Jo, det händer här och nu

Och det är värre än någonsin. I april 2005 var det en hearing i riksdagen om hur lagstiftningen för barnets bästa såg ut i realiteten. Slutsatsen var att lagens tillämpning för barnets bästa hade misslyckats. Många mammor fick berätta om sina erfarenheter.

Det finns personer i vårt samhälle som har lyssnat i åratal på hur illa barn behandlas, de säger att idag är det värre än någonsin.

Här berättar en mamma om hur hennes moderskap och hennes sons barndom ser ut.

Häromdagen pratade jag med en mamma som efter åratal fick hem sin tonåring. Suicidal. Helt trasig i själ och hjärta. Avdumpad som till en soptipp av pappan som inte längre orkade med barnet han förgripit sig på sedan förskoleåldern. Det är många svarta historier. Kolsvarta.

Flickan som inte fick träffa sin mamma på flera månader efter att mamman polisanmält sexövergrepp. Flickan bor hos förövaren nu och träffar bara mamman några timmar varannan vecka.

Den mycke grymme pappan som socialen gett skyddad identitet. Barnet som inte fått träffa sin familj på modersidan på över ett år, inga telefonsamtal ingenting. Ingen återkoppling om brev kommit fram. Socialen bryter mot allt vad gäller mänskliga rättigheter och barnkonvention. Socialtjänsten axlar skickligt pedofilens mantel. Ljuger lika fräckt – för hur ska de annars lyckas ro i land en så upp-och-nedvänd ordning?

Här är ett liknande exempel, som dessvärre inga tidningar skrev om och historien kan upprepas i det tysta.

Vanvårdsutredningar och hearingar i riksdagen i all ära – men det enda som ändrats är fernissan.

Ett samhälle som bryter bandet mellan en mor och ett barn har gett sig på själva livsnerven till sin egen existens.

”Upptäckta?”

”Julafton. Det är svårt att få tvättider, men i morse tog jag min son i ena handen och tvättkorgen i den andra för att gå över till tvättbyggnaden. Vaktmästeriets snöröjningsmaskin stod längst bort i huslängan och lyste med helljusen på oss hela vägen från trappuppgången. Först när vi hade gått förbi körde han igång igen. Min son hade mössan långt nerdragen och halsduken högt – vaktmästaren kan inte ha sett oss särskilt väl.

När tvätten var klar och bärgad hoppade vi på en buss på vinst och förlust – till apoteket. Hostan var alldeles förfärlig i natt, trodde lungorna skulle följa med upp. Det var massor av folk inne i centrum som hastade runt för de sista julinköpen. Poliser också. När jag står i kassan för att betala hostdämpande medicin kommer två poliser in. Den ene ställer sig så nära bakom mig att jag känner hans andetag i nacken. ”Nu” tänker jag, ”nu lägger han en hand på min axel och ber mig följa med.” Det känns som en evighet innan jag hittar plånboken i väskan.

Jag vet att det är polisens piketstyrka som brukar gripa mammorna. Jag har ofta tänkt på hur det låter i trappuppgången, när de kommer rusandes med tunga kängor. Önskat att det skulle finnas någon trygg plats för mig och min son att gömma oss på om de kommer. Eller kanske när. De flesta mammor grips.

Min son har fått välja julmaten och klapparna han har önskat har vännerna hjälpt mig att köpa så att det verkligen blir överraskningar. Vi åt köttbullar, prinskorvar och omelett. Drack julmust. Mumsade på hemlagad knäck och mandariner. Kollade tv. Öppnade paket. Jag kände mig alldeles lycksalig när jag såg hans nöjda min över leksakerna han fått.

Det var sent när vi gick och lade oss. Läste om vildhästen Spirit, en alldeles underbar bok. Jag ska precis släcka när det ringer på dörren. Klockan tio på julaftons kväll.”

”På flykt”

”De första dagarna var de svåraste. Ovissheten. Men nu har vi varit tillsammans några veckor, min son och jag. Och jag är så glad att vi gav oss av, vi har det så bra. Tänk att vi äntligen har kunnat lämna våldet bakom oss! Vi har fått hjälp med en lägenhet – visserligen en begränsad tid, men ändå en fast punkt i tillvaron och långt bort från vår hemstad. Där är vi på löpet – ”mamma försvunnen med sin son”, och på Internet. Unga tjejer bloggar om oss, har vår bild på sina hemsidor. De är grundlurade av vältaliga pappor och skrupellösa myndighetspersoner. Och sen har vi ju den vanliga mobben – pedofilkvinnans blogg som nog gör sig en hacka på att sprida onda rykten.

Vi är ute varje dag – vädret är på vår sida. Mössorna drar vi ner långt och overallen i rosa som jag fått ärva av systern, passar ypperligt till en liten kille... Jag har köpt ett tefat, snön är för kall för snögubbar, men vi gör snöänglar och går till lekparken varje dag. Det är så skönt att han får vara ute, jag vet förra vintern, min son var så understimulerad när han kom med kontaktpersonen att han satt och vaggade från sida till sida. ”Tv, mamma, tv mamma…”.

Jag ser varje dag som en sällsynt gåva. Att höra min sons andetag på kvällen, när han somnat är ren lycka. Att ha honom i trygghet och harmoni är obetalbart.

Allting gick så hastigt när vi försvann, så jag glömde ta med mig en riktig jacka. Har haft tjocka jumprar, men vinden blåser rakt igenom. Hostan är värst om nätterna. I natt var jag uppe och hostade blod. I går natt också. Här är vi långt borta från våra vänner och jag vågar inte använda telefonen. Hoppas det inte är farligt. Hoppas vi får vår fina jul – klapparna ligger under granen och julmaten är förberedd.”

Årets nionde vandring

...och den sista för i år. Trots snålblåst och julen som står för dörren så var uppslutningen till dagens vandring god. Mödrarna har vandrat sedan den förste september. Sensommar har skiftat till höst, som bytts till vinter. Situationen för barnen och mödrarna är alltjämt mycket svår. Detta vill vi visa genom vår vandring. Liksom tidigare vandringar startade vi utanför Göteborgs tingsrätt. Vandrarna fortsatte sedan genom ett råkallt centrum till Gustav Adolfs torg. Där fortsatte mödrarna i vänstervarv.

”Vi rymmer!”

Vi fortsätter med gästskribenten. I detta blogginlägg berättar jag hur mitt moderskap ser ut och vad som är genomgripande för min sons barndom.

Här gästskribenten:

”Det var första advent, snöflingorna föll ner i stora sjok och bildade ett vitt, luftigt täcke på gården. De första ungarna kom ut med sina pulkor.

För mig var det högtidsdag – jag skulle få träffa min son, som jag gör varannan söndag. Vi skulle åka in till stan och titta på allt det vackra.

Det ringde på dörren. Jag gick ner på knä – välkommen, välkommen, min lilla vän!

Kontaktpersonen stod bredvid med snö på stövlarna och märkesjacka. Hon älskar att prata om de resor hon gör, ibland tillsammans med sina barn. Jag förstår att det är en betydande extrainkomst för henne att bevaka mig när jag träffar min son. Hon är en obegriplig människa.

Min son var hungrig så vi åt några ostsmörgåsar innan vi förväntansfullt gav oss ut i vimlet. Tomtar trängdes i skyltfönstrena, änglaspelen klingade som de vore utav kristall, och granarna gnistrade i kapp, tyngda av stjärnor och glitter. Under låg hemliga paket. Vi pekade och gissade. Vad kunde det vara?

En bit bort stod barnstjärnan. Och signerade. Vi måste dit, men hann inte fram. Förargligt! Men då fick jag syn på vännerna. Skulle vi med? Ja, det klart! Kontaktpersonen hade stannat vid något gratisebjudande.

På kvällen sa du ”Mamma, jag slåss.” ”Det gör inget”, svarade jag och jag hoppas innerligt att vi får så lång tid tillsammans att du blir en harmonisk liten kille. Glad och med tillförsikt inför livet.”

En förändring måste ske

Uthängning av pedofiler debatteras i media, bl a här och här. Så som det ser ut i Sverige idag är en snar förändring mycket angelägen – lidandet för barnen och drabbade familjer är så stort att det är svårt att sätta ord på. Syftet måste vara att minska övergrepp på barn. De låter logiskt att uthängning av pedofiler har en avskräckande effekt, vilket också sker i flera länder. Några debattörer anser motsatsen – men talar inte om vilka källor/undersökningar de läst, eller hur tillförlitliga de är.

Idag är det mindre än tre procent av polisanmälningarna som går vidare till fällande domar. Det är beklämmande att det ska vara så enkelt att gå fri från sådana förödande brott! Vi måste tydligt ställa oss på barnens sida.

