En ledningsfråga

Jag och de andra mammorna som vi har kontakt med har träffat många sos-tanter. Jag hörde på radion att deras arbetssituation inte är bra. Det är ju ganska självklart, för vi ser ju att det inte fungerar. Det är en ledningsfråga. Vi tror inte att det är så lätt att hitta sos-tanter som går papparättsrörelsens vägar, men att det finns några stycken som domstolar och chefer använder sig av. De får ju inte protestera mot att de vet vart de skickar barnen. Det är sällan enhetschefer blottar sig som i detta inslag.

Resultatet blir det att man skickar mamman och barnet fram och tillbaka mellan socialen och rätten gång på gång. Varför har psykopatpappor så stor rätt? Vilka i samhället vill hålla dessa under armarna? De bryr sig inte ens om sina egna barn – de bryr sig bara om sig själva. Socialen och rättsväsendet bildar en böld som slukar skattepengar med det här förfarandet. Är en förälder dokumenterat våldsam, hotfull eller sexmissbrukare så ska det vara kört för att träffa barnet obevakat. Riskerna är alldeles för stora, insatsen för hög. Det handlar om barn!

Sen sitter socialen och ljuger: jag är inte det minsta orolig för din dotter. Nej – men alla som känner pappan är det. Alla som har sett hur illa min flicka har mått när hon kommit därifrån är det.

Den enda som inte märkt något är den drogade sos-tanten som kommer ut på hembesök...

Socialen gömmer sig bakom sekretessen. Ingen granskar dem, inga repressalier när de förstör barnens liv.

Utredningen

Det är slitsamt. Min första prioritet är att vara en trygghet och tröst för min son när han kommer från sin pappa. Men sen är det ju allt det andra. Möten. Stämningar. Papper. Kallelser hit och dit.

Ursäkta mig – jag har polisanmält grov våldtäkt mot barn, nu blir jag behandlad som något katten släpat in! 

Varför är det ingen som hjälper min son? Jag vet att ni vet. Jag vill att ni ska veta att våldtäkterna fortsätter. Ni gör ingenting. Vad tror ni det handlar om? ”Inte så farligt” eller ”nu har jag min chans att klättra i karriären”. För det verkar ju som det. Att de som tar förövarvänliga beslut hamnar ett pinnhål upp.

Vi mammor pratar med varandra. Vi ser att vissa namn återkommer när det gäller barnrättsvidriga beslut. Jag slår vad om att vissa av de här tanterna går på droger. Enligt en pålitlig källa har åtminstone en av dem kommit på hembesök och stunkit gammal fylla. Mitt i veckan.

Men det klart, problemet är ju högre upp. Tanterna får ju sitt mandat någonstans ifrån. Vanliga friska människor har nog svårt att leda in ett barn i psykopatens kula. De flesta har ett uns av empati. Hur klarar de det rent mentalt?

I min utredning står det att ”pappan är orolig och föreslår att mamman träffar barnet med kontaktperson.” Nu får de väl ändå ta och ge sig. Varför tas inte min oro på allvar? Jag har gjort allt de bett mig om. Inte polisanmält, inte låtit undersöka min son på sjukhuset. Lik förb-t är han orolig att åka in. För det är ju det enda han kan vara orolig för. Och sen drar han ju på igen, med det alla mammor anklagas för i utredningar – psykisk ohälsa.

Men nu tror jag att han har gått för långt. Domstolen kan aldrig gå med på detta. Aldrig.

Människor som ömmar för barn...

...demonstrerade idag, med utgångspunkt från Göteborgs tingsrätt. Modiga människor som har fått nog. Som vet att det som beskrivs i denna blogg är sant. Att barn i Sverige lever under omänskliga förhållande - med myndigheternas goda minne. Barn placeras idag hos förövare, men det tystas ner. Det är dags att vända på kuttingen och berätta.

Det är så många som känner till förfarandet att barn placeras hos förövare idag, polisen vet det, politiker vet det, osv. Varför då gömma ansiktena? Vi finns ju här för barnen.

