Hur?

Jag är fel. Har fel, gör fel. Vi träffas två gånger i månaden. Vi har det så bra tillsammans, men det är så svårt att se dig. Jag får inte gråta. Inte. Det är svårt. Att se dina hoptovade guldlockar. Skorven i hårbotten, men det är väl smuts, för bara spädbarn har väl skorv. Öronen fulla av vax. Vi tvättar håret. Kammar lock efter lock försiktigt. Varför bor du hos en missbrukare? Jag har ju sagt det. Dom vet ju om det. Hur ska en missbrukare klara ett barns hygien? Vad ska jag göra, jag får inte kritisera. Ringa och fråga? Vaddå? Är det normalt att tvätta ett barn två gånger i månaden? Då blir jag dumförklarad igen. Kontaktpersonen ser inget. Läser tidningen. Tittar bort.

Du pratar med en kille på socialen nu. Du lyser upp. Tycker det är roligt. Men varför fick du inte bo kvar hos mig? Ha kvar din barndom. Här var ditt liv fullt av ljusa stunder. Grannbarnen, vännerna. Vi badade och gick ofta till zoo. Jag finns till för dig,inte tvärtom. Men nu? Skapar socialen jobb åt sig själv? Här hade du inte behövt gå till någon på socialen, för tillsammans med mig, din mamma, hade du en barndom.