Förskolan måste anmäla. Ett tips är att skriva upp när och varför man misstänker att ett barn utsätts för någon form av övergrepp. Ofta är det den samlade bilden, som gör att man misstänker/känner att något inte står rätt till. Spara anteckningarna. Kan man hänföra det i tiden, så kan barnet vara hjälpt av det om det någon gång blir en rättegång. Hjälps åt, stötta varandra, det är mycket svåra frågor och man vill verkligen inte att det ska bli fel åt något håll.

Det är viktigt att kedjan fungerar hela vägen; polisen, socialen, vittnen. Trots att vi ofta, här på bloggen, är kritiska till polisen, anser vi att den har högre kompetens än socialen. Fallerar det där, så kan det bero på problem i ledningen. Det är också viktigt att åklagaren tar riktiga beslut så att alla nödvändiga undersökningar verkligen görs, att alla vittnen får komma till tals, etc.

Och sen är det bra om man slutar gulla med pedofiler och inte heller stämmer upp i kör om att de är oskyldigt dömda. Pedofilen är nämligen specialist på att ljuga, förneka och manipulera sin omgivning. Fråga målsäganden och vittnena om du känner dig osäker.

Första april?

Dagens Metro berättar att poliser slår larm; det är för få polisutredare som utreder mäns brott mot kvinnor. Det är en mycket viktig fråga. Ska fler kvinnor och ungdomar våga anmäla dessa brott så är det ju en absolut förutsättning att utredarna har den tid och de förutsättningar som behövs för att göra ett professionellt arbete. Annars blir det naturligtvis motsatt effekt.

Jag får nästan ont i magen – här står vi inför julhelgen som ju brukar vara en av topparna i våld i nära relationer, och då är avdelningen underbemannad; situationen kaotisk. Hur ska det gå? För alla kvinnorna. Och barnen!

Kerstin Horgby är snabbt inne och gjuter olja på vågorna – hon tycker inte utredningarna varit taffliga, och skulle någon tycka det så får de gärna återkomma och diskutera...

Jag kollar datumen på tidningen och det står 12 december – inte första april. Ska våldsutsatta kvinnor och barn diskutera huruvida polisens arbete fungerat? Är det på den nivån utredningarna ligger? Hur ska man kunna kräva det av de som står allra längst ner på samhällsstegen?

2002 arbetade Horgby som barnutredare på polisen. Hon var snabb att se bristerna där, de organisatoriska missarna fick ”vägas upp av utredarnas egen talang och förmåga skaffa erfarenhet genom egna misstag.” Tio år senare är Horgby chef för polisens barnutredare och uttalar då att de saknar kompetens. Vilken överraskning – de egna misstagen och talangen räckte inte till?! Hur vore det med riktade insatser och långsiktigt kvalitetsarbete? Inom vilken organistation kan en chef tio år senare sitta och säga att det inte finns tillräcklig kompetens? Tio år är en mycket lång tid – och pengar är polisen nerlusade med. Här saknas ju intresset!

Vi mammor känner inte till ett enda aktuellt fall där vittnesmål från barn under sex år har lett vidare till åtal. Men de förhörs ändå. De utnyttjas av polisen. Till statistiken eller budgeten. Den misstänkte gärningsmannen förhörs däremot sällan (aldrig?) när barnet/barnen är så små.

Kerstin Horgby har inte haft någon framförhållning vad gäller mäns våld mot kvinnor. Hon låter organisationen urholkas. Hon säger att det blir bättre till våren. Vad är det för prioritering?

Våld i nära relationer är den värsta brottsligheten vi har i detta land – för kvinnor mördas, barn utsätts för svåra övergrepp. Vem ska skydda dem – om inte polisen gör det? Är det fortfarande samma problem om tio år? Med chefer som Horgby är ju sannolikheten stor.

Hon är nog mest intresserad av att åka ut på lite halla-ballo och jaga våldsutsatta kvinnor...

"En lycklig tid"

Idag välkomnar vi en gästskribent i bloggen! Hoppas vi får fler inlägg från andra mammor också!

"När min son och jag träffas lever jag. För mig är det alltid lika fantastiskt, vi delar glädje och sorg, lycka och smärta. Vi har roligt tillsammans. Förutsättningarna är de svårast tänkbara. Kontaktpersonen sitter med hela tiden, kontrollerar, noterar, värderar. Jag vet inte hur många gånger vi är uppe i nu. Månader har passerat, träden har tappat sina löv, grönskat igen och åter gått in i vinterskrud. Det är svårast på våren, när allt växer, frodas och utvecklas. Min son är som en blomma om våren, som vill sträcka sina gröna blad mot solen. Istället har blomman placerats i ett skuggigt hörn, utan kärlek och omtanke. Ett objekt att nyttja. Jag ser ändå hur skön den är, vilken livskraft den har. Hur den kämpar mot de värsta oddsen.

Fyra timmar, varannan vecka får vi en glimt av varandras liv. Han har en god uppfattning om hur lång tiden är vid det här laget. ”Vad är klockan? När ska jag till pappa?” Underläppen skälver. ”Det är en halvtimma kvar, vi hinner måla en stund till.” När tiden börjar rinna ut vill han börja med något nytt, förhala tiden. Jag vågar inte dra över mer än ett par minuter. Vi kramar om varandra länge och väl. ”Mamma älskar dig för att du är du. Det bästa jag vet är när du är här.”

För några veckor sedan målade han en av sina sällsynta figurativa teckningar. En glad streckgubbe i mitten på pappret som höll en mindre streckgubbe i handen. I andra hörnet tog en streckgubbe med sned mun och vaga streck form. ”Mamma, det är pappa. Här är du och jag.” Socialens ”normaliseringsprocess” verkar gå sådär. Teckningen har jag satt upp på väggen i vardagsrummet. Den gör mig glad i själ och hjärta och säger mig att min son är stark. Blir nog mamma upp i dagen...

Innan det fruktansvärda hände, bodde han här och var hos mig den största delen av tiden. Jag fick lyssna på råd från soctanter, advokater mm. ”Undanhåll umgänge. Undanhåll inte umgänge. Ta med dig din son och res bort! Du måste lämna ut.”

I en av dessa perioder träffade min son inte sin pappa på flera veckor. Jag är så glad att vi fick den tiden tillsammans och jag är övertygad om att den var mycket värdefull för min son. Han orkade följa med på promenader utan att klaga över värk i benen. Plötsligt gick det bra att borsta tänderna, han föll inte längre i oförklarlig gråt när han spillde vatten eller mjölk på sig. Mardrömmarna försvann. En natt låg han till och med och skrattade i sömnen. Det var en mycket ljus tid. Jag önskar att alla barn fick ha det så.

Vi hade det underbart. Klättrade i berg, gick alla trapporna till den gamla fornborgen, lekte kurragömma bakom murarna och i prången. Träffade barnfamiljerna vi umgås med. Du sprang ikapp med de andra barnen och strålade av energi. Dagarna som pappan skulle hämta på dagis flexade jag ut från jobbet eller tog semester. Ibland var du med på jobbet och du fick massor av uppmärksamhet. Som det charmtroll du alltid har varit och är.

Sen hotades jag av advokat att umgänget måste släppas på igen. Två dagar i veckan, några timmar. Ditt helvete tog ny fart. Mardrömmarna, paniken i dina ögon när du skulle till pappa. Jag kämpade emot. ”Det här går inte, min son mår inte bra!” Ingen lyssnade. ”Utöka ännu mer!” Varannan helg och en övernattning varannan vecka. Vi var ute och promenerade när jag berättade för dig att du skulle träffa pappa ännu mer. Hade väntat på att du skulle säga något om pappa och berätta det då.

Det var en kylig vårdag. Du rasade rakt ner på trottoaren och började gråta. Jag satte mig ner, tog dig i knät. Du var alldeles förtvivlad. Sen satt vi där. Länge. Jag strök över ditt hår, vyssjade, pratade lugnande. Vi var långt borta från de jäktade människorna som nästan snubblade över oss på den kalla stentrottoaren. Tiden stod stilla. En mamma med sin son.

Och jag tänkte vilken djävulsk tid vi lever i."

Barnafrämjande arbete

I Atsubs lokaler i Uppsala är det cafestund mellan 12 och 13 varje torsdag. Den 15 december är det öppet hus, med juliga aktiviteter och loppis och tombola.

I januari är det filmvisning. Den omtalade och starka filmen ”Vem lyssnar på Ella”. visas i sambarete med ABF, Uppsala län. Det är en film av Thor-Björn Bergman.

”Ella var inte ens tre år när misstankarna mot pappan att han förgrep sig på sin dotter började gro. I den här filmen berättar mamman om den långa kampen mot myndigheterna för att skydda sin dotter och samtidigt bli trodd. Vem lyssnar på Ella?”

Vi är många som hoppas att Thor-Björns film kommer att visas i Göteborg också. Det känns mycket angeläget.

En grupp fantastiskt fina människor...

...demonstrerade idag för att visa sitt stöd för barnen och mammorna, som hålls åtskilda av myndigheterna. Vandringen startade som brukligt utanför Göteborgs tingsrätt, sorgetåget fortsatte sedan mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg.

Dagen var gnistrande klar och kall och julkommersen i full gång. Det blev en stilla kontemplation vid en tänd marschall, sedan vandrade gruppen runt torget i vänstervarv. Av anledningar som de sociala myndigheterna inte vill ge ut hålls strävsamma, skötsamma mammor åtskilda från sina barn stor del av barndomsåren. Istället placeras de hos en brottsmisstänkt förälder, en missbrukare och / eller långtidssjukskrivna pappor, etc. Offentlighetsprincipen gäller för många handlingar och i dem kan vi läsa att barnen – sedan de flyttats till en skadlig förälder regredierar, är hyperaktiva, tydligt sexualiserade mm. Förskollärare och medicinsk personal vittnar ibland, men barnen tvingas ändå till den brottsmisstänkte föräldern.

Sociala myndigheter är inte längre en service för samhällets medborgare. De ser till att finna sysselsättningsgaranti för dem själva. De djupa ärr och de svåra år som barnen får ger mer tid och mer personal. De som betalar är du och jag via våra skattesedlar. Hjälp oss att sprida information om hur våra barn behandlas idag. Låt myndigheternas övergrepp mot barn och mammor få ett slut.

En pappa har tappat ett barn...

..och frias av tingsrätten. Barnen är ju det viktigaste vi har, så då har väl myndigheterna noggrant undersökt huruvida barnet har misshandlats eller inte. Flera tidningar skriver om det, men det verkar gå obemärkt förbi; inte så många kommentarer. De flesta i vårt land har ett stort förtroende för myndigheter. Det beror nästan bara på en sak – de har inte varit i kontakt med vare sig rättsväsende eller social, vi mammor har en helt annan bild om hur våra myndigheter fungerar. Vi vet att de ofta agerar barnfientligt.

”Men tingsrätten menar att mannens version av händelsen är långt ifrån osannolik och att den inte är motbevisad” skriver en tidning. Det låter som om tingsrätten ägnar sig åt tyckande. Jag ser till de fragment som framkommit i pressen och tillåter mig att likaledes ägna mig åt tyckande.

”Fallet var cirka en och en halv meter, rakt ner porslinet.” skriver en annan tidning. Det säger inte så mycket – men en och en halv meter är högt, höll han dottern i famnen bör han ha varit två meter lång. Men hon föll rakt ner i porslinet – i handfatet eller toaletten? Hur kan då fallet vara en och en halv meter? I mina öron låter det osannolikt.

Hur var det med skadorna? ”...fraktur på hjässbenet” men det stannar inte där utan journalen berättar också om ”brott på vänstra skenbenet”, landade hon på huvudet eller landade hon på vänsterbenet? Spädbarns skelett är mycket plastiska och därför är det ovanligt med brott på benen.

Läser man en forskningsrapport utgiven av Stockholms läns landsting 2011, så kan man på sidan 27 se att skenbensfraktur står överst på listan av frakturer associerade med barnmisshandel.

Barnet har vidare ”blödningar under hårda hjärnhinnan, rikligt med blödningar i båda ögonens näthinnor...” Skadorna är som tagna ur en lärobok om ”Shaken Baby Syndrome” (sid 16 och framåt). Jag vet att jag inte har all fakta i målet, men av det som framkommit i pressen, så tycker jag det låter mycket osannolikt att ett barn får sådana skador av ett fall.

Det står inte om medicinsk personal vittnade. Vi mammor vet däremot att läkare ibland vittnar om övergrepp på barn, vars vittnesutsagor rätten nonchalerar.

USA:s Child Protection Services, CPS

Sveriges social har många likheter med den amerikanska, det förstår man om man lyssnar på Nancy Schaefers tal. När ställer sig de svenska politikerna upp och berättar lika modigt och öppenhjärtigt som Schaefer om hur socialen arbetar? "The caseworkers and social workers are very often guilty of fraud, they withhold and destroy evidens, they fabricate evidens..."  "they snatch children...". Det låter verkligen som Sverige...