””ÖPPNA! Det är Linnéa, HALLÅ!”
I två kliv är jag uppe vid ytterdörren. Linnéa håller på att
bubbla över. ”Jag har inte kunnat sova på flera nätter, era
bilder finns överallt! – jag trodde de redan hade hittat er, åh,
vad orolig jag har varit!” och så avslutar hon ”Men varför sa
du inget? Varför tog du inte kontakt med oss när ni flydde?”
Det är väldigt svårt att veta hur
man ska göra. Visst litar jag på mina vänner, men många har fullt
upp med sina egna liv, och om jag berättar så innebär det
samtidigt ett ansvar för dem, att jag tynger dem med något.
”Jonte och Ante är i bilen – nu
skyndar vi oss!” Min son är genast med på noterna, det ska bli
spännande att ge sig av i den mörka decembernatten. Under tiden som
jag klär på honom töms lägenheten på våra saker – vi reser
med lätt packning. Pepparkakshuset och många matvaror lämnas kvar,
vi har bråttom att komma iväg.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för
att förtjäna sådana vänner. Som mitt på julafton ger sig ut i
snöhalkan och kör den långa vägen för att komma till vår
undsättning.
Det känns som att svepas in i bomull.
På juldagen får vi all hjälp vi behöver. Penicillin till min
hosta, och så åker vi och tittar på en bostad. Min son och jag
blir överförtjusta – bara älskar den! Här kommer vi att få det
bra. Här kan vi börja det nya året bättre än något annat år!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar