Mörkning och radering

Vi har i dagarna läst om handläggaren i Gävle som raderade anmälningar.

Det sker i Göteborg också. Vi mammor känner till minst ett fall där en högre instans ville ta del av orosanmälningar som hade gjorts angående ett barn till en stadsdel i Göteborg. Det var flera anmälningar, gjorda av bland annat förskollärare och läkare.

Anmälningarna var senare som bortblåsta, och det kunde inte bekräftas att anmälningar hade gjorts eftersom "leder de inte till något ärende så finns de inte kvar." På minst en stadsdel i Göteborg så anser man alltså det inte befogat att arkivera orosanmälningar. Vi vet att Göteborg lämnade över Louisfallet till Vetlanda. De kritiserades av Länsstyrelsen för att inte ha lämnat över på ett riktigt sätt. Hur många anmälningar hade raderats då?

Som tur är så hade flera av anmälarna fått bekräftat att anmälningar gjorts - eftersom de hade begärt det. Det är väl ändå märkligt att det ska hänga på privatpersoner att en heltäckande bild av ett barns vanvård synliggörs.

Kritiken från Länsstyrelse och Socialstyrelse är tandlös. Det är bara att fortsätta som tidigare. Vi vet flera mammor som vittnar om att ärenden inte överlämnas på ett korrekt sätt. Självklart är det viktigt att ha så stor kännedom som möjligt angående ett barn för att kunna hjälpa det på bästa sätt.

Läs Noboytoys inlägg i ämnet, som också finns på Livsbloggen.

Vädrets makter...

...var på vandrarnas sida idag. Mörka moln seglade förbi, men regnet föll någon annanstans under den timme som vi promenerade mellan Göteborgs tingsrätt och Gustav Adolfs torg.

Vår vana trogen fortsatte vi runt torget i vänstervarv. Barn kidnappades av militärjuntan i Argentina på sjuttiotalet, barn kidnappas från sina anknytningsföräldrar idag och placeras hos våldsmän och missbrukare. Det trauma som dessa barn upplever kommer en dag att nå fram i ljuset.

Det är fruktansvärt vad många barn har fått utstå - även efter det att vanvårdsutredningens tidgräns dragits. Just nu lever barn under oerhört svåra förhållanden - de förnekas sin anknytningsförälder, sin trygghet och därmed möjligheten att utvecklas efter sin förmåga. En rättighet alla barn har enligt Barnkonventionen som Sverige undertecknat.

Vilka kostnader blir det för samhället? Varför gick man inte till botten med vad som gjorde vanvården möjlig och sedan ändrade i organisationen så att det inte kunde upprepas? Hur många gånger har man inte läst om hur illa barn har farit efter att socialen har pratat med förövaren om misshandeln barnet berättat om i förtroende? Bara en sån enkel sak - berätta aldrig om misshandel/våldtäkter för en förövare. Barnen får ett helvete. Men socialen kanske vill att de ska tystas? I så fall är det ju helt rätt metod...

Varför följs inte lagboken när det handlar om barn? När ska Sverige bli ett rättssäkert land även för våra minsta?

"Oron"

Idag välkomnar vi en gästskribent på sidan! Tack för bidraget!

"Jag tror inte det går att beskriva, jag tror inte det går att förklara. Hur det är att ha sin son på heltid hos en pedofil. Ingen förälder, mamma eller pappa, ska behöva lämna ut sitt barn till en pedofil.

Den gnagande oron innan jag förstod. Hur jag fokuserade på min sons bästa hela tiden. Rutiner, trygghet, gränser var mantra som jag upprepade för mig själv. Göra roliga saker tillsammans. Vara stark. Lyssna. Att se barnet. Förklara att man får vara ledsen, man får vara arg. Jag tror varje frisk förälder har det inom sig. Hela tiden har jag haft ett mycket kompetent stöd och en fantastisk feed-back från mina vänner.

De sömnlösa nätterna. Jag som trodde spädbarnstiden som ensamstående förälder var jobbig. Men jämförelsevis är det en fläkt av sommaren.

När min son berättade att pappan misshandlade honom kom det som en chock. Tack och lov är jag en lugn person som har lätt att lyssna. Men jag blev rädd. Livrädd. Det visade sig i ett blodtryck som snarare hör hemma som hastigheter nere på autobahn.

För mig var rutinerna också viktiga. Jobbet blev min ”vila”. Min jobbsektor är väl annars en av de som ibland ger stressrelaterade sjukdomar. På något märkligt sätt klarade jag av att sköta mitt jobb, även att jag kanske inte sovit en blund på natten. Alltså inte någonting. Låg jag helt sömnlös en natt brukade det gå bättre att sova nästa. Många nätter låg jag och längtade efter att klockan skulle bli sju. Jobbet skingrade tankarna.

