Idag välkomnar vi en gästskribent i bloggen! Hoppas vi får fler inlägg från andra mammor också!
"När min son och jag
träffas lever jag. För mig är det alltid lika fantastiskt, vi
delar glädje och sorg, lycka och smärta. Vi har roligt tillsammans.
Förutsättningarna är de svårast tänkbara. Kontaktpersonen sitter
med hela tiden, kontrollerar, noterar, värderar. Jag vet inte hur
många gånger vi är uppe i nu. Månader har passerat, träden har
tappat sina löv, grönskat igen och åter gått in i vinterskrud.
Det är svårast på våren, när allt växer, frodas och utvecklas.
Min son är som en blomma om våren, som vill sträcka sina gröna
blad mot solen. Istället har blomman placerats i ett skuggigt hörn,
utan kärlek och omtanke. Ett objekt att nyttja. Jag ser ändå hur
skön den är, vilken livskraft den har. Hur den kämpar mot de
värsta oddsen.
Fyra timmar, varannan
vecka får vi en glimt av varandras liv. Han har en god uppfattning
om hur lång tiden är vid det här laget. ”Vad är klockan? När
ska jag till pappa?” Underläppen skälver. ”Det är en halvtimma
kvar, vi hinner måla en stund till.” När tiden börjar rinna ut
vill han börja med något nytt, förhala tiden. Jag vågar inte dra
över mer än ett par minuter. Vi kramar om varandra länge och väl.
”Mamma älskar dig för att du är du. Det bästa jag vet är när
du är här.”
För några veckor
sedan målade han en av sina sällsynta figurativa teckningar. En
glad streckgubbe i mitten på pappret som höll en mindre streckgubbe
i handen. I andra hörnet tog en streckgubbe med sned mun och vaga
streck form. ”Mamma, det är pappa. Här är du och jag.”
Socialens ”normaliseringsprocess” verkar gå sådär. Teckningen
har jag satt upp på väggen i vardagsrummet. Den gör mig glad i
själ och hjärta och säger mig att min son är stark. Blir nog
mamma upp i dagen...
Innan det fruktansvärda
hände, bodde han här och var hos mig den största delen av tiden.
Jag fick lyssna på råd från soctanter, advokater mm. ”Undanhåll
umgänge. Undanhåll inte umgänge. Ta med dig din son och res bort! Du
måste lämna ut.”
I en av dessa perioder
träffade min son inte sin pappa på flera veckor. Jag är så glad att vi
fick den tiden tillsammans och jag är övertygad om att den var
mycket värdefull för min son. Han orkade följa med på promenader
utan att klaga över värk i benen. Plötsligt gick det bra att
borsta tänderna, han föll inte längre i oförklarlig gråt när
han spillde vatten eller mjölk på sig. Mardrömmarna försvann. En
natt låg han till och med och skrattade i sömnen. Det var en mycket
ljus tid. Jag önskar att alla barn fick ha det så.
Vi hade det underbart.
Klättrade i berg, gick alla trapporna till den gamla fornborgen,
lekte kurragömma bakom murarna och i prången. Träffade
barnfamiljerna vi umgås med. Du sprang ikapp med de andra barnen och
strålade av energi. Dagarna som pappan skulle hämta på dagis
flexade jag ut från jobbet eller tog semester. Ibland var du med på
jobbet och du fick massor av uppmärksamhet. Som det charmtroll du
alltid har varit och är.
Sen hotades jag av
advokat att umgänget måste släppas på igen. Två dagar i veckan,
några timmar. Ditt helvete tog ny fart. Mardrömmarna, paniken i
dina ögon när du skulle till pappa. Jag kämpade emot. ”Det här
går inte, min son mår inte bra!” Ingen lyssnade. ”Utöka ännu mer!”
Varannan helg och en övernattning varannan vecka. Vi var ute och
promenerade när jag berättade för dig att du skulle träffa pappa
ännu mer. Hade väntat på att du skulle säga något om pappa och
berätta det då.
Det var en kylig
vårdag. Du rasade rakt ner på trottoaren och började gråta. Jag
satte mig ner, tog dig i knät. Du var alldeles förtvivlad. Sen satt
vi där. Länge. Jag strök över ditt hår, vyssjade, pratade
lugnande. Vi var långt borta från de jäktade människorna som
nästan snubblade över oss på den kalla stentrottoaren. Tiden stod
stilla. En mamma med sin son.
Och jag tänkte vilken
djävulsk tid vi lever i."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar