Un grupo amigo de los niños fuera de lo común

SVENSKA
Hoy caminamos desde el juzgado de distrito en Gotemburgo hasta la plaza Gustaf Adolf. La nieve, compacta y helada, crujía al quebrarse bajo el peso de las botas al andar, mientras el sol, escasamente se hacía notar su presencia en los extremos de los tejados durante el oscuro mes de Enero. Al llegar a la plaza, el grupo, inspirados por el ejemplo modelico de las madres argentinas de la Plaza de Mayo giró a la izquierda.

Hoy, su manifestación atrajo la atención de miembros del público. La gente se acercaba y preguntaban. Las madres les daban un panfleto con un artículo denunciando lo mal que los menores son tratados por las instituciones en Suecia.

Hoy tuvimos ejemplos del público simpatizando con nuestra causa. Una mujer se dirigió diligentemente hacia nosotros y dijo: "a menudo yo he pensado en lo mal que Suecia trata a sus menores. Mi hija ha notado demasiado de esto, yo también he visto más de la cuenta. Ya va siendo hora de hacer algo al respecto!"

Otros se preguntaban si la situación era realmente tan mala. Desafortunadamente así es. La situación del estado en la que se encuentran es terrible.

Los manifestantes nos disolvimos en el tiempo acordado, y con las pancartas dobladas, a la hora del aperitivo por la tarde, nos dirigimos a hacer cola para el autobús en la parada de Parque del Pozo. Una mujer degustando el contenido de su brebaje y haciéndose visiblemente notar nos chillaba: "que dice la pancarta, que los menores son acallados? Dejadme que os cuente..." Nosotros la escuchamos haciendo omisión del frío y el merodeo de la gente alrededor. La señora concluyo: " ustedes se merecen una medalla de oro por lo que están haciendo".

El calor de sus palabras nos reconfortaron mucho más que los rayos del sol.

American mom fled to Holland

ENGLISH

The "PAS-theory" is applied in large-scale on children and moms in Sweden. This trailer shows the terrible consequences.

ESPANOL

El "SAP-teoría" se aplica a gran escala en los niños y las madres en Suecia. Este trailer muestra las terribles consecuencias.

SVENSKA

"PAS-teorin" tillämpas i stor skala på barn och mödrar i Sverige. Den här trailern visar de fruktansvärda konsekvenserna.

”Besök”

"Vi har varit på flykt i två månader och vardagen har kommit in i vårt liv. Jag älskar det. Det är fantastiskt att se de framsteg min son gör. Det våldsamma beteendet ger sig alltmer sällan till känna och han omfamnar livet med glädje och nyfikenhet. Jag har fått läroböcker av min syster, varje förmiddag sitter vi och räknar och skriver. Sen lånar vi böcker på bibblan. Ödlor.

Vi läser om flygödlor, kragödlor och varaner. Ritar av dem och berättar om dem i egna små häften. Stjärnhimlen är också spännande. Vi läser och min son antecknar med stora bokstäver jämte bilder han själv målat. Sen går vi ut stjärnklara kvällar för att se om vi hittar Karlavagnen, Pegasus och Orion. - Titta, titta, mamma – där är den – Karlavagnen!

Det är svårt för de närmaste att förstå att vi verkligen är på flykt. Deras liv frös till is och blev stilla en stund. Sakta har de kunnat ta in att vi lever gömda. Därför var det så fantastiskt kul när vi häromdagen fick besök av mormor och morfar. Det är en jätteapparat att ses, men de kan stanna länge och delta i vårt dagliga liv. Inte som under de dryga två åren då min son och jag träffades med kontaktperson och det blev ett mycket konstlat umgänge eftersom tiden var alltför knapp för att hälsa på varandra ordentligt, innan det var dags att ta avsked.

Vi har gjort en stor och fin snölykta. Varje kväll går vi ner och tänder ett ljus i den. Från vårt fönster ser vi hur vackert lågan flammar och färgar snön i heta gulröda nyanser. Sen är det dags för tandsborstning och saga. När jag hör snusande andetag från hans säng släcker jag och känner ren och skär lycka att jag ännu en dag har fått vara just mamma.”

Verkligheten

Det mammorna och deras familjer får genomgå slår nog det mesta. De måste lämna ut sitt / sina barn till våldsmän och missbrukare. De ser hur illa barnen far i den miljön, men tystas. De ljugs på av socialsekreterare som är väldigt måna om att sanningen inte kommer fram. Hur många spärrar har inte då passerats? När det ingår i arbetsuppgiften att ljuga och förtala dem som vittnar om övergrepp och missförhållanden?

En mamma bönade och bad för sitt barn, ”mormor är mycket sjuk, hon orkar inte resa – snälla, låt henne få träffa dottern”. Hon får till svar att hon överdriver. Ibland undrar jag hur man lyckas samla så många verklighetsfrånvända personer på ett och samma ställe. Eller är det så att vanföreställningar och oförmåga till empati smittar?

Mormor frågade varje dag efter sin lilla flicka, skulle hon komma med nästa gång? De osäkra svaren sög musten ur henne. Den sista tiden ropade hon efter henne. ”Var är hon? Varför kan hon inte komma med?”

Det är därför denna blogg finns. För att berätta. Berätta att barn tas ifrån sitt ursprung. Berätta om gamlas människor förtvivlan och sorg över att inte få träffa sina barnbarn. Rädslan över att inte få se dem innan de dör. Allt som följer i psykopaters och pedofilers spår. För det är de som har makten över barnen idag i vissa kommuner.

Mormodern fick inte träffa sin älskade lilla flicka under sina sista levnadsår. Hon fick prata med henne i telefon en gång på ett och ett halvt år. 

Våra tankar går till familjen.

Barngulag

Redan på 1980-talet skrev Der Spiegel om Sverige, där polis och socialtjänst flyttar barn utan grund och associerade till strafflägren i Gulag. De svenska myndigheternas hantering av barn har fortsatt och förvärrats.

Vi mammor vädjar till alla bloggande vänner – inte bara de som skriver om utsatta barn – att uppmärksamma nedanstående namninsamling. Snälla, sprid den vidare!

Det har nu gått 100 dagar utan att barnen fått träffa sin misshandlade mamma:

”Victor, Sara och Amelia, som är mellan 4 och 6 år, tvångshämtades den 11 oktober 2012 hos sin mamma av en socialsekreterare från pappans kommun, som aldrig hade träffat varken mamman eller barnen. Socialtjänsten begärde också förstärkning av två poliser. Barnen omhändertogs helt utan förvarning, utan ytterkläder eller gosedjur. Mamman fick inte ens säga farväl. Sedan flögs de 100 mil bort för att placeras hos sin våldsdömde pappa som de är livrädda för.”

Länk till namninsamlingen:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=7348

I Göteborg flyttades en flicka till en missbrukare och barnet fick inte alls träffa mamman på nästan tio månader; idag träffas de varannan söndag i några timmar. Mamman förvägrades att skicka julklappar till flickan.

En annan flicka i Göteborg sitter utan kontakt med någon från moderssidan sedan fjorton månader tillbaka, mamman har ålagts med kontaktförbud och får inte ens skriva till flickan.

Våra barn behandlas sämre än krigsfångar, som enligt Genèvekonventionen bland annat har rätt till att ta emot brev och paket.

En enastående grupp barnvänner...

...vandrade idag från Göteborgs tingsrätt till Gustav Adolfs torg. Snön knarrade under kängorna och solen orkade precis upp över hustaken, men värmde gott. Framme vid torget fortsatte den exklusiva skaran i vänstervarv, som sina förebilder – de Argentinska mödrarna vid Plaza de Mayo.

Idag väckte demonstrationståget uppmärksamhet. Människor kom fram och frågade. Mammorna delade ut artikeln om hur illa barn behandlas inom myndighetssverige samt mödrarnas lilla häfte.

Vi har fått väldigt mycket fin feed-back idag. Kvinnan som stegade fram till oss med bestämda steg och sa ”Jag har ofta tänkt på hur illa Sverige tar hand om sina egna barn, min dotter har sett mycket och jag har sett mycket – det här är verkligen på tiden!”

De som inte visste ”Va – är det verkligen så här? Fruktansvärt!” Ja, så illa är det. Tyvärr så är det just såå illa.

Demonstrationen upplöstes på ett bestämt klockslag. Vi stegade iväg för att ta bussen vid Brunnsparken, med fällda plakat. Förr drack man där brunn, men de som uppehåller sig i parken idag doftar av helt andra drycker.

”DU!” ”Du där, vad står det? Står det barnen tystas?” En kvinna viftar och linkar fram till oss. ”Jag ska berätta...” och hon berättar. Vi lyssnar. Glömmer helt bort den bistra kylan, ser inte människorna som hastar förbi. Lyssnar. Och så avslutar hon ”Ni ska ha guldmedalj för att ni gör detta.”

De orden värmde mer än de varmaste solstrålar.

Mammorna har sorg

En nära och kär släkting har gått bort. Mormor. En mormor som betytt mycket – oerhört mycket! Som har levt ett strävsamt liv, fostrat barn och barnbarn. De sista åren var det svårt för henne att resa. Hon fick inte träffa sin älskade lilla flicka som socialen har placerat på heltid hos en missbrukare, istället för hos sin omsorgstagande och yrkesarbetande mor. Mormor frågade efter barnet dagligen. Var var hon? När kunde de ses igen?

Familjen vände sig till socialen, bönföll dem. Kunde flickan få vara med och ta ett sista farväl? Kunde hon få stanna helgen och också få träffa morfar? Barnkonventionens artiklar säger att barn ska hållas trygga, vilket flickan omvittnat är hos sin mor, men knappast hos en missbrukare. Den säger vidare att barn inte får fråntas sitt ursprung. Hur mycket av sitt ursprung kommer hon att förlora? Varför utgår man inte från barnens bästa? Det borde vara en grundregel i varje ärende som rör barn. Morfars sorg var dubbel idag. Stora tårar rann nerför hans kinder. Ett sista farväl, men också en enorm saknad efter flickan – som han kanske aldrig mer får se.

Varje svår händelse i familjen får enorma proportioner, på grund av socialens vilja att placera barn i missbrukares och våldsmäns hem. Det finns många morföräldrar som är förkrossade över att inte få träffa sina barnbarn. Hur kan socialen agera på detta sätt? Hur kan de ta ifrån ett barn sin älskade familj – den familjen där det har sin trygghet? Och hur kan de göra gamla människor så ohyggligt illa? Förstår de vad deras handlande får för konsekvenser?

”Som en dröm”

”När man har saknat sitt barn och nästan oroats till döds för det, kan man inte med ord beskriva den fantastiska känslan av att vara återförenade. Jag är så tacksam för varje dag, för varje liten stund vi får vara tillsammans. Det var rätt beslut att fly och börja ett liv under jord.

Det är naturligtvis inte okomplicerat. Min son är mycket aggressiv, han berättar att pappa slog honom varje dag, att han låste in honom på toaletten och släckte lyset och många andra hemska saker. Det är klart att en så omänsklig behandling sätter spår hos en liten kille. Jag har en ängels tålamod, sätter få men fasta gränser.  

Det värsta är att min son är så skamfylld. Den känslan har pappa gett honom. Det är svårare att komma till rätta med. Jag lyfter honom, höjer honom, berättar lustiga historier om när jag själv eller någon annan ”gjorde bort sig” eller var klantig. Och jag förklarar om och om igen att jag älskar honom, när han är glad, eller ledsen eller arg, det spelar ingen roll.

Men framför allt är vi ute. Varje dag. Går långa promenader. Vi har börjat simma. Han fyllde sex år strax innan jul, då hade jag tagit mitt första simborgarmärke. Han har aldrig varit och simmat med sin pappa, han har isolerats, suttit inlåst.

Vi har det så kul i bassängerna, och det finns många barn att leka med. Han kastar sig ut från bassängkanten med en liten simdyna om magen, plaskar med armar och ben och så skrattar han. Med hela ansiktet och glittrande ögon!

På kvällarna hinner jag sällan läsa ett helt kapitel i sagoboken innan jag hör djupa, snarkande andetag. Det är något som ger mig en stor frid och ro. Då brukar jag tassa upp och titta i trappuppgången. Inga poliser i kväll heller...”

Barn flyttas till våldsam pappa

För några veckor sedan läste jag en dom där mamman levt gömd med sina små barn efter misshandel. Hon flydde, långt bort. Ingen återvändo. Satte barnen först. De skulle få växa upp i ett hem utan våld. Varför. Varför fick de inte göra det?

Det är en lång dom. Den speglar en stor okunskap om barn och en pappas enväldiga rätt.

Hur ser nu dessa barnens vardag ut nu? Jag orkar inte tänka på det. Men jag kan berätta om ett annat fall, mer ingående. Det har många likheter med ovanstående.

Åtta orsoanmälningar. En sommar. Mamman går på knäna. Socialen har beslutat att barnet ska vara hos pappan allt mer, men mår så dåligt när det kommer hem därifrån att mamman precis klarar av att hålla det hela på rätt köl.

Till sist går det inte längre. Mamman vägrar lämna ut, kan inte svika sitt barn så illa. Då är det många som har sett vanvården och anmält oro för hur barnet har det hos pappan till socialen, bland annat förskolelärare och läkare.

Och vad gör då socialen? Jo, då flyttar socialen barnet på heltid till pappan, som strax därefter får ensam vårdnad. Ett brev går fel från sjukhuset och visar att barnet är heltidssjukskrivet för oro och ångest och går inte längre i förskolan.

Så – var det för barnets bästa att flytta det till pappan?

Något senare vittnar en barnpsykolog om att barnet är det mest kaotiska hon har träffat, det är tydligt sexualiserat och pratar med flera röster. Här försvinner en barndom på grund av myndigheternas barnfientliga metoder. Helt i onödan! Varför. Varför flyttade de barnet? Kostnaderna? Jag vill gärna veta vad denna hantering kostat skattebetalarna.

Mamman vittnar om att barnet gått tillbaka flera år i sin utveckling. Hon träffar det med kontaktperson varannan vecka, det kryper när det ska tillbaka till pappa. Det tar en liten filt och lägger sig på köksbordet ”men mamma, nu kan jag väl få stanna här?” ”Kan jag inte få sova här?”

Mamman går in och stämmer flera gånger, men inget mer umgänge medges. Barnet börjar med självskadebeteende, men mamman får munkavle av sin advokat. Nu ska man låtsas att barnet har det bra hos pappan, för att få upp umgänge.

Socialen tycker inte mamman ska ha något umgänge ens efter två och ett halvt år. Då skriver de att det inte finns pengar till kontaktperson längre, men att mamman inte ska träffa barnet på egen hand.

Mamman och barnet flyr.

Hur kommer det sig att en mamman som bär på ett barn i nio månader, är en omvittnat god mor, betalar skatt och sköter sig kan fråntas sitt barn i Sverige? Då handlar det inte om att förena familjer eller att barnet riskerar att tappa sin anknytning.

Då handlar det om att mörklägga så att sanningen inte kommer fram.

”Den bästa julklappen”

””ÖPPNA! Det är Linnéa, HALLÅ!” I två kliv är jag uppe vid ytterdörren. Linnéa håller på att bubbla över. ”Jag har inte kunnat sova på flera nätter, era bilder finns överallt! – jag trodde de redan hade hittat er, åh, vad orolig jag har varit!” och så avslutar hon ”Men varför sa du inget? Varför tog du inte kontakt med oss när ni flydde?”

Det är väldigt svårt att veta hur man ska göra. Visst litar jag på mina vänner, men många har fullt upp med sina egna liv, och om jag berättar så innebär det samtidigt ett ansvar för dem, att jag tynger dem med något.

”Jonte och Ante är i bilen – nu skyndar vi oss!” Min son är genast med på noterna, det ska bli spännande att ge sig av i den mörka decembernatten. Under tiden som jag klär på honom töms lägenheten på våra saker – vi reser med lätt packning. Pepparkakshuset och många matvaror lämnas kvar, vi har bråttom att komma iväg.

Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna sådana vänner. Som mitt på julafton ger sig ut i snöhalkan och kör den långa vägen för att komma till vår undsättning.

Det känns som att svepas in i bomull. På juldagen får vi all hjälp vi behöver. Penicillin till min hosta, och så åker vi och tittar på en bostad. Min son och jag blir överförtjusta – bara älskar den! Här kommer vi att få det bra. Här kan vi börja det nya året bättre än något annat år!”