"Huvudförhandlaren"

"Jag som trodde att allt var lugnt. Vi har så fina dagar, upp på morgnarna, kollar de små tomatplantorna som har kommit upp från fröna vi sådde i januari. Havregrynsgröt, juice och så en kaffe till mig. Sen sätter vi fart, räknar, läser, skriver. Hemkunskap varje tisdag. Då bakar vi något, i tisdags gjorde vi scones som vi sen mumsade i oss varma, med smör, ost och en marmeladklick på.

Men så ringde syrran. Hon har suttit i polisförhör. I flera timmar. Med Huvudförhandlaren. ”Du skulle sett - en riktig Barnaby!” Jag är mindre imponerad. ”Kunde du inte sagt att du inte har nå't att säga, bara?”

Han hade en stor lunta med papper med sig. Lade högerhanden tungt på den och sög fast min syster med blicken ”Allt i denna säger att din syster är psykiskt sjuk. Ge henne en klapp på axeln, vi sätter en spruta i henne och kör in henne till psyket. Allt du behöver göra är att visa oss dit.” Och så lade han till med ett snett leende ”Pojken kommer ni släktingar naturligtvis att få träffa så ofta ni vill.”

”Tror du han tror på det själv?”, frågade syrran osäkert. ”Ingen aning – jag bryr mig inte, prata inte mer med honom! Du kanske försäger dig!”

Men Huvudförhandlaren har bokat in fler tider. Det är märkligt hur han kan åka hundratals mil till syrran i ett ärende där ett barn är tillsammans med sin dokumenterat goda mor. Han kan inte ha läst ett enda av de där papprena han hade med sig.

Jag ser dem framför mig, Stora Stygga Vargen och min Bror Duktig-syster, till synes underlägsen, men inte på något vis dum.

Om det går som hon hoppas sitter Huvudförhandlaren snart i en raket på väg till månen."

”Ingen tror på mig”

Vi kan stolt presentera en gästskribent och äkta tigermamma. Tack för krönikan från verkligheten!

"Hon är ung och vacker, kanske bara 20 år gammal. Inuti är hon trasig och full av ångest. De är många här på fängelset. Jag har blivit som en mamma för flera av dessa unga flickor som förtvivlat söker efter trygghet, kärlek och förståelse. Idag berättar hon om övergreppen som barn. Det var många år av sexuella övergrepp och misshandel i hemmet. När hon till sist vågade berätta på skolan kallades hennes föräldrar på möte och informerades om vad flickan berättat. När hon kom hem från skolan den dagen, dagen då föräldrarna fått veta, bröt helvetet ut. Hon blev misshandlad som aldrig förr och tystades för resten av sin barndom. Idag lever hon som uteliggare. Hon dämpar sin ständiga ångest och självmordstankar med sitt alkoholmissbruk. Hennes ärr på handleder och armar vittnar om att hon åtskilliga gånger skurit sig själv. Hon berättar att man på fängelset erbjudit henne hjälp med terapi. Idag har hon träffat terapeuten igen. Hon är arg, frustrerad och ledsen. ”Ingen tror på mig” utbrister hon. Det var ingen som trodde henne som barn och nu tror inte heller terapeuten på hennes berättelse.

Jag känner igen frustrationen, ångesten och maktlösheten. När man inte blir trodd. För många av de unga flickorna här är jag en hjälte. Jag är mamman som lyssnade och trodde på mitt barn. Som gick under jorden för att skydda min pojke från vidare övergrepp, när samhället vägrade lyssna och svek. Här innanför murarna är jag en hjälte. Utanför är jag en grov brottsling som har hindrat mitt barn från att träffa sin pappa.

Min son började berätta om övergreppen då han var sex år gammal, en ålder som annars präglades av Batman och spindelmannen. Han träffade BUP vid ett flertal tillfällen. Barnpsykologen informerade socialtjänsten att han med största sannolikhet blivit utsatt för övergrepp av pappan. Socialen däremot ansåg att det omöjligt kunde ha skett några övergrepp då pappan ju bevisligen kunde visa känslor. Utredaren sa bestämt att en förövare inte kan visa varma känslor!

I Tingsrätten vittnade BUP om att barnet måste skyddas. Socialen ansåg att både boende och vårdnad borde gå över till pappan då mamman vägrat lämna ut barnet för oskyddat umgänge. Tingsrätten dom – boende och vårdnad till pappan!"

