”På flykt”

”De första dagarna var de svåraste. Ovissheten. Men nu har vi varit tillsammans några veckor, min son och jag. Och jag är så glad att vi gav oss av, vi har det så bra. Tänk att vi äntligen har kunnat lämna våldet bakom oss! Vi har fått hjälp med en lägenhet – visserligen en begränsad tid, men ändå en fast punkt i tillvaron och långt bort från vår hemstad. Där är vi på löpet – ”mamma försvunnen med sin son”, och på Internet. Unga tjejer bloggar om oss, har vår bild på sina hemsidor. De är grundlurade av vältaliga pappor och skrupellösa myndighetspersoner. Och sen har vi ju den vanliga mobben – pedofilkvinnans blogg som nog gör sig en hacka på att sprida onda rykten.

Vi är ute varje dag – vädret är på vår sida. Mössorna drar vi ner långt och overallen i rosa som jag fått ärva av systern, passar ypperligt till en liten kille... Jag har köpt ett tefat, snön är för kall för snögubbar, men vi gör snöänglar och går till lekparken varje dag. Det är så skönt att han får vara ute, jag vet förra vintern, min son var så understimulerad när han kom med kontaktpersonen att han satt och vaggade från sida till sida. ”Tv, mamma, tv mamma…”.

Jag ser varje dag som en sällsynt gåva. Att höra min sons andetag på kvällen, när han somnat är ren lycka. Att ha honom i trygghet och harmoni är obetalbart.

Allting gick så hastigt när vi försvann, så jag glömde ta med mig en riktig jacka. Har haft tjocka jumprar, men vinden blåser rakt igenom. Hostan är värst om nätterna. I natt var jag uppe och hostade blod. I går natt också. Här är vi långt borta från våra vänner och jag vågar inte använda telefonen. Hoppas det inte är farligt. Hoppas vi får vår fina jul – klapparna ligger under granen och julmaten är förberedd.”