lördag 21 december 2013

Fyra åtalas för tjänstefel

För några år sedan uppmärksammades fallet där två barn omhändertogs från sitt familjehem i Mark. Barnen hade ett bra liv där, fostermamman Eva satte sig emot att barnen skulle flyttas tillbaka till den biologiska mamman som hade sociala problem och levde tillsammans med en man som som avtjänat flerafängelsestraff, bland annat för sexuellt utnyttjande. Har man ett barnperspektiv så motsätter man sig en sådan flytt, det hade Eva. Barnen levde i svår misär innan de kom till det trygga fosterhemmet, och jag kan föreställa mig det tuffa dygnet-runt-jobb som fosterföräldrarna hade i början, när de tog hand om dessa små. Det kan inte ha varit en lätt uppgift.

Peter Althin och Anton Strand skriver om att socialarbetare ödelägger liv. De anser att problemet ligger "på individnivå bland socialarbetare och deras chefer." De skriver också "Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför helt oacceptabelt att felaktiga uppgifter presenteras eller att uppgifter utelämnas". Vi har sett BBIC-rapporter (Barnens Bästa i Centrum), där mammor inte ens tillfrågats. Det är sant.

Det är anmärkningsvärt att det är först nu som hanteringen av ett barnaärende leder till åtal för tjänstefel.

Fostermamman Eva anser att ”barnperspektiv” idag bara är ett fint ord på ett papper. Vi håller med.

Kammaråklagaren säger att beslutet att flytta barnen från det trygga fosterhemmet gjordes på vaga grunder, han saknar en allsidig och grundlig utredning. Vi känner till att beslut att flytta barn från en trygg mamma till en förälder med stora social problem ofta sker. I Göteborgs kommun känner vi till flera fall. Två barn har fått missbrukare som vårdnadshavare. Ett barn har placerats hos en gränslöst sexuell person som varit långtidssjukskriven för psykiska besvär. I dessa fall har det hävdats att mammorna varit psykiskt sjuka, men socialen har inte något som kan ligga till grund för den bedömningen. Det spelar ingen roll att mammorna motbevisar förtalet. Det räcker inte att de arbetar och har ett oförvitligt leverne. Försörjer sig själva. Det är socialen som har makten, och de förefaller vara mest intresserade av att tysta ner det hela.

Det är inte bara ett lidande för barnen när socialen gör felaktiga bedömningar, det kostar ju också.
Vi vet att två av vårdnadshavarna är socialbidragstagare. De får extra bidrag för att de har barnen boende hos sig. De har råd att bo i stora, dyra lägenheter på Göteborgs bästa adresser. Ett av barnen har vårdats i många år av barnpsykiatrin. När barnet bodde hos mamman, som alltid arbetat och försörjt sig, fanns inget behov av kontakt med BUP. Bara dessa två vårdnadshavare har kostat flera miljoner. Hade socialutredarna lyssnat på mödrarna i detta fall hade kostnaden varit i stort sett noll. Om man nu har svårt att ta in lidandet det innebär för barnet så kan väl ändå se till kostnaderna? Är inte socialtjänsten i Göteborg dyr så det räcker ändå?

”Förhoppningsvis har Markfallet lett till att man tänker sig för en extra gång innan barnperspektivet sopas under mattan” står det i ledaren i GP. För våra barn är det redan för sent, de har fått livslånga ärr av socialens inkompetens. Men kanske kan det vara ett första steg till att morgondagens barn slipper lida så illa som våra.

onsdag 18 december 2013

En pedofil är en pedofil är en...

Helsingborgs Dagblad har fått en intervju med en av de politikerna som röstade ja till att en dömd pedofil skulle få adoptera en pojke, som vi skrivit om tidigare. Det finns många väldigt fina människor som skulle kunna ge pojken ett tryggt hem och se honom för vad han är, hjälpa honom i sin utveckling och uppskatta honom för sin egen skull.
Men M-politikern Nick Sarjanovic uttalar sig så man inte tror sina öron. Betänk att den dömde mannen fortfarande förnekar sina sexbrott. Vi mammor känner igen attityden. Förneka brotten! Går inte det – förringa brotten! Och om inte det heller funkar så får man flytta fokus och förtala dem som vägrar tystas. Förneka, förringa, förtala – eller kanske allt på samma gång.
Jag tycker att Nick Sarjanovic är naiv i sina uttalanden. Vet han vad en pedofil är?

Det hela påminner mig om en Monty Python-sketch där en revisor misstar ett lejon för en myrslok.

måndag 16 december 2013

Att härska genom att söndra

Vart fjärde år är det val i Sverige. Politikerna stiftar lagar efter medborgarnas tycke och sedan tror man ju att vårt rättsväsende införlivar dem i sina domar. Obegripligt nog så kan man bli friad för att ha kört rattfull eftersom det inte fanns ”brottsligt uppsåt”. Hur kommer det sig då att man kan dömas för vårdslöshet i trafik? Om man till exempel inte alls har druckit en enda droppe, men somnar vid ratten ändå? Somnade man med ”brottsligt uppsåt”? Det är inte första gången rattfulla frias, för att de sov.
Hur är det att börja sin bana som rådman och hamna i den här sörjan? Det är säkert inte lätt och ambitionerna kan nog hamna på sned. Vi har ju alla följt Tomas Quick-fallet, till exempel (mammorna uttalar sig inte i skuldfrågan men noterar att en person med ett kriminellt förflutet är på väg att få ut skadestånd).
Men naturligtvis har sömn-försvaret använts framgångsrikt när det handlar om sexuella övergrepp. Både då det handlar om våldtäkt av vuxna och våldtäkt av barn. Det finns domstolar i Sverige som antar en brottslings perspektiv – brottsoffrena glömmer man. Varför?
Sverige är inte rättssäkert för brottsoffer. Men förövare ömkas i media, och i den här artikeln i Skånskan verkar man lobba för att pedofiler ska få samma ställning som homosexuella, då brottet diskuteras i ordalag om "sexuell läggning". Man är också noga med att ange skadeståndet som tilldömts offret. Men många gånger får brottsoffer inte ut ett enda öre. Kriminella får däremot ut skadestånd, ibland på mycket tveksamma grunder. Och för den notan står skattebetalarna.

Läs också Suspicios inlägg.

lördag 30 november 2013

Ännu en pedofil som rekommenderas vårdnad om ett barn

Vi läser sällan om det i tidningarna, men det sker systematiskt. Att barn skickas på heltid till pedofiler. Nedan lägger vi in Suspicios inlägg angående den dömde pedofilen som rekommenderas att adoptera.

Vi mammor vet hur pedofiler påverkar barn. Vilket trauma det är för barn att tvingas till en pedofil, för vi har sett det på nära håll. Det finns en anledning till att vi har den lagstiftning vi har i Sverige, men många socialtjänster och familjerätter följer inte lagen. Varför? När ska media berätta om hur illa ställt det är för barnen i Sverige? Vad väntar de på? Det finns många fall, många kolsvarta fall.

Barn som rycks upp från en trygg barndom för att flyttas till en våldsman och pedofil. Hur tror ni att barnet reagerar? Vi läser nattsvarta texter om vad som händer med barnen, de drabbas av panikångest, tappar tänder, långtidsjukskrivs av mörkrets läkare, för oro och ångest, så att pedofilen kan utnyttja än mer ostört. De dissocierar, är kaotiska, pratar med flera röster, de går tillbaka flera år i utvecklingen. Det händer här och nu.

Om det är så svårt att se till barnens lidande – varför inte se till vad det kostar skattebetalarna? Vi strävar efter att det en dag görs beräkningar på vad förfarandet har för ekonomiska konsekvenser för Sverige, för de är inte obetydliga. Vi pratar om problem som riskerar att pågå i generationer på grund av att en pedofil får fria händer på sitt/sina barn.

Det märkliga är att det finns personal på Socialstyrelsen inte förstår/vill se konsekvenserna av att barn – istället för att få en barndom – tvingas finnas som objekt för en pedofil. Hur kan man kollras bort så kapitalt? Hur rekryterar Socialstyrelsen personal?

Här följer Suspicios inlägg:

Fattar ni inte nu så kommer ni aldrig förstå….
…vad det är som pågår runt om i Sveriges kommuner och socialtjänster!

Äntligen e n pedofilskandal som lyfts fram i riksmedia. Det är på grund av alla pedofil och övergreppsskandaler som socialtjänster och familjerätter sanktionerar runt om i Sverige som vi fortsätter att blogga. För ni tror väl inte att den här pedofilskandalen är den enda?

