Utredningen

Det är slitsamt. Min första prioritet är att vara en trygghet och tröst för min son när han kommer från sin pappa. Men sen är det ju allt det andra. Möten. Stämningar. Papper. Kallelser hit och dit.

Ursäkta mig – jag har polisanmält grov våldtäkt mot barn, nu blir jag behandlad som något katten släpat in! 

Varför är det ingen som hjälper min son? Jag vet att ni vet. Jag vill att ni ska veta att våldtäkterna fortsätter. Ni gör ingenting. Vad tror ni det handlar om? ”Inte så farligt” eller ”nu har jag min chans att klättra i karriären”. För det verkar ju som det. Att de som tar förövarvänliga beslut hamnar ett pinnhål upp.

Vi mammor pratar med varandra. Vi ser att vissa namn återkommer när det gäller barnrättsvidriga beslut. Jag slår vad om att vissa av de här tanterna går på droger. Enligt en pålitlig källa har åtminstone en av dem kommit på hembesök och stunkit gammal fylla. Mitt i veckan.

Men det klart, problemet är ju högre upp. Tanterna får ju sitt mandat någonstans ifrån. Vanliga friska människor har nog svårt att leda in ett barn i psykopatens kula. De flesta har ett uns av empati. Hur klarar de det rent mentalt?

I min utredning står det att ”pappan är orolig och föreslår att mamman träffar barnet med kontaktperson.” Nu får de väl ändå ta och ge sig. Varför tas inte min oro på allvar? Jag har gjort allt de bett mig om. Inte polisanmält, inte låtit undersöka min son på sjukhuset. Lik förb-t är han orolig att åka in. För det är ju det enda han kan vara orolig för. Och sen drar han ju på igen, med det alla mammor anklagas för i utredningar – psykisk ohälsa.

Men nu tror jag att han har gått för långt. Domstolen kan aldrig gå med på detta. Aldrig.