”Som en dröm”

”När man har saknat sitt barn och nästan oroats till döds för det, kan man inte med ord beskriva den fantastiska känslan av att vara återförenade. Jag är så tacksam för varje dag, för varje liten stund vi får vara tillsammans. Det var rätt beslut att fly och börja ett liv under jord.

Det är naturligtvis inte okomplicerat. Min son är mycket aggressiv, han berättar att pappa slog honom varje dag, att han låste in honom på toaletten och släckte lyset och många andra hemska saker. Det är klart att en så omänsklig behandling sätter spår hos en liten kille. Jag har en ängels tålamod, sätter få men fasta gränser.  

Det värsta är att min son är så skamfylld. Den känslan har pappa gett honom. Det är svårare att komma till rätta med. Jag lyfter honom, höjer honom, berättar lustiga historier om när jag själv eller någon annan ”gjorde bort sig” eller var klantig. Och jag förklarar om och om igen att jag älskar honom, när han är glad, eller ledsen eller arg, det spelar ingen roll.

Men framför allt är vi ute. Varje dag. Går långa promenader. Vi har börjat simma. Han fyllde sex år strax innan jul, då hade jag tagit mitt första simborgarmärke. Han har aldrig varit och simmat med sin pappa, han har isolerats, suttit inlåst.

Vi har det så kul i bassängerna, och det finns många barn att leka med. Han kastar sig ut från bassängkanten med en liten simdyna om magen, plaskar med armar och ben och så skrattar han. Med hela ansiktet och glittrande ögon!

På kvällarna hinner jag sällan läsa ett helt kapitel i sagoboken innan jag hör djupa, snarkande andetag. Det är något som ger mig en stor frid och ro. Då brukar jag tassa upp och titta i trappuppgången. Inga poliser i kväll heller...”