Många är säkert förvånade över att en dömd pedofil godkänns som adoptiv förälder samtidigt som en överviktig 35-åring med ordnade förhållanden får nobben (för denne kan ju dö i förtid på grund av fetma). Vi är inte alls förvånade. För detta är vår vardag. En vardag som varken våra beslutsfattare eller media vill göra något åt eller lyfta fram i ljuset och av det skälet fortsätter barn som utsätts för sexuella övergrepp i Sverige att tvingas bo och leva med sina förövare. Välkomna till verkligheten!!

Välkomna till verkligheten!!

Tillägg ur artikel Helsingborgs dagblad (HD) 29 november 2013. Länk till artikeln i sin helhet:

”Mannen är dömd för sexuellt utnyttjande av en femårig flicka – nu föreslås han få adoptera. Socialnämnden godkände honom utifrån en utredning med många brister, visar vår granskning.

Han förgrep sig sexuellt på en femårig grannflicka.

Han har misstänkts för våldtäkt mot ett annat barn.

Han har chattat med unga flickor på nätet.

Och han är dömd till fängelse fyra gånger för sammanlagt 90 brott, det senaste med villkorlig frigivning i april i år.

Nu ska helsingborgaren, som är i 60-årsåldern, bli adoptivförälder. Ja, det är vad socialnämnden föreslår tingsrätten, som har sista ordet. Nämnden fattade sitt beslut förra torsdagen efter votering med siffrorna 9-1. Politikernas yttrande väger normalt sett tungt.

HD har tagit del av den tjänstemannautredning från socialförvaltningen som låg till grund för beslutet. Vi kan snabbt konstatera att denna lämnar flera frågetecken efter sig:

# Politikerna fick inte se den fällande sexdomen mot mannen. Den ingick inte i beslutsunderlaget. I utredningen nämns domen som brottsrubricering men beskrivs inte till sitt innehåll. Utredaren noterar flera gånger att mannen nekade till brottet. Vad utredaren inte nämner är att tingsrätten betecknade den femåriga flickans berättelse som ”både trovärdig och tillförlitlig” medan mannens version avfärdades som efterhandskonstruktioner. Allt enligt domen som HD har begärt ut.

# Mannen är dömd för totalt 90 brott (förutom sexbrottet nästan uteslutande ekonomiska brott) och till fyra fängelsestraff. Det senaste frigavs han från våren 2013 efter att han haft fotboja i hemmet de sista sex månaderna. Utredaren betecknar brotten som ”gamla” och skriver att det ”…finns i dag ingen oro för ny kriminalitet.” Vad denna slutsats grundar sig på framgår inte. Någon egen riskbedömning har av allt att döma inte gjorts. Det förs specifikt utifrån sexdomen inte något resonemang om mannens lämplighet att adoptera.

# Mannen begick det sexuella övergreppet 2004. Kort efter avtjänat straff misstänktes han för att ha våldtagit en 14-årig flicka i sin bostad i en annan kommun. När polisen kom till adressen fann de att mannen chattade med flera unga flickor samtidigt. Förundersökningen om våldtäkt lades ner men socialen vidtog åtgärder. Bland annat sattes en tillsynsperson in vid mannens umgänge med sina biologiska barn.

Året efter, 2007, gjordes en riskbedömning. Slutsatsen blev att det i mannens fall fanns risk för återfall i sexualbrott och att sannolika offer var underåriga flickor. För att ”skydda barnen” rekommenderades mannen att gå i behandling samt gå en föräldrautbildning. Om detta verkligen skedde kan ledamöterna inte veta eftersom det inte framgår av den utredning som socialförvaltningen i Helsingborg gjort [...]

***

Tillägg II: artikel i HD om socialchefen som polisanmäler visselblåsaren. Skämmes Dina Åhberg som rimligtvis är ytterst ansvarig för vad som händer i hennes förvaltning. De som borde polisanmälas är tjänstemännen som godkände pedofilen som adoptivförälder och inte den som avslöjade rättsrötan!

”Socialdirektör Dinah Åbinger polisanmälde i tisdags ett misstänkt brott mot tystnadsplikten. Orsaken är kommunalrådet Maria Winberg Nordströms (FP) Facebookinlägg om socialnämndens adoptionsbeslut.

Strax efter socialnämndens sammanträde i torsdags förra veckan skrev Folkpartiets kommunalråd Maria Winberg Nordström ett inlägg på Facebook. Hon skrev att socialnämnden hade fattat ett beslut som innebar att nämnden rekommenderade att en man som dömts för sexualbrott mot barn skulle få adoptera sin styvson. Och hon ställde frågan vad man kunde göra åt det.

Inlägget togs bort samma kväll och Maria Winberg Nordström vill inte offentliggöra den exakta ordalydelsen. Hon sitter inte i socialnämnden, utan hade fått informationen av sin partikamrat i nämnden, Carina Sällberg [...] Länk till artikeln i sin helhet

VÅRT TILLÄGG
Och som vanligt kan man se att det är de som vill skydda barn mot pedofiler som riskerar att lagföras. Vi vet att mammor som vill skydda sina barn får mycket hårda straff, alltifrån vitesföreläggande för att de inte lämnar ut barnet/barnen till fängelse, då de som sista utväg gett sig av med barnet/barnen.

LÄNKAR:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/socialtjanst-anmaler-pedofiladoption_8775874.svd
http://www.nsk.se/article/20131129/TTINRIKES/311299971/1163/-/socialtjaumlnst-anmaumller-pedofiladoption
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/pedofil-far-adoptera?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-NyheterFranSydnytt+(svt.se+-+Nyheter+fr%C3%A5n+Sydnytt)
http://www.expressen.se/kvp/pedofil-domd-for-brott-foreslas-fa-adoptera/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17930808.ab



lördag 12 oktober 2013

RFSU:s debattinlägg

I RFSU:s replik i debatten om hur sexualundervisningen i skolan ska se ut står att läsa följande:

”Få kan väl efter förra veckans debatt om den friande våldtäktsdomen i hovrätten tycka att vi pratar för mycket om sex och relationer i skolan. Att samtala med unga – utifrån deras vardag – om både relationer, könsroller och sexualitet är ett bra preventivt arbete för att minska övergrepp. Ett jämställt samhälle innebär mindre av sexuellt våld och större frihet.”

Hur kan de dra slutsatser som att jämställdhet leder till mindre sexuellt våld? Sverige påstås vara ett jämställt land, men vi ligger näst högst på listan i antal våldtäkter, just under Lesotho. Hur förklarar de det? RFSU har länge propagerat för utökad sexualundervisning och har under många år haft utbildningsmateriel för skolan – vad har deras lobbyism gett för konsekvenser? Är det på grund av den liberaliseringen som så få våldtäktsmål går till fällande dom idag? Är det just därför så många ungdomar råkar illa ut idag? För att sex bagatelliseras?

Avslutningsvis står ”Att förvägra unga kunskaper, är att förvägra dem att kunna använda sig av sina rättigheter.” Vilka förvägras kunskaper? Ungdomar är inte dumma, de vet var de kan söka information - om nu skolan till trots skulle missa något. Vad har brottsoffer för rättigheter idag? Är det bara de som vill utöva sin sexualitet som har rättigheter? För det är ju så det ser ut i Sverige idag.

RFSU använder sig av ordet ”unga” på flera ställen. Jag vill gärna veta hur unga de menar, med tanke på den historia Sverige bär på.

Svenska domstolar...


...har fått ta mycket kritik får vi veta genom Ekot, SR. Därför håller 70 domstolar öppet hus för att informera...eller propagera?

Kan det riktas tillräckligt mycket kritik mot domstolarna när det ser ut som det gör i samhället? Vi ligger tvåa från botten när det gäller våldtäktsstatistiken i världen. Världen! Är det mängden friande domar som ger fel signaler och anledningen till att det förhåller sig så här?

Vad räknas egentligen som våldtäkt idag? Vad ger det för signaler när dessa killar går fria? Hur är rättssäkerheten för brottsoffren idag? Det pratas så mycket om rättssäkerhet för misstänkta gärningsmän – MEN hur ser det ut för offren?

Hur kunde denne domare få sitta kvar? Varför blev han inte dömd för misshandel? Varför utelämnade man bevisning i form av bilder på målsägandes skador? Vågar hustrun berätta nästa gång?

Hur kunde det bli friande dom här? Enligt uppgift har taxichauffören erkänt åtminstone sexuellt ofredande (för att förklara bort den tekniska bevisningen, om hur sperman hamnade på flickans kropp).

Det har gått långt – väldigt långt, när inte ens DNA-bevis räcker för en fällande dom. Vilken bevisning räcker då?

Hur har det gått i det här målet? Har chefsåklagaren avsatts? Borde inte det ske med per automatik om man begår en brottslig handling?

Det verkar vara så att ju högre upp man kommer ju fulare fiskar hittar man. Sitter man i Högsta Domstolen kan man slinka igenom med sexköp och ändå fortsätta arbeta i Lagrådet. Vad har man för syn på sexbrott när man själv begått ett sådant?

Vi mammor vet att barn skickas obevakat och ibland på heltid till pappor som förgriper sig på dem. Det förändrar barnens hela väsen. De får svårt med den nära kontakten, nervösa besvär, de blir ärrade för livet. Många får problem med droger och andra självdestruktiva beteenden som vuxna. Vad blir inte samhällskostnaderna för det?

Allmänheten får veta att det har "uteslutits att övergrepp har ägt rum". Hur kan man göra det? När det är så svårt att bevisa att det har begåtts övergrepp – så borde det väl vara ännu svårare att bevisa att det inte har begåtts övergrepp? Välkänt är ju att dessa brott begås inom hemmets väggar. Eller så förklaras det med att mamman är "psykiskt sjuk". Är det okej om barnet är hos en våldsman då??

Vad driver människor att arbeta inom rättsskipande instanser? Ära och berömmelse? Eller ett rättspatos? Som mamma som harvat runt i rättsväsendet i många år, så har det hänt att jag har träffat på guldkorn. Nå'n åklagare här, nå'n domare där. Men det har varit undantagen i mitt fall.

Varför omyndigförklaras mammor? Borde inte den som känner barnet/barnen bäst få avgöra om de ska skickas obevakat till pappor? Varje frisk mamma vill naturligtvis sina barns bästa – och det bästa är en nära och regelbunden kontakt med pappan – men inte alltid.

lördag 24 augusti 2013

Barnens Fimbulvinter


Den påhittade PAS-teorin, som är så absurd så jag personligen inte kan förstå hur någon kan gå på den. Sätter man sig in i det så ser man den alltid förnekar övergrepp – det är alltid mamman / barnet som hittar på. Sen växer den ut svulstlikt och berättar att övergrepp (som ju aldrig förekommer...) minsann inte är skadliga för barn, vidare påstår den att barn själva tar initiativ till sexuella handlingar.
Med andra ord – PAS-teorin är full av motsägelser och saknar logik.

Därför blir man så glad – när man i denna barnens Fimbulvinter läser att en hovrätt tror påbarnet. Endast 3-5% av alla anmälningar om sexuella övergrepp på barn går vidare till åtal och fällande dom i Sverige. För att vara övertydlig så blir det inte någon upprättelse för 95-97% av de barn som utsätts.

The Lucifer Effect. Hur får man folk att tro på sån smörja som PAS? Man har ett auktoritärt förhållningssätt och tillåter inte ifrågasättande. Idag utgör myndigheterna auktoriteter i samhället. Det är vikigt att de ägnar sig åt att hålla rent från kvasiteorier som PAS, att domstolarna är en rättskipande myndighet som hjälper de brottsutsatta, ser till att de får upprättelse. Förövarna ska naturligtvis ges långa straff, ser man till ett internationellt perspektiv har brotten mot barn ett lågt straffvärde i Sverige, därför bör straffen ligga i den övre straffskalan.

Saxat ur Norstedts Juridik, Diesen C, Diesen E. F (2013, 2:a upplagan) sid 170:

Misstanken att mödrar, vanligen i samband med vårdnadstvister, anklagar den f.d. partnern för sexuella övergrepp mot barnen (t.ex i samband med utövande av umgängesrätt) har frambringat en kvasiventenskaplig teori som kallas PAS, parental alienation syndrome. Teorin, som lanserades av den amerikanske barnpsykiatern Richard Gardner (en anhängare av pedofili), går ut på att dessa mammor lider av en psykisk defekt som får dem att till varje pris försöka fjärma barnen från pappan. Hittills har denna teori knappast förekommit som försvarslinje i svenska brottmål, däremot i en hel del vårdnadsmål. Det måste anses som en viktig renhållningsuppgift för domstolarna att inte tillåta sakkunnigutlåtanden baserade på PAS, eftersom teorin saknar vetenskapliga belägg.

onsdag 10 juli 2013

Att lägga pussel

Publicerar här en gästskribent. Tack för inlägget!

"För mig är det viktigt att förstå så mycket som möjligt av det som händer mitt barn och mig, det är som att lägga ett pussel, vissa partier är svårare, jag får prova med många bitar innan de passar. Andra områden får jag lämna, det går alltid att gå tillbaka senare för att bilden ska klarna.  
Men vid några få tillfällen har pusselbitar plötsligt ramlat rakt ner och på rätt plats. Bilden har klarnat. En aha-upplevelse infinner sig.
När jag en eftermiddag hämtade min son på dagis efter att han varit hos sin pappa över natten påpekade förskolelärarna en sak för mig. (Jag vill inte gå in exakt på vad det var, eftersom det i vanliga fall skulle vara en småsak.) Jag blev lite förvånad, men la ingen större vikt vid det.
Ytterligare en tid senare kom en förskollärare med samma påpekande igen, efter att sonen varit hos pappan. Vad som följde på det gjorde mig bekymrad. Jag förstod att något inte stod rätt till. På kvällen ringde jag en väninna som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av barn. Hon blev också bekymrad, men hade inte heller något svar.
Vid den här tidpunkten hade jag redan haft kontakt med socialen, och eftersom de tvingat mig att lämna ut honom till pappan trodde jag inget kunde hända. Att det var jag som måste jobba med min fruktansvärda oroskänsla.
I vår kommun förefaller det som om samma soctant handhar alla ”vårdnadsmål” då en förälder anmäler sin oro. Jag är övertygad om att hon känner till de symptomen ett våldtaget barn uppvisar. Att hon frågar förskolepersonalen om symptomen. Kanske till och med uppmanar förskolelärarna att anmärka till en orolig förälder på något, som i vanliga fall skulle vara en småsak.
Då hade jag ingen aning om att det övergått i regelrätta våldtäkter. Det brukar ta ungefär ett år innan närstående till barnet upptäcker det, och ibland kommer det inte till ytan förrän barnet är vuxet. Det var först när min son berättade för mig. Jag visste inte ens att det var praktiskt genomförbart att våldta så små barn som treåringar.
När barnförhörsledaren ringde mig efter polisanmälan, var första frågan hon ställde just om den här symptomen, som förskolärarna ett halvår tidigare påpekat. Pusselbitarna föll med ens rätta. Jag kände mig lurad. Varför hade soc inte berättat för mig?
Om han inte behövt återvända till sin pappa efter mycket rå misshandel så vet jag att han berättat för mig så småningom. På samma sätt som jag förstår att anledningen till att min son befinner sig på heltid hos sin pappa är för att sanningen inte ska komma fram. Hur ska ett barn någonsin våga berätta när det bor hos förövaren? En förövare som har dödshotat mig. Hur hotar han inte ett barn? Och så säger soc-tanterna att "Barn är lojala mot sina föräldrar". Det kanske är så - om föräldrarna håller på med ett självdestruktivt beteende - men knappast när barnen misshandlas och våldtas. Då är de inte lojala, då är de livrädda för att säga något som kan väcka förälderns vrede."


lördag 8 juni 2013

"Det måste bli ett slut på denna barnmisshandel"


...sa en person, djupt insatt i de svenska myndigheternas hantering av barnaärenden. Vi vandrare försöker dra vårt strå till stacken. Som vanligt vandrade vi idag, även för två veckor sedan, även att det inte resulterade i ett blogginlägg. Skillnaden är att vi söker oss nya vägar, både bildligt och bokstavligt, för att nå ut med vårt budskap om att barn skickas till våldsmän, en förälder de fruktar, ibland till och med på heltid - med fruktansvärda konsekvenser.

Som vanligt var dagens vandring mycket trevlig. Vi diskuterar barnens situation och egna erfarenheter av myndigheternas hantering. Vi delar också med oss av information. Det är inte så många som vet hur illa barn behandlas idag, eftersom det inte skrivs om ”vårdnadstvister” förutom då mammor tar till den sista utvägen och ger sig av med sina barn. Då skrivs det – men ur ett förövarperspektiv. Mamman är galen, svårt sjuk i PAS... Att det sedan entydigt visar att barnen regredierar när barnen tvingats till pappan, det är det ingen som tar hänsyn till. Idag har det gått så långt att jag har hört att mammor rekommenderas att inte säga något om misstänkta övergrepp.

Nu är det en dyster tid, men vi vet att det kommer att vända. För mammor som har det svårt länkar jag här till ett blogginlägg som ingjuter mod, styrka och hopp.

lördag 1 juni 2013

Varför flaggar vi?


Regnbågsflaggan vajar runtom i Göteborg. Den kantar gator och torg, hänger ut genom fönster lite varstans. Toppar Familjerättens byggnad. Fladdrar från bussar och spårvagnar.
Vi är så bra! Vi är så snälla och förstående, vi slår oss lite för bröstet. Annat är det i andra länder.

Så – varför flaggar vi? Hur många har svar på den frågan?