När jag hastade ner för trapporna på väg hem droppade det blod från näsan och färgade stegen röda. Privatlivet var ett kaos. Om min son var hos pappan rasade jag ihop i soffan och orkade inte röra mig. Var det min umgängesdag hittade vi på roliga saker, varje dag tog vi en liten promenad, kanske till lekparken eller någon tygaffär. Oavsett väder. Lagade mat tillsammans. Läste. Nattningen skedde vid samma tid varje kväll, även på helgerna. Om sonen inte lidit så av umgänget med sin pappa hade det inte behövt vara så strikta tider. Dagis berättade om ett barn som var helt uttröttat då det kom från pappa. Som somnade över lunchen. Jag kämpade och slet för att försöka hålla min sons tillvaro på rätt köl. För att han skulle ha en trygg och positiv tillvaro. För att ge honom en barndom.

När min son skulle börja träffa pappan på helgerna utan kontaktperson klev jag in i en dimma. Jag gick och lade mig vid samma tid varje kväll, men då min son var hos pappan gick det inte att sova. Andra natten slumrade jag till en kort stund men vaknade efter några minuter.

På morgonen ringde jag min syster. ”Jag kan inte sova. Jag vågar inte sova. Jag drömde...”, och så började jag förklara drömmen mellan hulkande och tårar med en röst som ständigt brast. ”Stopp! Sluta!” skrek hon åt mig. ”Du måste ta sömntabletter så du sover djupt! Många! Du måste ta många!” Min systers vanligtvis strikta syn på tabletter och medicin var som bortblåst.

Då visste jag inte fullt ut vad som låg bakom min oro. Mycket tidigt, faktiskt redan under graviditeten, förstod jag att pappan försökte driva mig till vansinne. Han gjorde vad han kunde för att jävlas med mig. Eftersom jag förstod hans intentioner bestämde jag mig för att inte ge honom den glädjen.

”Det man lärt sig att förstå, fruktar man inte längre” M Curie"

Djävulens advokat

Ia Sweger.

Vi har skrivit om PAS-teorin tidigare. Den har inget stöd i vetenskaplig forskning – ändå så finns det advokater som hänger sig åt den. Går de på bluffen eller finns det andra anledningar? Nedan står att läsa att Ia Sweger håller en föreläsning om PAS på Fakultetskurser.

De personer som kämpar för att barnen ska få en trygg uppväxt får utstå näthat och förakt. Hur är detta möjligt? Vad finns det för krafter som styr i samhället? Är det organiserat? En liten klick sjuka människor som vrider rättsväsendet upp och ner. För visst måste man instämma i följande citat:

”Det är inte rimligt att det i Sverige år 2013 ska finnas företrädare som på fullt allvar låter en icke evidensbaserad metod bortse från barns berättelser i brottmål eller vårdnadstvister”.

Vi pratar inte om 1800-talet, barn tvingas till våldsmän - det händer här och nu. Det är lätt att tro att det sitter välutbildade personer i våra rätter, med mål att skipa just rättvisa och att minska lidandet för barnen. Här är exempel på raka motsatsen ”Papparättsrörelsen för dummies – PAS i praktiken.”

Citat ur en vårdnadsdom ”Misshandelsdomen skulle kunna tyda på att NN är en våldsam person.”. Med domare som sänker sig så lågt kan det inte vara några problem alls för Ia Sweger att skicka barnen rakt i händerna på våldsmannen. Då behöver man inte ha läst en rad juridik. Det som krävs är en total avsaknad av moral och samvete och ett stort intresse för pengar.

Här finns fler länkar till de som bloggar om PAS. Tyvärr är det för närvarande knäpptyst i gammelmedia om vad som pågår.

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651

http://monicaantonsson.blogspot.se/2013/04/missa-for-all-del-inte-k-granbergs.html#comment-form

http://blogg.digenia.se/2013/04/10/pas-3-av-3-gammalt-vin-i-nya-laglar-ar-gammalt-vin/

// Senare tillägg:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651&blogg=59849

Ny vandring för barnvänner

Som utmärktes av kontemplation och samtal. Vi delade också ut pamfletter. Samtalet rörde sig om den svåra situationen för barn och ungdomar idag. Hur rättslösa de är. Vad blir konsekvenserna när vuxenvärlden sviker?

Det är viktigt att inte ge upp. Hoppet måste leva. Därför är det fantastiskt när man läser om sådana personer som Sofia Rapp Johansson. Hon besitter den eftansträvansvärda kombinationen av själslig styrka och klokhet. Och kämpaglöd.

Det var väldigt lugnt på Gustav Adolfs torg. Tre blomkrukor hade man chansat på att ställa ut som prydnad, trots frostnätterna. Vårblommor som i det bistra klimatet varken växer eller ger upp. Som befinner sig i ett status quo. Ungefär som barnen som socialen placerat hos missbrukare och våldsmän. De som inte fick växa. Som fick sin barndom raserad. På grund av felaktiga beslut.

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Vårdnadslag ses över efter kritik

Sju år efter att vårdnadslagen infördes ska den utvärderas, meddelar justitieministern. För många barn är det för sent. Sanningen är att barnens situation i Sverige är värre än någonsin. Barn skickas till förövare på heltid. Till dömda pedofiler på heltid.

