriscentrum för män? Har de också fått mer personal? Vilka betalar? För här handlar det om kolossala kostnader, som vi långt i från sett slutet på än.

Vilka betalar det allra högsta priset? Vilka gör det?

Vad har du gjort?

När man förlorar vårdnaden om sitt barn uppstår mycket frågor. Den närmsta kretsen frågar mest detaljfrågor eftersom den är relativt väl insatt i processen. Vännerna som inte haft den insynen frågar oftast ”Vad har du gjort?” Och så ska man då svara... Gemensamt för de mammor jag pratar med är att papporna kastat falska anklagelser om psykisk sjukdom. Vår, mammornas, trovärdigheten går ner i botten och socialen är snabb att hänga på, de insinuerar och framför även rena anklagelser om vår mentala otillräcklighet. Det är genomgripande för samtliga mammor jag har pratat med.

En mamma berättade att hon kritiserades i en vårdnadsutreding för att hon bar högt skurna kjolar. Skrevs det av en soc-tant som var avundssjuk för att hon kunde bära upp ett sådant plagg? Någon har kritiserats för att ska ha stekt köttbullar enbart på ena sidan. Det är som på lekis. Men nu har mobbarna fått jobb på soc... Med fruktansvärda konsekvenser för barnen och mammorna.

Så vad svarar man? ”Jo, jag miste vårdnaden för att soc felaktigt trodde att jag bara stekte köttbullarna på ena sidan...”. Naturligtvis inte.

Det är ju strategi, advokater är inblandade, de ser en möjlighet att klätttra i karriären. Gemensamt för några av oss är att vi förlorat vårdnaden när vi har vägrat att lämna ut till umgänge. I mitt fall gjorde soc en skrivning ungefär: Om inte mamman lämnar ut till obevakat umgänge föreslår vi att vårdnad och boende går över till pappan och att mamman bara får träffa barnet med kontaktperson. Det var en djävulsk tid. Dagis var stängt under stor del av denna period. Jag fick hem ett barn som det knappt gick att ta i. Som var hyperaktiv och mycket våldsam. Det tog en vecka innan min son lugnat ner sig och då var det dags att träffa pappa igen.

Sen berättade min son – vilket jag är oerhört tacksam över. Jag vägrade lämna ut på inrådan från myndighetspersoner och allt gick överstyr. Jag tror att detta var taktik, pappan hade fått råd att gå mycket hårt åt min son, så hårt att jag inte skulle lämna ut. För de här papporna är kapabla till det. De har inte empati för någon, inte ens sitt eget barn. För myndigheterna är min sons mående helt ointressant, pappan hade en bättre advokat än jag vid det tillfället. Den slutsatsen kommer jag fram till.

Jag vill understryka att alla de här papprona inte förgriper sig på barnen, det finns de som ”bara” är vanliga psykopater. De som helt skiter i barnen, men snackar sig varma för att mamman nästan inte ska få träffa barnet alls. Det är inte svårt att se på barnet vilken typ pappan är – på pappan går det inte, han är sååå trevlig.

Men barnet, det lämnas vind för våg, har långa dagar i skola och på fritis, har nervösa besvär som tar sig olika uttryck. Barnet får en trasig barndom och soc och samhällsapparaten får fler timmar och fler personal...

Hur?

Jag är fel. Har fel, gör fel. Vi träffas två gånger i månaden. Vi har det så bra tillsammans, men det är så svårt att se dig. Jag får inte gråta. Inte. Det är svårt. Att se dina hoptovade guldlockar. Skorven i hårbotten, men det är väl smuts, för bara spädbarn har väl skorv. Öronen fulla av vax. Vi tvättar håret. Kammar lock efter lock försiktigt. Varför bor du hos en missbrukare? Jag har ju sagt det. Dom vet ju om det. Hur ska en missbrukare klara ett barns hygien? Vad ska jag göra, jag får inte kritisera. Ringa och fråga? Vaddå? Är det normalt att tvätta ett barn två gånger i månaden? Då blir jag dumförklarad igen. Kontaktpersonen ser inget. Läser tidningen. Tittar bort.

Du pratar med en kille på socialen nu. Du lyser upp. Tycker det är roligt. Men varför fick du inte bo kvar hos mig? Ha kvar din barndom. Här var ditt liv fullt av ljusa stunder. Grannbarnen, vännerna. Vi badade och gick ofta till zoo. Jag finns till för dig,inte tvärtom. Men nu? Skapar socialen jobb åt sig själv? Här hade du inte behövt gå till någon på socialen, för tillsammans med mig, din mamma, hade du en barndom.

En djävulsk plan

I ett land långt bort härifrån regerade en gång en kallsint person. Han tog sig till makten genom en statskupp, och var fast besluten att behålla sin åtråvärda position. Men opinionen var emot honom. Han kom då på en djävulsk plan - han fängslade meningsmotståndare och kidnappade deras barn. Så tänkte han att opinionen skulle vända.
Den 5 juli 2012 dömdes ex-diktatorn Jorge Videla till femtio års fängelse för att systematiskt ha fört bort barn till meningsmotståndare. Även om man inte har lyckats hitta någon skriven order från ex-diktatorn har man hittat tillräckligt med bevis för att han systematiskt kidnappade barnen och placerade dem i regimvänliga hem. De statliga kidnappningarna tog sin början under 1970-talet och fortsatte tills han avgick i början av 1980-talet. Tack vare mödrarna på Plaza de Mayo har 105 barn nu lyckats hitta sina mor- och farmödrar och återförenats med dem och återtagit sin biologiska bakgrund. Mödrarna gjorde ett fantastiskt jobb, enträget vandrade de på torget vecka efter vecka - i årtionden!
Aftonbladet skriver en kort notis om  de "Galna Mödrarna", för övrigt samma namn som militärjuntan använde om kvinnorna, alltså de som kidnappade barnen. Vill man fördjupa sig i Jorge Videlas hemska livsgärning kan man göra det på svenska, eller kanske hellre engelska, Wikipedia.
Vill man fördjupa sig i RFSL:s yttrande om föräldrapolitiken hittar jag inget att länka till, men kanske någon kan tipsa om en sida som bekräftar följande utlåtande från 1983: "Föräldrar som i barndomen upplevt sexuell askes kan inte ändra sin sjukliga inställning...Enda möjligheten att bryta cirkeln är ett genombrott utifrån."
Vid RFSL-kongressen 2003 lämnades en motion in som föreslog att “en oberoende granskning görs av journalister och forskare som fritt får tillgång till arkivmaterial i syfte att en vitbok ges ut om RFSL och pedofili”. Motionen avslogs.

Varför?!

Vi mammor är glada om fler delar med sig av sina erfarenheter i så kallade "vårdnadstvister". Ju mer kunskap vi samlar, desto lättare för de som kommer efter oss. Det vore intressant att få läsarnas perspektiv på de mekanismer som drivit fram de metoder som används i dag av socialtjänsten i många kommuner, främst storstadskommuner, som gör att barn mister sin barndom och tvingas leva stor del av sin tid/hela tiden hos en skadlig förälder.
En viktig aspekt är ju att informera om den dubbla agendan som Sverige använder sig av idag. Vår röst är svag, men vi hoppas ändå kunna höras i debatterna!