”Vi rymmer!”

Vi fortsätter med gästskribenten. I detta blogginlägg berättar jag hur mitt moderskap ser ut och vad som är genomgripande för min sons barndom.

Här gästskribenten:

”Det var första advent, snöflingorna föll ner i stora sjok och bildade ett vitt, luftigt täcke på gården. De första ungarna kom ut med sina pulkor.

För mig var det högtidsdag – jag skulle få träffa min son, som jag gör varannan söndag. Vi skulle åka in till stan och titta på allt det vackra.

Det ringde på dörren. Jag gick ner på knä – välkommen, välkommen, min lilla vän!

Kontaktpersonen stod bredvid med snö på stövlarna och märkesjacka. Hon älskar att prata om de resor hon gör, ibland tillsammans med sina barn. Jag förstår att det är en betydande extrainkomst för henne att bevaka mig när jag träffar min son. Hon är en obegriplig människa.

Min son var hungrig så vi åt några ostsmörgåsar innan vi förväntansfullt gav oss ut i vimlet. Tomtar trängdes i skyltfönstrena, änglaspelen klingade som de vore utav kristall, och granarna gnistrade i kapp, tyngda av stjärnor och glitter. Under låg hemliga paket. Vi pekade och gissade. Vad kunde det vara?

En bit bort stod barnstjärnan. Och signerade. Vi måste dit, men hann inte fram. Förargligt! Men då fick jag syn på vännerna. Skulle vi med? Ja, det klart! Kontaktpersonen hade stannat vid något gratisebjudande.

På kvällen sa du ”Mamma, jag slåss.” ”Det gör inget”, svarade jag och jag hoppas innerligt att vi får så lång tid tillsammans att du blir en harmonisk liten kille. Glad och med tillförsikt inför livet.”