Flaggar vi för varje människas okränkbarhet, oavsett kön, etnicitet, handikapp, sexuell läggning etc? I så fall är det ju jättebra. Men flaggar vi också på Internationella kvinnodagen den 8:e mars? Internationella flyktingdagen 20 juni? Internationella handikappdagen 3 december? Jag kan faktiskt inte påminna mig det.
RFSL säljer regnbågsflaggan, jag tittar på deras hemsida. De verkar genom att påverka politiskt. I deras principprogram står att de vill avkriminalisera prostitution. Är det därför vi flaggar? Nej, det kan det väl inte vara? Alla undersökningar pekar ju åt ett och samma håll – trafficking minskar med den svenska sexköpslagen. Den innebär ju minskat lidande för en marginaliserad minoritet.

Hur började det hela? Historia brukar ju förklara företeelser i dagens samhälle. Jag söker svaret i historien och hittar ett förslag från justitiedepartementet 1976 (Källa: D Rauscher, J Mattsson (2004); Makten, männen och mörkläggningen, sidan 7). Där föreslås att all särbehandling av homosexuella ska tas bort. I lagboken är vi där, men inte i realiteten. Det är viktigt att fördomar inte styr människors handlande.
Men i samma förslag finns skrivningar som gör mig mörkrädd. Förslag som förespråkar en mildare syn på sexualbrott, och i synnerhet mot barn. Där står till och med att incestbegreppet ska slopas. ”[...] Alltså ska sexuella förbindelser mellan familjemedlemmar inte längre vara straffbara.” På fullt allvar. Ett förslag från dåvarande justitieministern. Hur gick det till?

Personligen har jag svårt att förstå varför småskolor flaggar med regnbågsflaggan. Har någon frågat barnen? Vad vill de flagga för? Kanske vill de hellre flagga för de handikappades rätt att kunna åka spårvagn, eller för att mammor ska ha lika stora rättigheter som pappor. Eller för att alla ska bli miljöhjältar och tänka på naturen.


Eller så kanske barnen hellre vill flagga för sina rättigheter. Att skolan ska få de resurser den behöver. Tillräckligt många lärare. Tillräckligt många resurspedagoger. Att barnkonventionen införlivas med svensk lagstiftning. Redan för tio år sedan införlivades Barnkonventionen med norsk lagstiftning. Vilka sitter och trycker emot i Sverige? Har maktsfären förändrats sedan 1976, eller är strömningarna desamma?

Men småskolorna kanske inte får välja. Det kanske inte existerar valfrihet när West Pride drar igång. Maktstrukturerna i organisationen ser kanske ut så. En överhöghet som inte går att kritisera / ifrågasätta?

Vad man ändå kan hoppas är att de som hissar flaggan inte är robotar hemmahörande i George Orwells "1984". ”Nu hissade ju dom och dom flaggan, så nu gör vi det också”. Man kan ju hoppas att de själva har en klar bild över varför de flaggar, vilka människor de vill stötta, men också vad de vill ta avstånd ifrån.

måndag 20 maj 2013

Kanal 100

...är en av Sveriges viktigaste web-platser. Här ges ordet till dem som i gammelmedia sällan kommer till tals. Thor-Björn Bergman är filmare och producent och beskriver sig så här: ”...jag är inte riktigt som andra. Mina dagar är omsorgsfullt planerade och jag lever för mina projekt. Kanske är det en konsekvens av en barndom kantad av övergrepp, kanske är det tecken på den Aspergerdiagnos jag fick som vuxen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag är den jag är och jag måste få göra saker på mitt sätt för att överhuvudtaget fungera. Jag har jobbat som professionell filmare sedan 2005, men intresset för foto och film har funnits sedan jag var 12 år då jag fick min första stillbildskamera.”

De svåra ämnen, som de flesta ryggar för, tar Thor-Björn upp på ett professionellt sätt. Han förmedlar och gör det tydligt. En film som vi mammor känner igen oss i, och som har fått mycket positiv respons där den har visats är ”Vem lyssnar på Ella?”. Vi rekommenderar den varmt och hoppas att den får en stor spridning.

Media är den tredje statsmakten, men den etablerade median tar inte upp vissa ämnen. Det gör Kanal 100, och också social media. Det är oerhört viktigt för yttrandefriheten i ett land där offentlighetsprincipen allt mer åsidosätts. Offentlighetsprincipen återfinns i Sveriges grundlag och insyn i maktens korridorer är en ledstjärna för demokratiska länder.

Vi mammor vet att det begås lagbrott då våra barn flyttas till våldsmän / misstänkta våldsmän, eftersom socialen ska göra en riskbedömning först. Men lagbrotten i våra ärenden stannar inte där, de kan läggas på hög.

Har vi en statsmakt som inte följer lagen, så behöver naturligtvis ingen annan göra det heller. Så här uttalar sig JO i Dagens Juridik:

"Det är av särskild vikt att just regeringens kansli respekterar allmänhetens insynsrätt. I motsatt fall är risken stor att inte heller andra myndigheter anser sig behöva leva efter grundlagens bokstav".

Vi behöver politiker som föregår med gott exempel.

onsdag 15 maj 2013

Politiskt förankrat

I Sverige är föraktet mot barn mycket utspritt. Barn separeras från sina anknytningsföräldrar, och PAS förespråkas i domstolarna fortfarande, trots att det inte är tillåtet. Pedofilförespråkarna har anhängare ända upp i Europeiska parlamentet. Varför är det inte fler medier som skriver om vilka makthavare som sitter i Bryssel? Varför är det okej med propedofiler som politiker? Kan man tänka sig att en person med en så störd verklighetsuppfattning är olämplig att fatta beslut som rör oss européer?

Hade det varit samma sak om en ledamot förespråkat att legalisera inbrott? Bilstöld?

Varför går man inte vidare med uppgifter som kom fram i Lindberg-härvan? Polischefen som dömdes för våldtäkt. Det finns uppgifter om att han ingick i ett sexnätverk. Varför går man inte till botten med detta? Är nätverket förankrat på politisk nivå? Bland mediechefer? Varför är det så tyst om hur illa barnen behandlas i Sverige idag?

lördag 11 maj 2013

Ytterligare en vandring för barnvänner


Gråtunga skyar hängde i förmiddags över Gustav Adolfs torg, men när det var dags för barnvännerna att vandra sken solen från en nästan molnfri himmel! Vår vana trogen delade vi ut pamfletter och samspråkade med intresserade. Reaktionerna är olika, några har aldrig hört talas om att barn skulle ha det så svårt i Sverige och blir i det närmaste bestörta, medan andra vet det mycket väl. Ytterligare en grupp hastar vidare utan att ge sig tid att lyssna.

Det är dags att inse att botten är nådd. Övergrepp på barn tillhör inte det förgångna. I Sverige sker det med myndigheternas goda minne.

lördag 4 maj 2013

”Semesterparadiset”


”Vi har ett bra liv, min son och jag. Nu när snön har försvunnit kan vi utforska omgivningarna än mer. Häromdagen var vi ute i en närbelägen skog. Det finns en koja där och i slänten ner till den forsande ån växte blåsippor. Vi beundrade dem och följde sedan stock och sten upp mot en brant kulle. Solstrålarna lekte i trädkronorna och vi kom ut på ett kalhygge med många vattensamlingar. Helt plötsligt såg vi att det vimlade av grodor och stora sjok av romkorn fanns runt kanten i en större damm. Jag förklarade att det blir grodor av de runda geleaktiga klumparna.

Jag kände efter i fickan och hittade en plastpåse. Sen la jag me största försiktigthet ner några romkorn och fyllde på med lite vatten. Väl hemma fyllde vi lite sten och grus i botten på en stor glasskål och pyttsade i grodäggen. Varje morgon hoppar min son upp och springer ut på balkongen med några havregryn i nypan. ”Mamma, jag hoppas de kläcks snart!”. Han berättar för barnen i kvarteret och vi har haft lägenheten full med ungar som velat se hur ”grodbäbisar” ser ut.

Men det är inte bekymmersfritt att leva under jord. Vi har en granne, en pensionerad, vänlig dam, som börjat ställa frågor. ”Men, varför går han inte i skolan?”. En berättigad fråga. Jag hade frågat det också om jag hade haft grannar som oss. Det är en mänsklig rättighet som borde vara alla barns möjlighet. Men nu lever vi i ett samhälle som inte tar ansvar för barnen. Som inte ens utreder anmälningar om övergrepp mot barn. Som med ett pennstreck skickar barn till pappor som förgriper sig på dem.

Med de nyfikna frågorna i bakhuvudet kändes det som en skänk från ovan när jag nyligen fick frågan om vi ville spendera sommaren i Semesterparadiset. Om vi ville! Det är nästan så man behöver nypa sig i armen. Vi är erbjudna att bo i en stuga mellan havet och skogen, med massor av semestrande barnfamiljer i närheten.

