Dagarna kommer och går som i ett
töcken. Jag sover väldigt dåligt. De första nätterna efter domen
sov jag hos en väninna. Jag brukar alltid klappa min son på kinden
och sjunga en godnattvisa när vi gått och lagt oss. Det känns som
en bit av min kropp är borta. En saknad som inte går att sätta ord
på.
Men envis är jag. Jag går till jobbet
varje dag. Klarar mig på min erfarenhet och ett par fantastiska
kvinnliga kollegor. Som har hört, läst och sett. Som stöttar. Har
jag inte sovit något en natt, brukar jag somna nästa. Jag vågar
inte uppsöka en vårdcentral, borde egentligen skaffa sömntabletter,
men får soc reda på det, kommer det att användas mot mig.
Det är snart tre veckor sen vi sågs,
min son och jag. Har rätt att träffa honom med kontaktperson
varannan vecka enligt den interimistiska domen. ”Inte ska du väl
förnedra dig så?” frågade en äldre bekant. Förnedra mig så?
Va? Kan man förnedras mer än att tvingas lämna ut sitt barn till
en förövare?
Jag har ringt och ringt till soc. Det
blir ingen kontaktperson i helgen heller, ”Det tar tid att ordna.”
Sen spelar det ingen roll vad som står i papprena.
Jag ringer dagis varje morgon och
frågar om min son är där. I vanlig ordning sjukskriver pappan
honom och stannar hemma från jobbet. Men i veckan kom han faktiskt
till dagis en dag. Jag åkte dit – så att han inte tror att jag
har svikit honom. Han var helt grå i ansiktet, hade samma aura som
en gammal människa. Jag lade knäna på den grusiga asfalten, tog
hans lilla hand mellan mina händer, klappade den och förklarade.
”Vi träffas snart igen, det går några dagar och några nätter,
men sen träffas vi igen.” Sen dök förskollärarna upp,
förvirrade och förstämda. ”Mamma älskar dig! Kram, hejdå!”
Jag hoppas jag orkar. Jag vet att det finns mammor som inte gör det. Då har socialen trasat sönder en
hel familj och barnets möjlighet till ett helt liv omintetgörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar