”Semesterparadiset”

”Vi har ett bra liv, min son och jag. Nu när snön har försvunnit kan vi utforska omgivningarna än mer. Häromdagen var vi ute i en närbelägen skog. Det finns en koja där och i slänten ner till den forsande ån växte blåsippor. Vi beundrade dem och följde sedan stock och sten upp mot en brant kulle. Solstrålarna lekte i trädkronorna och vi kom ut på ett kalhygge med många vattensamlingar. Helt plötsligt såg vi att det vimlade av grodor och stora sjok av romkorn fanns runt kanten i en större damm. Jag förklarade att det blir grodor av de runda geleaktiga klumparna.

Jag kände efter i fickan och hittade en plastpåse. Sen la jag me största försiktigthet ner några romkorn och fyllde på med lite vatten. Väl hemma fyllde vi lite sten och grus i botten på en stor glasskål och pyttsade i grodäggen. Varje morgon hoppar min son upp och springer ut på balkongen med några havregryn i nypan. ”Mamma, jag hoppas de kläcks snart!”. Han berättar för barnen i kvarteret och vi har haft lägenheten full med ungar som velat se hur ”grodbäbisar” ser ut.

Men det är inte bekymmersfritt att leva under jord. Vi har en granne, en pensionerad, vänlig dam, som börjat ställa frågor. ”Men, varför går han inte i skolan?”. En berättigad fråga. Jag hade frågat det också om jag hade haft grannar som oss. Det är en mänsklig rättighet som borde vara alla barns möjlighet. Men nu lever vi i ett samhälle som inte tar ansvar för barnen. Som inte ens utreder anmälningar om övergrepp mot barn. Som med ett pennstreck skickar barn till pappor som förgriper sig på dem.

Med de nyfikna frågorna i bakhuvudet kändes det som en skänk från ovan när jag nyligen fick frågan om vi ville spendera sommaren i Semesterparadiset. Om vi ville! Det är nästan så man behöver nypa sig i armen. Vi är erbjudna att bo i en stuga mellan havet och skogen, med massor av semestrande barnfamiljer i närheten.

Det kommer att bli alldeles, alldeles underbart! Hoppas, hoppas, hoppas vi får uppleva sommaren tillsammans!"