Det kommer att bli alldeles, alldeles underbart! Hoppas, hoppas, hoppas vi får uppleva sommaren tillsammans!"

söndag 28 april 2013

Mörkning och radering

Vi har i dagarna läst om handläggaren i Gävle som raderade anmälningar.

Det sker i Göteborg också. Vi mammor känner till minst ett fall där en högre instans ville ta del av orosanmälningar som hade gjorts angående ett barn till en stadsdel i Göteborg. Det var flera anmälningar, gjorda av bland annat förskollärare och läkare.

Anmälningarna var senare som bortblåsta, och det kunde inte bekräftas att anmälningar hade gjorts eftersom "leder de inte till något ärende så finns de inte kvar." På minst en stadsdel i Göteborg så anser man alltså det inte befogat att arkivera orosanmälningar. Vi vet att Göteborg lämnade över Louisfallet till Vetlanda. De kritiserades av Länsstyrelsen för att inte ha lämnat över på ett riktigt sätt. Hur många anmälningar hade raderats då?

Som tur är så hade flera av anmälarna fått bekräftat att anmälningar gjorts - eftersom de hade begärt det. Det är väl ändå märkligt att det ska hänga på privatpersoner att en heltäckande bild av ett barns vanvård synliggörs.

Kritiken från Länsstyrelse och Socialstyrelse är tandlös. Det är bara att fortsätta som tidigare. Vi vet flera mammor som vittnar om att ärenden inte överlämnas på ett korrekt sätt. Självklart är det viktigt att ha så stor kännedom som möjligt angående ett barn för att kunna hjälpa det på bästa sätt.

Läs Noboytoys inlägg i ämnet, som också finns på Livsbloggen.

lördag 27 april 2013

Vädrets makter...

...var på vandrarnas sida idag. Mörka moln seglade förbi, men regnet föll någon annanstans under den timme som vi promenerade mellan Göteborgs tingsrätt och Gustav Adolfs torg.

Vår vana trogen fortsatte vi runt torget i vänstervarv. Barn kidnappades av militärjuntan i Argentina på sjuttiotalet, barn kidnappas från sina anknytningsföräldrar idag och placeras hos våldsmän och missbrukare. Det trauma som dessa barn upplever kommer en dag att nå fram i ljuset.

Det är fruktansvärt vad många barn har fått utstå - även efter det att vanvårdsutredningens tidgräns dragits. Just nu lever barn under oerhört svåra förhållanden - de förnekas sin anknytningsförälder, sin trygghet och därmed möjligheten att utvecklas efter sin förmåga. En rättighet alla barn har enligt Barnkonventionen som Sverige undertecknat.

Vilka kostnader blir det för samhället? Varför gick man inte till botten med vad som gjorde vanvården möjlig och sedan ändrade i organisationen så att det inte kunde upprepas? Hur många gånger har man inte läst om hur illa barn har farit efter att socialen har pratat med förövaren om misshandeln barnet berättat om i förtroende? Bara en sån enkel sak - berätta aldrig om misshandel/våldtäkter för en förövare. Barnen får ett helvete. Men socialen kanske vill att de ska tystas? I så fall är det ju helt rätt metod...

Varför följs inte lagboken när det handlar om barn? När ska Sverige bli ett rättssäkert land även för våra minsta?

onsdag 24 april 2013

"Oron"


Idag välkomnar vi en gästskribent på sidan! Tack för bidraget!

"Jag tror inte det går att beskriva, jag tror inte det går att förklara. Hur det är att ha sin son på heltid hos en pedofil. Ingen förälder, mamma eller pappa, ska behöva lämna ut sitt barn till en pedofil.
Den gnagande oron innan jag förstod. Hur jag fokuserade på min sons bästa hela tiden. Rutiner, trygghet, gränser var mantra som jag upprepade för mig själv. Göra roliga saker tillsammans. Vara stark. Lyssna. Att se barnet. Förklara att man får vara ledsen, man får vara arg. Jag tror varje frisk förälder har det inom sig. Hela tiden har jag haft ett mycket kompetent stöd och en fantastisk feed-back från mina vänner.

De sömnlösa nätterna. Jag som trodde spädbarnstiden som ensamstående förälder var jobbig. Men jämförelsevis är det en fläkt av sommaren.

När min son berättade att pappan misshandlade honom kom det som en chock. Tack och lov är jag en lugn person som har lätt att lyssna. Men jag blev rädd. Livrädd. Det visade sig i ett blodtryck som snarare hör hemma som hastigheter nere på autobahn.

För mig var rutinerna också viktiga. Jobbet blev min ”vila”. Min jobbsektor är väl annars en av de som ibland ger stressrelaterade sjukdomar. På något märkligt sätt klarade jag av att sköta mitt jobb, även att jag kanske inte sovit en blund på natten. Alltså inte någonting. Låg jag helt sömnlös en natt brukade det gå bättre att sova nästa. Många nätter låg jag och längtade efter att klockan skulle bli sju. Jobbet skingrade tankarna.

När jag hastade ner för trapporna på väg hem droppade det blod från näsan och färgade stegen röda. Privatlivet var ett kaos. Om min son var hos pappan rasade jag ihop i soffan och orkade inte röra mig. Var det min umgängesdag hittade vi på roliga saker, varje dag tog vi en liten promenad, kanske till lekparken eller någon tygaffär. Oavsett väder. Lagade mat tillsammans. Läste. Nattningen skedde vid samma tid varje kväll, även på helgerna. Om sonen inte lidit så av umgänget med sin pappa hade det inte behövt vara så strikta tider. Dagis berättade om ett barn som var helt uttröttat då det kom från pappa. Som somnade över lunchen. Jag kämpade och slet för att försöka hålla min sons tillvaro på rätt köl. För att han skulle ha en trygg och positiv tillvaro. För att ge honom en barndom.

När min son skulle börja träffa pappan på helgerna utan kontaktperson klev jag in i en dimma. Jag gick och lade mig vid samma tid varje kväll, men då min son var hos pappan gick det inte att sova. Andra natten slumrade jag till en kort stund men vaknade efter några minuter.

På morgonen ringde jag min syster. ”Jag kan inte sova. Jag vågar inte sova. Jag drömde...”, och så började jag förklara drömmen mellan hulkande och tårar med en röst som ständigt brast. ”Stopp! Sluta!” skrek hon åt mig. ”Du måste ta sömntabletter så du sover djupt! Många! Du måste ta många!” Min systers vanligtvis strikta syn på tabletter och medicin var som bortblåst.

Då visste jag inte fullt ut vad som låg bakom min oro. Mycket tidigt, faktiskt redan under graviditeten, förstod jag att pappan försökte driva mig till vansinne. Han gjorde vad han kunde för att jävlas med mig. Eftersom jag förstod hans intentioner bestämde jag mig för att inte ge honom den glädjen.

”Det man lärt sig att förstå, fruktar man inte längre” M Curie"

tisdag 16 april 2013

Djävulens advokat


Ia Sweger.

Vi har skrivit om PAS-teorin tidigare. Den har inget stöd i vetenskaplig forskning – ändå så finns det advokater som hänger sig åt den. Går de på bluffen eller finns det andra anledningar? Nedan står att läsa att Ia Sweger håller en föreläsning om PAS på Fakultetskurser.


De personer som kämpar för att barnen ska få en trygg uppväxt får utstå näthat och förakt. Hur är detta möjligt? Vad finns det för krafter som styr i samhället? Är det organiserat? En liten klick sjuka människor som vrider rättsväsendet upp och ner. För visst måste man instämma i följande citat:

Det är inte rimligt att det i Sverige år 2013 ska finnas företrädare som på fullt allvar låter en icke evidensbaserad metod bortse från barns berättelser i brottmål eller vårdnadstvister”.

Vi pratar inte om 1800-talet, barn tvingas till våldsmän - det händer här och nu. Det är lätt att tro att det sitter välutbildade personer i våra rätter, med mål att skipa just rättvisa och att minska lidandet för barnen. Här är exempel på raka motsatsen ”Papparättsrörelsen för dummies – PAS i praktiken.”

Citat ur en vårdnadsdom ”Misshandelsdomen skulle kunna tyda på att NN är en våldsam person.”. Med domare som sänker sig så lågt kan det inte vara några problem alls för Ia Sweger att skicka barnen rakt i händerna på våldsmannen. Då behöver man inte ha läst en rad juridik. Det som krävs är en total avsaknad av moral och samvete och ett stort intresse för pengar.

Här finns fler länkar till de som bloggar om PAS. Tyvärr är det för närvarande knäpptyst i gammelmedia om vad som pågår.

lördag 13 april 2013

Ny vandring för barnvänner


Som utmärktes av kontemplation och samtal. Vi delade också ut pamfletter. Samtalet rörde sig om den svåra situationen för barn och ungdomar idag. Hur rättslösa de är. Vad blir konsekvenserna när vuxenvärlden sviker?