Naturligtvis är det viktigt att barnen har kontakt med båda föräldrarna – men barn ska inte vistas obevakat hos missbrukare och våldsmän. I hypokratins land är det viktigt med jämställdhet. Att män är vårdnadshavare lika ofta som kvinnor. Vilka män vill ha vårdnaden om barnen?

Det går inte att tala i jämställdhetstermer när det gäller barn. Över 90% av våldsbrottsligheten utgörs av män. Fokus måste ligga på barnen. Det skulle sparas många miljoner i en kommun, som till exempel Göteborg, om man inte särade på ett barn och anknytningsföräldern. Barnets behov är tillgodosett hos anknytningsföräldern och då ska inte en dokumenterad våldsman eller missbrukare kunna kräva obevakat umgänge. Vi mammor har sett många tragedier, barnen mår ohyggligt illa efter att de har flyttats. Konsekvenserna är mycket allvarliga med stödinsatser i skola och samtal utan slut på BUP. Lägg därtill kostnaderna för socialsekreterarna. Harvandet fram och tillbaka mellan socialkontor, familjerätt, tingsrätt etc.

Hur många barn sitter på heltid idag hos våldtäktsmän? En skrivning som förekommer i vårdnadsutredningar är ”om inte mamman lämnar ut till obevakat umgänge så föreslår familjerätten att vårdnad och boende går över till pappan.” Sen sätts en förhandlingstid ut flera månader senare. En psykopat har ingen medkänsla – inte ens med sitt eget barn. Vilka mardrömsscener har inte utspelats för dessa barn? För deras mammor? Skrivningen uppmanar ju en sjuk förälder att misshandla barnet så illa det går – för att få mamman att inte lämna ut. Lägg sedan till att våldet inte utreds när polisanmälan görs. Att barnen nekas läkarundersökning. Är det en slump att anmälda fall av barnmisshandel mot barn under sex år i stort sett låg stilla fram till den nya vårdnadslagen, för att sedan öka dramatiskt?

Vi skriver på ett mycket svart kapitel i Sveriges historia. Men det är nutidshistoria. Det sker här och nu. Det finns mammor som tar mod till sig och flyr med sina barn. De jagas av polis inom landets gränser och av Interpol i fjärran länder. Hittas de tvingas barnen återigen till förövaren. Sätts under skyddad identitet och skräms till tystnad. Och ännu en barndom har gått i kras.

Här har du möjlighet att läsa en lysande debattartikel. Kunskapen om hur snedvridet rättssystemet är och hur illa barn behandlas fanns redan 2006.

Fler länkar:

http://www.skanskan.se/article/20130408/TTINRIKES/304089990/1395/-/varingrdnadslag-ses-oumlver-efter-kritik

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vardnadslag-ses-over-efter-kritik_8061450.svd

http://gd.se/nyheter/inrikes/1.5757027-vardnadslag-ses-over-efter-kritik

http://arbetarbladet.se/nyheter/inrikes/1.5757021-vardnadslag-ses-over-efter-kritik

http://www.skanskan.se/article/20130408/TTINRIKES/304089990/-/varingrdnadslag-ses-oumlver-efter-kritik
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5497861
http://www.svt.se/nyheter/sverige/vardnadstvister-har-okat-kraftigt
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.4524462-forlorade-barnbarn-vid-vardnadstvisten

"Fjällen"

”Vi har varit i fjällen. Med vännerna. Och vilket väder – wow! Min son och jag har andats fjälluft med djupa andetag, lutat oss tillbaka känt oss väldigt trygga. Med störtkruka och skidglasögon finns det ingen som kan känna igen oss i backen.

Vi har stannat till i nedfarten lagt upp stavarna på skidorna för en tillfällig sittplats plockat fram termosen med varm choklad och prickig korv-mackorna. Och njutit! Satt näsan mot solen och känt hur avlägsna alla problem är. Min son har slickat av sig sina choklad-mustascher och sedan fortsatt sin strävsamma kamp med att få skidorna åt rätt håll och lyckas svänga innan skogen kommer för nära. Det är dagsmeja och går ganska trögt i backarna, men det är bara bra. Vi vill inte upp i några höga hastigheter.

Vi har tid. Massor av tid. Så mycket tid att jag till och med hör vårfåglarna sjunga och skvallra om en lycklig framtid. Ett gott slut på den förfärliga mardröm som socialens nonchalans dragit in oss i.

På kvällarna gör vi upp en lägereld. Ser solens spektakulära nedgång i rosaröda skimmer och de eldröda gnistorna från brasan som sprakar upp i skyn. Äter grillad varm korv med bostongurka och ketchup. Drar om oss renfällen extra hårt då solens sista strålar lämnar oss och lyssnar till akustisk gitarrmusik. Lever i nuet.

Jag är så glad. Min son och jag fick ett så fint påsklov!”