Det här får jag inte berätta...

Jag sätter mig på knä och lägger armarna om den lilla barnkroppen som skakar av gråt och smärta. Skriken skär stötvis i mina öron.

-Aj, aj, aj, mamma, mamma, mamma!

-Såja, såja, du ska se att det snart blir det bra. Det blir snart bra.

En tår bränner till och rinner ner på min kind. En till.

Jag har lovat mig själv att vara stark och påminner mig om det. Min son skälver och skriker.

-Nej, mamma, jag vill inte, jag vill inte baja! Hans panna är feberhet. Jag förstår att han blev mycket illa åtgången av pappa senast.

-Vi går och vilar då istället.

”Om inte mamman lämnar ut rekommenderar socialen att vårdnaden och boendet går över till pappan och att mamman får träffa sonen med kontaktperson.”

Nästa gång min son kommer från pappa har han stuckit sig med nålar på insidan av låret. Fem år gammal.

Vi har ingenstans att ta vägen. Sjukhuset undersöker honom inte, för det tillåter inte ”krim”. Jag har ringt och skrivit till alla jag kan tänka mig. Pratat med barnpsykiatriker som suckat och ryckt på axlarna. ”Jag vet.” Pratat med flera poliser, en av dem sa ”Jag vet – vänta tills han är tolv.” Pratat med en kvinna på Socialstyrelsen, som underströk hur viktigt det var att barnet fick träffa båda föräldrarna. Men idag gäller det bara förövare. Mammor, som motsätter sig att barn kränks och utsätts för ohyggliga övergrepp, nonchaleras och förlöjligas.

Kvinnan på Socialstyrelsen pratade nästan öppet om gången för dessa stackars barn. Så öppet att jag frågade om det var olagligt att att utsätta barn för sexuella övergrepp, då hamnade hon i försvarsposition. ”Men det vet du väl att det är?!”

Jag vet att barn är skyddslösa i Sverige. Det vet jag.

//Senare tillägg: Här är länk till Suspicios inlägg om ovanstående:
http://suspicio.wordpress.com/2012/09/22/i-sverige-tvingas-barn-att-umgas-med-forovarna/