Det är viktigt att inte ge upp. Hoppet måste leva. Därför är det fantastiskt när man läser om sådana personer som Sofia Rapp Johansson. Hon besitter den eftansträvansvärda kombinationen av själslig styrka och klokhet. Och kämpaglöd.

Det var väldigt lugnt på Gustav Adolfs torg. Tre blomkrukor hade man chansat på att ställa ut som prydnad, trots frostnätterna. Vårblommor som i det bistra klimatet varken växer eller ger upp. Som befinner sig i ett status quo. Ungefär som barnen som socialen placerat hos missbrukare och våldsmän. De som inte fick växa. Som fick sin barndom raserad. På grund av felaktiga beslut.

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

måndag 8 april 2013

Vårdnadslag ses över efter kritik


Sju år efter att vårdnadslagen infördes ska den utvärderas, meddelar justitieministern. För många barn är det för sent. Sanningen är att barnens situation i Sverige är värre än någonsin. Barn skickas till förövare på heltid. Till dömda pedofiler på heltid.

Naturligtvis är det viktigt att barnen har kontakt med båda föräldrarna – men barn ska inte vistas obevakat hos missbrukare och våldsmän. I hypokratins land är det viktigt med jämställdhet. Att män är vårdnadshavare lika ofta som kvinnor. Vilka män vill ha vårdnaden om barnen?

Det går inte att tala i jämställdhetstermer när det gäller barn. Över 90% av våldsbrottsligheten utgörs av män. Fokus måste ligga på barnen. Det skulle sparas många miljoner i en kommun, som till exempel Göteborg, om man inte särade på ett barn och anknytningsföräldern. Barnets behov är tillgodosett hos anknytningsföräldern och då ska inte en dokumenterad våldsman eller missbrukare kunna kräva obevakat umgänge. Vi mammor har sett många tragedier, barnen mår ohyggligt illa efter att de har flyttats. Konsekvenserna är mycket allvarliga med stödinsatser i skola och samtal utan slut på BUP. Lägg därtill kostnaderna för socialsekreterarna. Harvandet fram och tillbaka mellan socialkontor, familjerätt, tingsrätt etc.

Hur många barn sitter på heltid idag hos våldtäktsmän? En skrivning som förekommer i vårdnadsutredningar är ”om inte mamman lämnar ut till obevakat umgänge så föreslår familjerätten att vårdnad och boende går över till pappan.” Sen sätts en förhandlingstid ut flera månader senare. En psykopat har ingen medkänsla – inte ens med sitt eget barn. Vilka mardrömsscener har inte utspelats för dessa barn? För deras mammor? Skrivningen uppmanar ju en sjuk förälder att misshandla barnet så illa det går – för att få mamman att inte lämna ut. Lägg sedan till att våldet inte utreds när polisanmälan görs. Att barnen nekas läkarundersökning. Är det en slump att anmälda fall av barnmisshandel mot barn under sex år i stort sett låg stilla fram till den nya vårdnadslagen, för att sedan öka dramatiskt?

Vi skriver på ett mycket svart kapitel i Sveriges historia. Men det är nutidshistoria. Det sker här och nu. Det finns mammor som tar mod till sig och flyr med sina barn. De jagas av polis inom landets gränser och av Interpol i fjärran länder. Hittas de tvingas barnen återigen till förövaren. Sätts under skyddad identitet och skräms till tystnad. Och ännu en barndom har gått i kras.

Här har du möjlighet att läsa en lysande debattartikel. Kunskapen om hur snedvridet rättssystemet är och hur illa barn behandlas fanns redan 2006.

Fler länkar:

onsdag 3 april 2013

"Fjällen"


”Vi har varit i fjällen. Med vännerna. Och vilket väder – wow! Min son och jag har andats fjälluft med djupa andetag, lutat oss tillbaka känt oss väldigt trygga. Med störtkruka och skidglasögon finns det ingen som kan känna igen oss i backen.
Vi har stannat till i nedfarten lagt upp stavarna på skidorna för en tillfällig sittplats plockat fram termosen med varm choklad och prickig korv-mackorna. Och njutit! Satt näsan mot solen och känt hur avlägsna alla problem är. Min son har slickat av sig sina choklad-mustascher och sedan fortsatt sin strävsamma kamp med att få skidorna åt rätt håll och lyckas svänga innan skogen kommer för nära. Det är dagsmeja och går ganska trögt i backarna, men det är bara bra. Vi vill inte upp i några höga hastigheter.
Vi har tid. Massor av tid. Så mycket tid att jag till och med hör vårfåglarna sjunga och skvallra om en lycklig framtid. Ett gott slut på den förfärliga mardröm som socialens nonchalans dragit in oss i.
På kvällarna gör vi upp en lägereld. Ser solens spektakulära nedgång i rosaröda skimmer och de eldröda gnistorna från brasan som sprakar upp i skyn. Äter grillad varm korv med bostongurka och ketchup. Drar om oss renfällen extra hårt då solens sista strålar lämnar oss och lyssnar till akustisk gitarrmusik. Lever i nuet.
Jag är så glad. Min son och jag fick ett så fint påsklov!”

tisdag 26 mars 2013

Swedish authorities kidnap children

In Sweden, children are moved from a linkage parent, usually the mother, to convicted pedophiles or suspected pedophiles. They are deprived of their origin and identity. Records from child psychiatric clinics and hospitals show that children suffer extremely. Some Swedish mothers flee with their children.

In Australia, historically, young mothers were forced to give up their children. Prime Minister Julia Gillard speaks of the trauma that followed, and tells the families how sorry she is for what happened in Australia.

Some articles in english about the extreme cruelness children in Sweden are treated with:

lördag 23 mars 2013

Där laglöshet råder


I denna blogg har det kommit fram många vittnesmål om hur illa barn och anknytningsföräldrar behandlas. Barn flyttas från sin trygga miljö till en brottsmisstänkt förälder och ibland till dömda våldsmän. Även missbrukande fäder har rätt till obevakat umgänge med sina barn i praktiken, men knappast om Socialtjänstlagen följs. Enligt Socialtjänstlagen skall man se till barnperspektivet samt göra en riskbedömning.

Det kan vara svårt att tro – men precis som bland annat bloggen Suspicio vittnar om så får förövare till och med vårdnaden om barnen och övergreppen fortsätter efter anmälningarna.

Så här behöver det naturligtvis inte vara. Vi har som mål att inga barn flyttas från en anknytningsförälder. Det är en win-win-situation; barnen kan stanna i ett tryggt hem och skattebetalarnas pengar används mer effektivt. Det blir heller inga livslånga lidanden och psykvården minskar. De som förlorar på det är våldsmän och jurister – för det är mycket pengar i ”vårdnadstvister” där en anknytningsförälder kämpar för att barnet/barnen ska få växa upp i ett hem utan våld.

Vi har skrivit om det förut och vi skriver igen. Situationen för barnen är fruktansvärd idag. Mammor tvingas fly med sina barn. Därför är det oerhört angeläget att någon vågar ta diskussionen när det är så lätt att bara gömma sig bakom sekretessen och fortsätta blunda.

Mammor anklagas för att skada barnen när de inte lämnat ut till den misstänkte våldsmannen. Tvärtom är däremot ingen skada skedd, enligt vissa mörkrets socialsekreterare. Hur kan det komma sig? Att det inte är någon fara att beröva ett barn den kärlek och omvårdnad en mamma kan ge, men däremot att skydda barnet från en misstänkt våldsman?

I dessa fall råder alltjämt en oroande tystnad. Ingen vågar ännu stöta sig med de skuggfigurer som håller i trådarna till detta förfarande.

Någon som inte är tyst utan berätar öppet om hur Australien adopterade bort barn från mödrar under tre decennier är premiärminister Julia Gillard. Hon visar en djup insikt i de fruktansvärda övergrepp som skedde i landet. Hon ber utan förbehåll de drabbade och deras familjer om ursäkt.

Lyssna på det fantastiskt fina talet!

lördag 16 mars 2013

Barnvänner vandrade


Solen sken från en klarblå himmel, då barnvännerna vandrade från tingsrätten i Göteborg. Barn lider något oerhört i Sverige idag, de tvingas till en förälder som har svåra missbruksproblem, allvarlig psykisk ohälsa, våldsmän etc. Myndigheterna begår grymma övergrepp då de tar bort den friska föräldern och låter barnen på heltid vistas hos en destruktiv förälder.

På samma sätt som mödrarna på Plaza de Mayo sörjde sina barn, har vi också sorg. De halade flaggorna på Gustav Adolfs torg speglade det vi känner.
Vi diskuterade hur situationen kunnat bli så illa för barnen. I Argentina var det den fruktade diktatorn Jorge Videla som kidnappade barn från oliktänkande och placerade dem hos regimvänliga familjer.