Blind okunskap regerar...

...på AB Söderstöd, Stockholm. 

Idag pratas det mycket om anknytningsföräldern i media. Det är något som AB Söderstöd helt har missat vilket är mycket anmärkningsvärt med tanke på att de anlitas i barnaärenden och då borde verka för barnens bästa.

Maria Hällström är VD för AB Söderstöd, som använder sig av omoderna och barnfientliga metoder. De jobbar enligt PAS-agendan och tvingar barn kvar hos en förälder som är omvittnat farlig för barn. Den trygga anknytningsföräldern hörs över huvud taget inte...

Som exempel kan nämnas ett ärende där BUP:s specialistmottagning vittnat om, att om barnet över huvud taget skulle träffa fadern, så måste det vara skyddat. AB Söderstöd tar skygglapparna på och låtsas som om ”allt är bra” hos förövar-föräldern.

Vi anknytningsföräldrar känner ju till hoten, rädslan för psykopaten. Hur känner då inte ett barn? Hur ska ett barn våga säga något annat? Va?!

Det vore intressant att se vilka pengar som är inblandade i detta ärende, vi vet ju sedan tidigare att psykologer skott sig bra på att försvara förövare. Den enda anledningen för pappan att barnet inte ska träffa den dokumenterat enastående mamman är ju naturligtvis rädsla för att sanningen ska komma fram. Barn berättar när de är trygga. Och det genomskådar inte Maria Hällströms AB Söderstöd.

Vi får hoppas att utbildningsnivån ligger på ett annat plan hos den socialtjänst som handhar ärendet så att AB Söderstöds utredning förpassas dit den hör hemma - papperskorgen.

Istället för att ägna oss åt ålderdomlig och förlegad syn på barnaärenden som Maria Hällströms AB Söderstöd, ser vi framåt och följer med i utvecklingen:

En förgrundsfigur för barnens väl har under flera år varit Eva, också känd som Mark-mamman. Hennes kunskap om barn är gedigen, hennes kamp för barnen enastående. I följande klipp berättar hon om barnen, som i en trygg miljö berättar att de längtar till sin anknytningsförälder / sina anknytningsföräldrar. Hon förklarar vidare att ju längre barn hålls åtskilda från anknytningsföräldern / föräldrarna, ju större skada tar barnen.

För att ytterligare hålla oss á jour inom barnaärenden så citerar jag några rader ur en dom från Attunda tingsrätt, 2013-02-12. Nämndemannen visar på ett tydligt framåtperspektiv i samklang med internationell rätt för barn med följande skrivningar:

”Lagtext och lagförarbeten föreskriver att den förälder som exemplevis gjort sig skyldig till våld, antingen mot barnet eller mot den andre föräldern, inte ska anses vara lämpad som vårdnadshavare. Barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge, det är alltid barnets intresse som ska vara i fokus. Att majoriteten bortsett från våld och övergrepp i hemmet innebär alltid en mycket allvarlig risk för barnets fysiska och psykiska hälsa är enligt min mening inte förenligt med barnens mänskliga rättigheter.”

samt:

”...och att barnen inte ska tvingas till obevakat umgänge med den föräldern.”

Barn tystas

Situationen för barn och mödrar är mycket svår i Sverige. Socialarbetare utför order utan att reflektera. Jag tänker då på de omskrivna barnen som flyttats från en välfungerande mamma, till en våldsam pappa. Barnen har efter över 100 dagar nu fått träffa mamman i några timmar.

Det är med stor sorg jag läser följande rader i SvD angående mötena: ”Kärleksfulla hälsningar kan göra dem ledsna, har socialtjänsten kommit fram till”. Förstår de inte att de kullkastat barnens liv och gett dem men för livet när de flyttade dem till en förälder de är rädda för? En förälder de aldrig någonsin har saknat.

Förstår de inte det trauma och den sorg barnen känner när socialarbetarna inte ser dem? Hur ledsna är de inte då? Va?! Har inte mamman och fler vittnen berättat om skräcken? Vad vet socialarbetarna om bakgrunden? Har de all bakgrundsfakta? Troligtvis inte, jag har läst domen – och det räcker mer än väl för att förstå att barnen definitvt inte ska vara obevakade med pappan.

