”Upptäckta?”

”Julafton. Det är svårt att få tvättider, men i morse tog jag min son i ena handen och tvättkorgen i den andra för att gå över till tvättbyggnaden. Vaktmästeriets snöröjningsmaskin stod längst bort i huslängan och lyste med helljusen på oss hela vägen från trappuppgången. Först när vi hade gått förbi körde han igång igen. Min son hade mössan långt nerdragen och halsduken högt – vaktmästaren kan inte ha sett oss särskilt väl.

När tvätten var klar och bärgad hoppade vi på en buss på vinst och förlust – till apoteket. Hostan var alldeles förfärlig i natt, trodde lungorna skulle följa med upp. Det var massor av folk inne i centrum som hastade runt för de sista julinköpen. Poliser också. När jag står i kassan för att betala hostdämpande medicin kommer två poliser in. Den ene ställer sig så nära bakom mig att jag känner hans andetag i nacken. ”Nu” tänker jag, ”nu lägger han en hand på min axel och ber mig följa med.” Det känns som en evighet innan jag hittar plånboken i väskan.

Jag vet att det är polisens piketstyrka som brukar gripa mammorna. Jag har ofta tänkt på hur det låter i trappuppgången, när de kommer rusandes med tunga kängor. Önskat att det skulle finnas någon trygg plats för mig och min son att gömma oss på om de kommer. Eller kanske när. De flesta mammor grips.

Min son har fått välja julmaten och klapparna han har önskat har vännerna hjälpt mig att köpa så att det verkligen blir överraskningar. Vi åt köttbullar, prinskorvar och omelett. Drack julmust. Mumsade på hemlagad knäck och mandariner. Kollade tv. Öppnade paket. Jag kände mig alldeles lycksalig när jag såg hans nöjda min över leksakerna han fått.

Det var sent när vi gick och lade oss. Läste om vildhästen Spirit, en alldeles underbar bok. Jag ska precis släcka när det ringer på dörren. Klockan tio på julaftons kväll.”