I Sverige är det också politiskt. I årtionden har lobbygrupper verkat, bland annat den så kallade Pedofila Arbetsgruppen (PAG). En flathet från de som arbetar med barnaärenden och en vilja att ta den enklaste vägen för att slippa kölhalas offentligt av papparättshaveristernas bidrar säkert till den svåra situationen för barnen.

I Göteborg har barn placerats i de mest fruktansvärda miljöer under lång tid. Barnen får svåra symptom, men det verkar inte spela någon roll hur illa barnen mår, de tvingas kvar. Barndomen trasas sönder. Barnens ursprung och identitet raderas effektivt av socialen – helt emot Barnkonventionens artiklar, men helt i diktator Jorge Videlas anda.

fredag 15 mars 2013

Manipulerande psykopater


Nu när vi mammor träffas och pratar om våra barn och vad vi har upplevt så framstår det allt tydligare. Papparättsrörelsen är organiserad och ger barnfientliga råd som myndigheterna köper och sväljer.

Ta till exempel min son, i samband med en vårdnadsutredning berättade han att pappa tvingade honom att komma och springa mot honom och krama honom. Så hade han spenderat en hel helg hos pappan han är livrädd för.

När det sedan var dags för honom att träffa pappa nästa gång, så ringde han strax innan och bytte mötesplats. Han dök upp bakom en husknut så att sträckan skulle bli riktigt lång. Min son var så rädd för pappa så när han fick syn på honom började han genast springa mot honom, precis som pappa skrämt upp honom till att göra. Pappa hade vid detta tillfälle också med sig en filmkamera. Lämpligt, eller hur?!

Exakt samma sak läste jag om när en psykopatpappa hämtade sin son när mamman flytt med barnet. De hade inte träffats på mycket lång tid. Hur troligt är det att barn springer med utsträckta armar mot någon det inte träffat på flera år? Manipulerat, naturligtvis.

Sen har vi ju pappan och de två små pojkarna, som skrämts till att inte vilja träffa sin mamma. På precis samma sätt har en liten flicka skrämts upp av sin pappa, för att verka livrädd för mamman och springa så fort hon ser henne. ”Mamma kommer att kidnappa dig – spring för livet!!”.

Med tanke på att barn skickas till knarkare och mördare så är det ganska genomskinligt vad dessa pappor är för sort. Det är pappor som förgriper/förgripit sig på barnen. De vill nu försöka vinna tid. Tänk en gång och sen en gång till. Det är självklart att barn vill träffa sina mammor, om de sedan vare sig är mördare, knarkare eller bindgalna så är barnet förmodligen också ganska tryggt med mamma. Och trygga barn berättar.

Beteendet att pappor skrämmer upp barnen för mammorna har vi bara sett hos pedofilpapporna – de som har förgripit sig mycket svårt på barnen. De kämpar med näbbar och klor för att vinna tid, för att kanske aldig bli avslöjade.

Därför är det bra att skolpersonal, förskolelärare, skolsystrar lärare och personer som träffar barnen varje dag för anteckningar över de här barnen. Vi hoppas att de en dag ska få upprättelse.

söndag 10 mars 2013

"Hurra!"

"Visst har jag berättat om att vi går till simhallen regelbundet? Nu i veckan så lärde min son sig att simma. Han är själaglad! Vi gick två dagar i rad, tog med mig kameran för att föreviga hans simtag och vattenlekar med andra barn. 
Det är så roligt att följa hans framsteg. Han är betydligt lugnare idag, än han var för ett par månader sedan. Han har fortfarande svårt att ta ett nej, eller en tillrättavisning, så jag har verkligen fått kämpa för att få honom att testa att simma utan simdyna.

Jag har haft en bra uppväxt, var ofta vid badplatsen och plaskade omkring om somrarna. Mamma låg och solade på en filt, vi barn hade inga simdynor, pappa höll sin trygga hand under min haka och vips kunde jag simma. På samma sätt kunde jag nu lära min son.

Tiden då han satt hemma hos en våldsman känns alltmer avlägsen. När han bara tittade på TV hela dagarna hos pappa, kom hem till mig med kontaktperson och satt och vaggade från sida till sida i soffan, gravt understimulerad. Han gick ju tillbaka flera år – började till exempel krypa. Då var det inte viktigt med förskola eller socialt umgänge alls, tyckte socialen.

Djur behandlas bättre.

Jag är noga med att anteckna. En dag vill säkert min son veta hur hans uppväxt har sett ut. Det är viktigt att aldrig glömma det lidande, som myndigheterna med sina galna beslut utsatt min son och andra barn för. Viktigt att minnas för de som kommer efter, för att de barnen inte ska behöva lida på samma sätt.

Men den här veckan har vi firat. Vilken glädje! Hurra!"

onsdag 6 mars 2013

Barnens Fimbulvinter


Den påhittade PAS-teorin, som är så absurd så jag personligen inte kan förstå hur någon kan gå på den. Sätter man sig in i det så ser man den alltid förnekar övergrepp – det är alltid mamman / barnet som hittar på. Sen växer den ut svulstlikt och berättar att övergrepp (som ju aldrig förekommer) minsann inte är skadliga för barn, vidare påstår den att barn själva tar initiativ till sexuella handlingar.
Med andra ord – PAS-teorin är full av motsägelser och saknar logik.

Därför blir man så glad – när man i denna barnens Fimbulvinter läser att en hovrätt tror på barnet. Endast 3-5% av alla anmälningar om sexuella övergrepp på barn går vidare till åtal och fällande dom i Sverige. För att vara övertydlig så blir det inte någon upprättelse för 95-97% av de barn som utsätts. Tittar man i kommentatorsfältet till artikeln ser man en intensiv skara som gapar och skriker om rättsskandal. Något namn känns igen som sexbrottsling och jag känner instinktivt att straffen är för milda i Sverige. De är snabbt ute igen och kan fortsätta med destruktiva aktiviteter. Är det verkligen nödvändigt att låta artikeln kommenteras? Hur känns det för barnet / barnets anhöriga att läsa den dyngan?

Hur får man folk att tro på sån smörja som PAS? Man har ett auktoritärt förhållningssätt och tillåter inte ifrågasättande. Idag utgör myndigheterna auktoriteter i samhället. Det är viktigt att de ägnar sig åt att hålla rent från kvasiteorier som PAS, att domstolarna är en rättskipande myndighet som hjälper de brottsutsatta, ser till att de får upprättelse. Förövarna ska naturligtvis ges långa straff, ser man till ett internationellt perspektiv har brotten mot barn ett lågt straffvärde i Sverige, därför bör straffen ligga i den övre straffskalan.

Saxat ur Norstedts Juridik, Diesen C, Diesen E. F (2013, 2:a upplagan) sid 170:

"Misstanken att mödrar, vanligen i samband med vårdnadstvister, anklagar den f.d. partnern för sexuella övergrepp mot barnen (t.ex i samband med utövande av umgängesrätt) har frambringat en kvasiventenskaplig teori som kallas PAS, parental alienation syndrome. Teorin, som lanserades av den amerikanske barnpsykiatern Richard Gardner (en anhängare av pedofili), går ut på att dessa mammor lider av en psykisk defekt som får dem att till varje pris försöka fjärma barnen från pappan. Hittills har denna teori knappast förekommit som försvarslinje i svenska brottmål, däremot i en hel del vårdnadsmål. Det måste anses som en viktig renhållningsuppgift för domstolarna att inte tillåta sakkunnigutlåtanden baserade på PAS, eftersom teorin saknar vetenskapliga belägg."

måndag 4 mars 2013

Jagad


För att diskutera socialpolitiken måste vi gräva där vi står. Ta reda på hur det ser ut idag. Mammor tvingas fly med sina barn. Det är illa. Fruktansvärt illa! Och Ulf Kristersson tycker att socialsekreterare ska ha mer makt? Va?!

Vi i Sverige står i svallvågorna efter vanvårdsutredningen. Barn som samhället svek kan ansöka om ersättning, men bara de som vanvårdades fram till 1980. Det är viktigt att ansvar utkrävs även av kommunerna som agerade barnfientligt under den eran. Man måste titta på mekanismerna som ledde till att så många barn fick en svår barndom och sedan kvalitetssäkra verksamheten från de fel som begicks. Göteborg förefaller vara den kommun där flest barn vanvårdades – vad har hänt där sedan dess?