Hur kommer det sig att barnen kunde flyttas till pappan i ett trollslag? De ska tillbaka till mamman – men via rättsmaskineriet, drivet av skattebetalarnas pengar. En evighetslång och dyr vårdnadsprocess tar sin start som definitivt ser till att barnen och mamman förtas all ära och redlighet. Mamman kommer att anklagas för att levt med skyddad adress, det går utmärkt för en våldsman att ha det däremot. Etc, myndigheterna brukar vara bra på att hitta fantasifulla och grundlösa anklagelser. Man tror ofta att de skickat breven till fel adress.

Hur tänker de socialarbetarna och poliserna som är del i denna flytt av barnen? Hur ofta har de kontakt med sin mamma? Som ju är vuxna. Skulle de vilja bo tillsammans med någon som är mycket större och våldsam? Man behöver ju inte lyfta blicken mer än lite grann för att förstå att det är galet. Helgalet!

Vi anknytningsföräldrar är glada över att information om denna upp och nedvända ordning börjar nå ut i allt bredare lager. Vi fortsätter naturligtvis med våra vandringar, idag startade vi som vanligt utanför tingsrätten i Göteborg. Denna gång med tillstånd för demonstration. Vi fortsatte sedan till Gustav Adolfs torg. 

Våra plakat väcker uppseende och vi får alltjämt frågor – hittills har vi mött mycket positiv feed-back och vi har fått ta del av båda gamlas och ungas berättelser, något vi tycker är mycket intressant!

På torget vandrade vi i vänstervarv, precis som mödrarna vid Plaza de Mayo, Argentina. 

De fick hem 105 barn.

Link to article in english...

...about a report, released by the Ombudsman for Children in Sweden (Barnombudsmannen – BO), details the help children receive from social services after they have been a victim of domestic crimes, such as violence and sexual abuse.

The report reveals the social services ignore child sex abuse. Swedish moms have to flee with their children, if the children are abused by a parent, just as the American mom, who fled the US to Holland.

Please spread the word, we don't find the Swedish media tell about this.

Pedofillobby i Sverige?

Nä – eller?

Jag skulle vilja säga att om det fanns en pedofillobby i Sverige så får den anses som väldigt framgångsrik. Eller vad sägs om denne pappa som har rätt till oövervakat umgänge med sin dotter? Vad har det gjorts för riskanalys då?

En artikel i utländsk press sammanfattar BO:s rapport om att socialen ignorerar barnsexbrott, de är förvånansvärt frånvarande och agerar långsamt. Varför har socialen en sådan attityd mot de grövsta övergrepp som barn kan utsättas för?

Vi har en lagbok att följa – eller är det oväsentligt? För förövarna frikänns ändå? Cirka 3-5% av anmälningarna om sexbrott mot barn går vidare till åtal och fällande dom. För några år sedan var siffran mycket högre (men ändå låg). Varför har det blivit svårare att fälla förövare idag?

På 1970-talet fanns det en pedofillobby, de agerade öppet med RFSL som bas. Det vore för barnens bästa om det som trivs i mörkret dras fram i ljuset...

”Solens strålar...

lyser in i vårt fina kök. Häromdagen droppade det från taket och fåglarna kvittrade precis som om våren vore här. Min son och jag har goda odlingsmöjligheter och har redan nu börjat plocka kärnor ur tomater och meloner. Vi lever med en mycket begränsad budget, men har ett väldigt rikt liv.

Barnen i kvarteret är förstås på dagis och i skolan om dagarna, men många kommer hem tidigt och lekparkens gungor och klätterställning brukar då fyllas av stojande barn.

Min son har lätt för att lära, skriv- och räkneböcker avverkas i ett högt tempo. Vi har börjat i dans också, tack vare att någon som känner någon som känner... Det är slut på isolationen hos en våldsam pappa, min son har en mycket större frihet nu – trots att vi lever gömda.

En till två gånger i veckan brukar vi gå och handla. Två kilometer. Ingen bil. Skulle polisen stoppa mig kan jag ju inte visa upp mitt körkort.

Det har känts väldigt lugnt den senaste tiden, även att våra bilder finns på allt fler bloggar. Vi har ändrat hårfärg och frisyrer. I affären tittar min son på filmer och ibland får han välja någon som vi köper med oss, medan jag går och handlar mat.

Snart är det vår och jag känner att vi kan se på framtiden med tillförsikt.”