Mammor hade med ett par vantar och en älsklingsleksak. En marschall tändes och det blev tid till lite kontemplation.

Solen sökte sig ner över den exklusiva skaran på Gustav Adolfs torg. Sin vana trogen vandrade de i vänstervarv. Det uttrycktes sorg över att alla inte kan visa sina ansikten – strängt förbjudna av sina advokater. Men allra störst var sorgen och saknaden efter barnen.

//Senare tillägg: Läs också http://kiremaj70.blogspot.se/2012/10/mammor-i-kamp-for-sina-barn.html

Polisens insats...

...för våra barn är bristfällig. Vi vet att polisen - av okänd anledning - ibland inte ens förhör pappor polisanmälda för grov våldtäkt mot barn. Husrannsakan? Näpp!  

Nu tycker tydligen göteborgspolisen att det är för jobbigt att öppna en bagagelucka för att leta efter en försvunnen person.

Om däremot en mamma försvinner som kämpat i åratal för att barnet/barnen ska slippa övergrepp hos pappan, utan gehör hos myndigheter – då letar man. Det avlyssnas telefoner, det förhörs högt och lågt, vaktmästare, jobbarkompisar, familj, vänner, grannar – you name it. Och inte en gång, nej - flera gånger. Och sen letar polisen. Ordentligt. De har så mycket pengar så de kan skicka sina skarpaste förhörsledare hundratals mil. Flera gånger. Inga problem!

Det har kommit till Mammornas kännedom att en mamma fick sin bostad genomsökt av piketpolis. Alltså genomsökt efter att dörren brutits upp. Nycklar fanns, men användes inte. Blir lite roligare så. Lite ”Vilda Västern” för grabbarna. Och varför göra något så kul en gång, när man kan göra det två? Självklart! Passar bra när bostaden ligger vägg i vägg med förskolan också. Eller hur?!  

Tänk vad kul för barnen att se väst- och hjälmförsedda män skrika livet ur sig och rusa runt i bostadskvarteret med AK-fyror på magen. Det är lite kontrast mot Julaftons Kalle Anka. Gör säkert de små liven gott.

Om jag vore polis så skulle jag arbetsvägra. Tills varenda oduglig chef försvunnit. Det behövs inte fler poliser. Det behövs färre.

Mardrömmen

Jag får inte berätta detta heller...

Paniken jag känner. Knuten i magen som är ständigt närvarande. I vilket skick kommer min son hem nästa gång?

Jag brukar åka tidigt till jobbet, sover ändå inte bra då min son inte är hemma. Hittar ofta på nåt efter - bio med vänner, fika, promenad. Knuten i magen försvinner inte, men den blir lättare att bära.

Ringde till förskolan häromdagen. Min son är sjuk. Som så ofta får han sitta hos pedofilpappa på heltid när han är där. Det är oväsentligt för soc. Barn är ofta sjuka och barnpsykologen ser att något är allvarligt fel med min son, men måste utreda vidare. Det är så man kan spy.

När min son kommer hit sitter han och vaggar fram och tillbaka, understimulerad. "tv, tv, mamma, jag vill se tv." "Vi går ut till lekparken." men ibland kan han inte gå för han har så ont i benen. Jag får bära min femåring.

Jag ringde min son en kväll. Det var sent, men han var ju inte på dagis. Pedofilen svarade och räckte över telefonen.

- Ett, två, sju, nio, fem...

- Det är mamma, vad gör du?

- Fem, nio, åtta. Mamma, jag ligger här under bordet.

- Vilket bord?

- Köksbordet.

- Lilla vännen, det är sent. Kan du gå och lägga dig?

- Ett, två, sju, nio, tolv...

- Snälla du, gå och lägg dig. Mamma älskar dig.

Trots att både soc och pedofilpappan inte tycker om att jag ringer så ofta ringde jag dagen därpå vid lunchtid. Och jag fick faktiskt prata med min son, som igen var hemma från dagis.

- Hej mamma, jag leker med bakugan. Pappa får jag klä på mig?

När jag lade på kände jag hur allt blod rusade från huvudet. Tog mig på något sätt till toaletten och lade mig på golvet med benen i högläge mot en vägg. Vill verkligen inte svimma på jobbet.

Jag vänjer mig aldrig vid att ha mitt barn hos en pedofil. Jag ser hur det påverkar hela hans varande. Det går inte att krama min son, han klarar ingen nära kontakt. Hur många år av hans barndom ska gå förlorade? I vilket skick är han nästa gång han kommer hem?

Junk Science

Någon vill tjäna pengar och hittar en marknad. Richard Gardner. Han satte sig vid sitt skrivbord och hittade på en teori, påstod sig vara psykolog och tog bra betalt för att vittna för våldsamma pappor och pedofiler. Och han gjorde karriär. Enligt många vara han pedofil själv.

PAS-teorin färdades över Atlanten och har använts i svenska domstolar. Idag har väl de flesta kommit till klarhet i att det inte är något annat än just ”junk science”.

Trots att alla idag förefaller väl medvetna om att det bara är påhitt – så fortsätter barn att skickas till misstänkta förövare. 

Vilka är mekanismerna för detta? Varför måste våra barn lida så?

En exklusiv skara...

...kvinnor och män demonstrerade idag i Göteborg. De demonstrerade eftersom mammor fråntas sina barn efter att på goda grunder anmält missförhållanden hos pappan. De utsätts för kränkande behandling av socialtjänst, domstolar och polis. Barnen får en uppväxt i misär; hos missbrukare, pedofiler och psykopater.

Mammorna får inte berätta för myndigheterna om hur illa barnen far hos den skadliga föräldern. Gör de det är risken stor att de förlorar vårdnaden. Vittnesmålen är fruktansvärda. Mammorna vittnar om barn som regredierar och börjar krypa när de ska till pappan. De kissar på sig, får problem med magen och diarréer som inte sköts hos förövare och leder till skinnflådda skinkor. Bland annat.

- Ännu en vandring för era barn...

- Ja, detta är fjärde vandringen, men idag demonstrerar vi. Vi har fått tillstånd att vandra sträckan mellan tingsrätten och Gustav Adolfs torg. Det blir mer legitimt så här, och vi tagit ännu ett steg i rätt riktning.

- Ni går i vänstervarv runt torget och är samtliga klädda i svart. Vill du kommentera det?

- Vi har sorg. Det går inte att sätta ord på den saknad vi känner efter våra barn. Vi är deras mammor. Hur ser deras liv ut, hur känner de? De är avskurna från sin släkt och deras identitet försöker myndigheterna radera ut genom att hålla oss åtskilda. De kan tro att vi har svikit dem. Men vi finns här och kämpar för dem varje dag.

- Jag ser att du har med dig en barnmössa...

- Ja. Vi mammor har många saker till våra barn som väntar på att få användas. Den mössan söker sitt barn.

Myndighetsmissbruk

Ibland undrar jag om jag har varit både döv och blind. Eller så är det så att mammor sällan vill prata om att de behandlas som skit för att de vill skydda sina barn. Eller så har situationen för barn och mammor drastiskt försämrats de senaste åren.

Från en mycket trovärdig källa har jag hört om en mamma. Pappan vill jävlas. Jag känner igen den intensiva och gnagande typen. Som ringer runt och pratar och pratar och pratar. Han har låtit Skatteverket skriva över dottern på sin adress. Hur gick det till? Mamman har vårdnaden också. Hur kan det komma sig att Skatteverket går ifrån sina egna tvingande formuleringar?

De är portade på flickans skola. Det har rektorn ringt och sagt. De ligger i ”vårdnadstvist”, får inte vara där. Märkligt...

Men det visade sig naturligtvis bara gälla mamman. Pappan går dit och visar upp sig på föräldramöten och låtsas var ”Pappan Som Bryr Sig Såå Mycket” om sin lilla flicka. ”Och titta alla föräldrar och lärare, nu är jag här igen – men mamman skiter i sin dotter:D” Hur gick det till? En rektor ska väl vara på barnens sida?

Det slutar naturligtvis inte där, anledningen till konflikten är just att pappan inte bryr sig om barnet. Flickan har en kronisk sjukdom och måste på regelbundna hälsokontroller. Dem avbokar pappan i parti och minut. Han ger f-n i flickans specialkost. En dag var hon så dålig att grannar ringde och anmälde till socialen.

Hurra! Då blev allt bra igen!

Ursäkta ironin. Socialen i denna kommun gjorde på samma sätt som många socialtjänster gör, i många kommuner. Drar ut på barnets och mammans lidande så att de ska få fler timmar och fler personal. Skaffa sig ordentligt med arbete.

”Pappan är ju sååå viktig idag!” Ju mer han kan plåga barnet och mamman, ju bättre...

Dokumenterat våldsamma pappor...

...får vårdnaden om barn. Vi mammor har vetat det länge. Vi lever i en mardröm. Vi har sett hur våra barn blivit våldsamma efter umgänget med pappa. Barn som aldrig hinner läka innan de måste dit igen. Barn, som när de varit trygga, berättat att de får stryk, blir släpade i håret, inlåsta i skrubbar. Socialutredare som sitter och ger oss skulden för att barnet/barnen inte vill till våldsverkaren/pedofilen.
"Barn har lojalitet mot bååååda sina föräldrar." Jag har inte sett det. Däremot är de livrädda för att säga något som kan få repressalier hos förövaren. Det är allmänt känt att barn som bor hos en förövare inte vågar berätta. Jag är glad att min son berättade, men det fick också konsekvenser för honom. Ohyggliga konsekvenser.

Läs om hur en dokumenterat våldsam pappa får vårdnaden här:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/02/stoppa-myndigheters-vergrepp-p-barn
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/17/det-r-dags-att-sl-larm-p-alla-fronter

Tigermammor

Det finns några mammor som vågar ta steget. Som lämnar allt. Tar med sig sina barn och flyr. Jag har svårt att tänka mig in i situationen - Vaddå? Lämna allt?! Till en osäker framtid? Varför är inte svårt att förstå, men just det här, att ta steget.
Tigermammor. Jag känner både respekt och beundran för dem.
Jag tror att barnen som har fått några trygga barndomsår klarar sig bättre. De vet hur en barndom ser ut. De kanske lyckas hålla sig borta så länge att de inte behöver återgå till en barndom med en pappa som förgriper sig på dem.
Men de flesta återfinns. Då gäller varken lagboken eller Barnkonventionen. Pappan bestämmer allt. Allt. Han må vara långtidsjukskriven för psykiska besvär eller tidigare dömd pedofil, etc. Sådana personer verkar ha sista ordet i barnrättsfrågor i vårt land idag.
Jag vet en mamma med två små pojkar. De valde att lämna Sverige. När de återfanns ville pappan inte att de skulle träffa mamman. Han har en ny kvinna, en pedofilförsvarare. Mamman får träffa barnen ibland. De är oroliga, sitter stelt i en soffa. Tittar sig omkring sig med stora, förskräckta ögon. "Vi vill inte träffa mamma, vi vill inte träffa mamma."
Tänk om en mamma hade låtit en pappa träffa barnen på det viset. Hon hade hotats med fråntagen vårdnad, umgänge, boende. Skadeståndsanspråk.
Jag har hört det när min son varit livrädd och sprungit hyperaktivt runt när pappan ska komma och hämta honom. "Hur föööörbereeeeder du din son på att pappa ska hämta?" Hur förbereder man ett barn på en vecka hos en pedofil? Kan någon svara på det?
Den nya kvinnan, pedofilförsvararen, står i kulisserna och väntar. Hon har bockfötter på båda benen. Är hon en sådan "förälder" som hjälper till att torka blod och plåstra om? Eller låter han bli pojkarna nu?
Mammorna följer med intresse detta fall. Och fler.
Jag vet något som bockfoten inte vet. Jag vet att pojkarnas mamma är en alldeles utomordentlig mamma. En mamma som vågade ta steget. En Tigermamma.
Jag är inte det minsta orolig över hur denna historia kommer att sluta. Det är inte bockfoten heller. Just nu.