Att vara mamma är något av det bästa man kan få uppleva. Men moderskapet kan trasas sönder av myndigheter som inte ser barn som ropar på hjälp. Läs här om hur Ursas moderskap ser ut:
Det här får jag inte berätta, Mardrömmen, Utredningen, Processen.
Jag har liknande erfarenheter. Jag har burit mitt barn i nio månader, jag har offrat en del av min kropp och själ för min dotters väl och önskan att hon ska ha en bra barndom och få ett bra liv. När mitt ex blev våldsam valde jag att separera - min dotter skulle inte behöva växa upp i ett hem där det förekom våld. Nu är hon där på heltid. Och våldet fortsätter - jag vet det eftersom polisen har varit där igen på grund av våld. Men inget förändras. Min dotter sitter fast i denna destruktiva miljö, med myndigheternas goda minne. Så här ser det ut när jag träffar henne.
Hur kan vi få en förändring? Våra barn kommer att få livslånga skador av sin barndom, på grund av att de av socialen placerades hos sina pappor. Ju längre tiden går, ju djupare blir såren. Men vi ser framåt. Hur ska vi göra för att stoppa myndigheternas övergrepp på barn? Skulle ett återinfört tjänstemannaansvar kunna bryta trenden? Förslag?
Måste jobba upp kärleksnivån på dessa män så att de klarar av ta hand om barnen
SvaraRaderaOvan ser ni en kommentar i den ökände pedofilförsvararen R Gardners anda. Det är sådana här män som sitter och förvrider huvudet på kvinnor på socialen, och får dem helt att glömma bort barnen.
SvaraRadera