Mammorna har sorg

En nära och kär släkting har gått bort. Mormor. En mormor som betytt mycket – oerhört mycket! Som har levt ett strävsamt liv, fostrat barn och barnbarn. De sista åren var det svårt för henne att resa. Hon fick inte träffa sin älskade lilla flicka som socialen har placerat på heltid hos en missbrukare, istället för hos sin omsorgstagande och yrkesarbetande mor. Mormor frågade efter barnet dagligen. Var var hon? När kunde de ses igen?

Familjen vände sig till socialen, bönföll dem. Kunde flickan få vara med och ta ett sista farväl? Kunde hon få stanna helgen och också få träffa morfar? Barnkonventionens artiklar säger att barn ska hållas trygga, vilket flickan omvittnat är hos sin mor, men knappast hos en missbrukare. Den säger vidare att barn inte får fråntas sitt ursprung. Hur mycket av sitt ursprung kommer hon att förlora? Varför utgår man inte från barnens bästa? Det borde vara en grundregel i varje ärende som rör barn. Morfars sorg var dubbel idag. Stora tårar rann nerför hans kinder. Ett sista farväl, men också en enorm saknad efter flickan – som han kanske aldrig mer får se.

Varje svår händelse i familjen får enorma proportioner, på grund av socialens vilja att placera barn i missbrukares och våldsmäns hem. Det finns många morföräldrar som är förkrossade över att inte få träffa sina barnbarn. Hur kan socialen agera på detta sätt? Hur kan de ta ifrån ett barn sin älskade familj – den familjen där det har sin trygghet? Och hur kan de göra gamla människor så ohyggligt illa? Förstår de vad deras handlande får för konsekvenser?