  • Jo, i Göteborg säras barn från sin anknytningsförälder och skickas till en person som inte ens behöver vara biologisk förälder.
  • Det finns vittnesmål om socialtanter som luktar gammal fylla.
  • En socialarbetare föreslog att barnet ska lämnas ut till pappan när mamman ringer i desperation och berättar att barnet är helt trasigt i underlivet.
  • Det finns vittnesmål om när läkare och förskollärare vittnar om att barnet inte mår bra hos pappan och mamman begär på familjehem, men barnet skickas till pappan på heltid.
  • Det finns vittnesmål om när socialtanter placerar barn hos en pappa som är våldtäktsmisstänkt och barnpsykolog senare vittnar om att barnet är ”tydligt sexualiserat”, ”pratar med flera röster” och ”hyperaktivt”. Borde inte det vara bevis om något för att barnet placerats fel?
  • Det finns vittnesmål om att alkoholister sitter i delirium med treåringar över helgen när mamman förlorat vårdnaden för hon inte vill släppa dit barnet obevakat.


Sen har vi familjeutredare och psykologer som privatpraktiserar och plötsligt blir barnen en handelsvara. I en kommun tycker en privat firma att ett barn inte ska ha tillgång till vare sig mamma, mormor, morfar eller annan släkt på moderssidan. BUP har vittnat om att barnet absolut inte ska träffa pappan obevakat, men där tycker socialutredarna att barnet vara, utan någon kontakt med moderssidan. De socionomerna är naturligtvis antingen mutade eller grundlurade. Hur kan man över huvud taget tänka i dom banorna - att man tar bort ett barn från en välfungerande mamma? Vilka rubriker vi får läsa i morgon om detta förfarande?

Och sen har vi ju barnen som flyttades till en våldsdömd pappa. Och socialsekreterare som får sitta kvar, trots att de skickar barn till en pappa som våldför sig på det. Är det så här vi vill ha det i Sverige? Ett absolut skräckland för barn? Där pedofiler har sista ordet i barnrättsfrågor?

En kvalitetshöjning på socionomers kunskaper är naturligtvis viktig, de måste arbeta enligt evidensbaserade teorier. En legitimation är en god idé. Men med tanke på hur illa många barn har det i dag, då de har flyttats till missbrukare och våldsmän, så är det viktigt att anknytningsföräldern får ett större inflytande över barnet. Det är anknytningsföräldern som känner barnet bäst och bör ha avgörandet i skyddsfrågor. Det skulle sparat många miljoner åt skattebetalarna. Barnens lidande blir livslångt hos våldsmän.

Vad kan man göra? Prata om det och prata om det och prata om det. Berätta igen och igen och igen.

Länkar:
http://hd.se/inrikes/2013/03/04/m-vill-oka-socialsekreterares-makt/
http://www.skanskan.se/article/20130304/TTINRIKES/303049993/-/m-vill-oumlka-socialsekreterares-makt
http://www.vk.se/812194/m-vill-oka-socialsekreterares-makt-2
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8363478
http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6766391
http://www.barometern.se/nyheter/TT_inrikes/m-vill-oka-socialsekreterares-makt(3675157).gm
http://vlt.se/nyheter/omvarlden/1.1996491-m-vill-oka-socialsekreterares-makt
http://www.nsk.se/article/20130304/TTINRIKES/303049993/-/m-vill-oumlka-socialsekreterares-makt
http://www.skaraborgsbygden.se/index.php/article/5179/m-vill-oka-socialsekreterares-makt
http://www.laholmstidning.se/article/20130304/TTINRIKES/303049993/-/m-vill-oumlka-socialsekreterares-makt

lördag 2 mars 2013

För fjortonde gången vandrade barnvänner...

...på Gustav Adolf torg idag. Vanan trogen startade vandringen vid tingsrätten, för att avslutas med vandring i vänstervarv runt torget. Mödrarna vid Plaza de Mayo vandrade på samma sätt, och vi kan stolt berätta att vi idag hade sällskap av en fantastisk kvinna som har träffat våra förebilder i Argentina!

Vi vandrar för att barnens situation i Sverige är oerhört svår, myndigheternas övergrepp på barn och mödrar är alltjämt förfärliga. Det är nog bara några få som kan föreställa sig det makabra i att befinna sig i denna mammas situation. Och barnet – ja, här saknar jag ord! Låt det aldrig mer få ske, sätt ett stopp - nu!

Det var en dag med täta moln och iskall vind. Det enda som skvallrade om att vi inträtt första vårmånaden var att lånecyklarna var tillbaka på torget. Våren är en ljuvlig tid, låt det våras för barnen också, låt dem slippa en barndom av övergrepp. Låt oss snart få se en vändning, så vi kan börja hoppas - för barnens skull.

söndag 24 februari 2013

"Huvudförhandlaren"

"Jag som trodde att allt var lugnt. Vi har så fina dagar, upp på morgnarna, kollar de små tomatplantorna som har kommit upp från fröna vi sådde i januari. Havregrynsgröt, juice och så en kaffe till mig. Sen sätter vi fart, räknar, läser, skriver. Hemkunskap varje tisdag. Då bakar vi något, i tisdags gjorde vi scones som vi sen mumsade i oss varma, med smör, ost och en marmeladklick på.

Men så ringde syrran. Hon har suttit i polisförhör. I flera timmar. Med Huvudförhandlaren. ”Du skulle sett - en riktig Barnaby!” Jag är mindre imponerad. ”Kunde du inte sagt att du inte har nå't att säga, bara?”
Han hade en stor lunta med papper med sig. Lade högerhanden tungt på den och sög fast min syster med blicken ”Allt i denna säger att din syster är psykiskt sjuk. Ge henne en klapp på axeln, vi sätter en spruta i henne och kör in henne till psyket. Allt du behöver göra är att visa oss dit.” Och så lade han till med ett snett leende ”Pojken kommer ni släktingar naturligtvis att få träffa så ofta ni vill.”

”Tror du han tror på det själv?”, frågade syrran osäkert. ”Ingen aning – jag bryr mig inte, prata inte mer med honom! Du kanske försäger dig!”
Men Huvudförhandlaren har bokat in fler tider. Det är märkligt hur han kan åka hundratals mil till syrran i ett ärende där ett barn är tillsammans med sin dokumenterat goda mor. Han kan inte ha läst ett enda av de där papprena han hade med sig.
Jag ser dem framför mig, Stora Stygga Vargen och min Bror Duktig-syster, till synes underlägsen, men inte på något vis dum.

Om det går som hon hoppas sitter Huvudförhandlaren snart i en raket på väg till månen."

onsdag 20 februari 2013

”Ingen tror på mig”


Vi kan stolt presentera en gästskribent och äkta tigermamma. Tack för krönikan från verkligheten!
"Hon är ung och vacker, kanske bara 20 år gammal. Inuti är hon trasig och full av ångest. De är många här på fängelset. Jag har blivit som en mamma för flera av dessa unga flickor som förtvivlat söker efter trygghet, kärlek och förståelse. Idag berättar hon om övergreppen som barn. Det var många år av sexuella övergrepp och misshandel i hemmet. När hon till sist vågade berätta på skolan kallades hennes föräldrar på möte och informerades om vad flickan berättat. När hon kom hem från skolan den dagen, dagen då föräldrarna fått veta, bröt helvetet ut. Hon blev misshandlad som aldrig förr och tystades för resten av sin barndom. Idag lever hon som uteliggare. Hon dämpar sin ständiga ångest och självmordstankar med sitt alkoholmissbruk. Hennes ärr på handleder och armar vittnar om att hon åtskilliga gånger skurit sig själv. Hon berättar att man på fängelset erbjudit henne hjälp med terapi. Idag har hon träffat terapeuten igen. Hon är arg, frustrerad och ledsen. ”Ingen tror på mig” utbrister hon. Det var ingen som trodde henne som barn och nu tror inte heller terapeuten på hennes berättelse.
Jag känner igen frustrationen, ångesten och maktlösheten. När man inte blir trodd. För många av de unga flickorna här är jag en hjälte. Jag är mamman som lyssnade och trodde på mitt barn. Som gick under jorden för att skydda min pojke från vidare övergrepp, när samhället vägrade lyssna och svek. Här innanför murarna är jag en hjälte. Utanför är jag en grov brottsling som har hindrat mitt barn från att träffa sin pappa.
Min son började berätta om övergreppen då han var sex år gammal, en ålder som annars präglades av Batman och spindelmannen. Han träffade BUP vid ett flertal tillfällen. Barnpsykologen informerade socialtjänsten att han med största sannolikhet blivit utsatt för övergrepp av pappan. Socialen däremot ansåg att det omöjligt kunde ha skett några övergrepp då pappan ju bevisligen kunde visa känslor. Utredaren sa bestämt att en förövare inte kan visa varma känslor!
I Tingsrätten vittnade BUP om att barnet måste skyddas. Socialen ansåg att både boende och vårdnad borde gå över till pappan då mamman vägrat lämna ut barnet för oskyddat umgänge. Tingsrätten dom – boende och vårdnad till pappan!"