"Oron"

Idag välkomnar vi en gästskribent på sidan! Tack för bidraget!

"Jag tror inte det går att beskriva, jag tror inte det går att förklara. Hur det är att ha sin son på heltid hos en pedofil. Ingen förälder, mamma eller pappa, ska behöva lämna ut sitt barn till en pedofil.

Den gnagande oron innan jag förstod. Hur jag fokuserade på min sons bästa hela tiden. Rutiner, trygghet, gränser var mantra som jag upprepade för mig själv. Göra roliga saker tillsammans. Vara stark. Lyssna. Att se barnet. Förklara att man får vara ledsen, man får vara arg. Jag tror varje frisk förälder har det inom sig. Hela tiden har jag haft ett mycket kompetent stöd och en fantastisk feed-back från mina vänner.

De sömnlösa nätterna. Jag som trodde spädbarnstiden som ensamstående förälder var jobbig. Men jämförelsevis är det en fläkt av sommaren.

När min son berättade att pappan misshandlade honom kom det som en chock. Tack och lov är jag en lugn person som har lätt att lyssna. Men jag blev rädd. Livrädd. Det visade sig i ett blodtryck som snarare hör hemma som hastigheter nere på autobahn.

För mig var rutinerna också viktiga. Jobbet blev min ”vila”. Min jobbsektor är väl annars en av de som ibland ger stressrelaterade sjukdomar. På något märkligt sätt klarade jag av att sköta mitt jobb, även att jag kanske inte sovit en blund på natten. Alltså inte någonting. Låg jag helt sömnlös en natt brukade det gå bättre att sova nästa. Många nätter låg jag och längtade efter att klockan skulle bli sju. Jobbet skingrade tankarna.

När jag hastade ner för trapporna på väg hem droppade det blod från näsan och färgade stegen röda. Privatlivet var ett kaos. Om min son var hos pappan rasade jag ihop i soffan och orkade inte röra mig. Var det min umgängesdag hittade vi på roliga saker, varje dag tog vi en liten promenad, kanske till lekparken eller någon tygaffär. Oavsett väder. Lagade mat tillsammans. Läste. Nattningen skedde vid samma tid varje kväll, även på helgerna. Om sonen inte lidit så av umgänget med sin pappa hade det inte behövt vara så strikta tider. Dagis berättade om ett barn som var helt uttröttat då det kom från pappa. Som somnade över lunchen. Jag kämpade och slet för att försöka hålla min sons tillvaro på rätt köl. För att han skulle ha en trygg och positiv tillvaro. För att ge honom en barndom.

När min son skulle börja träffa pappan på helgerna utan kontaktperson klev jag in i en dimma. Jag gick och lade mig vid samma tid varje kväll, men då min son var hos pappan gick det inte att sova. Andra natten slumrade jag till en kort stund men vaknade efter några minuter.

På morgonen ringde jag min syster. ”Jag kan inte sova. Jag vågar inte sova. Jag drömde...”, och så började jag förklara drömmen mellan hulkande och tårar med en röst som ständigt brast. ”Stopp! Sluta!” skrek hon åt mig. ”Du måste ta sömntabletter så du sover djupt! Många! Du måste ta många!” Min systers vanligtvis strikta syn på tabletter och medicin var som bortblåst.

Då visste jag inte fullt ut vad som låg bakom min oro. Mycket tidigt, faktiskt redan under graviditeten, förstod jag att pappan försökte driva mig till vansinne. Han gjorde vad han kunde för att jävlas med mig. Eftersom jag förstod hans intentioner bestämde jag mig för att inte ge honom den glädjen.

”Det man lärt sig att förstå, fruktar man inte längre” M Curie"