Verkligheten

Det mammorna och deras familjer får genomgå slår nog det mesta. De måste lämna ut sitt / sina barn till våldsmän och missbrukare. De ser hur illa barnen far i den miljön, men tystas. De ljugs på av socialsekreterare som är väldigt måna om att sanningen inte kommer fram. Hur många spärrar har inte då passerats? När det ingår i arbetsuppgiften att ljuga och förtala dem som vittnar om övergrepp och missförhållanden?

En mamma bönade och bad för sitt barn, ”mormor är mycket sjuk, hon orkar inte resa – snälla, låt henne få träffa dottern”. Hon får till svar att hon överdriver. Ibland undrar jag hur man lyckas samla så många verklighetsfrånvända personer på ett och samma ställe. Eller är det så att vanföreställningar och oförmåga till empati smittar?

Mormor frågade varje dag efter sin lilla flicka, skulle hon komma med nästa gång? De osäkra svaren sög musten ur henne. Den sista tiden ropade hon efter henne. ”Var är hon? Varför kan hon inte komma med?”

Det är därför denna blogg finns. För att berätta. Berätta att barn tas ifrån sitt ursprung. Berätta om gamlas människor förtvivlan och sorg över att inte få träffa sina barnbarn. Rädslan över att inte få se dem innan de dör. Allt som följer i psykopaters och pedofilers spår. För det är de som har makten över barnen idag i vissa kommuner.

Mormodern fick inte träffa sin älskade lilla flicka under sina sista levnadsår. Hon fick prata med henne i telefon en gång på ett och ett halvt år. 

Våra tankar går till familjen.