Lena Hellblom-Sjögren kritiserad

Och det var verkligen på tiden. I närmare 30 år har hon förstört livet för barn då hon har vittnat i domstolar, till förövarens fördel. Vi känner inte till ett enda fall där hon har lyssnat och trott på ett barn, utan villigt, med ekonomisk vinning, vittnat i domstolar i kvasi-teorin PAS namn.

Sveriges Psykologförbund är mycket konkret i sin kritik. När man läser hur Lena Hellblom-Sjögren har arbetat svindlar tanken. För mig är det helt obegripligt att det får gå till så amatörsmässigt när barnfrågor avgörs. Det är ett ”Kejsarens utan kläder”, och så har det pågått i decennier!

Den första kritiken är den allvarligaste, anser vi anknytningsföräldrar. Under den centrala rubriken ”Rättigheter och värdighet” står att läsa: ”Brister i respekt för barnet genom att uttala vad som är barnets bästa utan att ha träffat barnet...” Ja – ni läste rätt ”utan att ha träffat barnet”.

Sedan följer: ”Brister i respekt för den andre föräldern genom de uttalanden hon gör om dessa utifrån det begränsande och bristande underlaget.” Vi anknytningsföräldrar känner till detta mycket väl. Vi har samtliga anklagats för psykiska åkommor av familjerätter och socialtjänster, trots att vi har ett liv som fungerar väl både praktiskt, ekonomiskt och socialt.

Sveriges psykologförbund kritiserar också den yrkesmässiga integriteten. Hellblom-Sjögren har hamnat i en rollkonflikt där hon fått ekonomiska anslag från en stiftelse där fadern hon företräder är involverad. Det finns mycket pengar i denna hantering av barn. Bland annat känner vi till ett fall där en barnpsykolog vittnade falskt, anknytningsföräldern ålades betala skadestånd, strax därefter öppnade barnpsykologen egen firma. Ett år senare har det ännu inte gått att få fram om pengarna, som ju ska gå till barnet, sitter på ett överförmyndarspärrat konto. Vi hoppas kunna återkomma med namn på de inblandade myndighetspersonerna i det ärendet.

Här finns Sveriges Psykologförbunds yttrande i sin helhet.

Här finns mer att läsa om ovanstående.

//Senare tillägg//
Suspicio har också skrivit om den svidande kritiken mot Lena Hellblom-Sjögren.

Jubileum för barnvänner

Idag har vandringarna för barnens rätt till en trygg uppväxt pågått i ett halvår. Våra förebilder, de argentinska mödrarna på Plaza de Mayo, vandrade i åratal och fick hem 105 barn. Anknytningsföräldrar har alltför länge skrämts till tystnad – med hot om att förlora sina barn, så det är dags att öppet prata om situationen, det vill säga att barn placeras på heltid hos våldsmän, som de ibland knappt ens känner. Situationen är alltjämt så att många mödrar vill vara anonyma, medan andra tycker att det är så viktigt att det kommer fram att de tar mod till sig att vara frontfigurer.

Vandringen utgick från Göteborgs tingsrätt som brukligt. Tillståndet har uteblivit och därför var vandrarna särskilt noga med att till punkt och pricka följa vad som gäller enligt Ordninglagen. Rutten gick sedan vidare längs kanalen ner mot Kungsportsplatsen, där fler vandrare anslöt. Det fanns en nyfikenhet bland allmänheten, några stannade och pratade och diskuterade bland annat de svenska påföljderna för sexbrott mot barn. Samstämmigt var att de straff som utdöms är alldeles för milda.

Vi fick också en insikt i att många av de personer som sitter på psykiatriska kliniker idag har en bakgrund som brottsoffer i barndomen. Idag handlar socialtjänsterna barnfientligt när de placerar barn hos våldsmän. Lidandet för barnen är svårt att beskriva med ord och förfarandet renderar enorma skattepengar.

Vandringen avslutades traditionsenligt på Gustav Adolfs torg, där gruppen vandrade i vänstervarv.

Mitt hjärta

Vi har ytterligare en gästskribent i bloggen! Vi tackar för den vackra och gripande dikten!

Mitt hjärta


En sak är lite konstig.
Det är en gåta.
Man kan inte leva utan sitt hjärta och du är ju mitt lilla hjärta!
Men jag lever ju ännu?
Med det är smärtsamt utan dig.
Det är tomt och mörkt.
För du är mitt hjärta!
Ångesten är tung att bära.
Tvungen att stänga av känslor och sinnen
För att det gör så ont med alla minnen.
Det gör så ont att jag bara vill drömma