Publicerar här en gästskribent. Tack för inlägget!
"För mig är det
viktigt att förstå så mycket som möjligt av det som händer mitt
barn och mig, det är som att lägga ett pussel, vissa partier är
svårare, jag får prova med många bitar innan de passar. Andra
områden får jag lämna, det går alltid att gå tillbaka senare för
att bilden ska klarna.
Men vid några få
tillfällen har pusselbitar plötsligt ramlat rakt ner och på rätt
plats. Bilden har klarnat. En aha-upplevelse infinner sig.
När jag en eftermiddag
hämtade min son på dagis efter att han varit hos sin pappa över
natten påpekade förskolelärarna en sak för mig. (Jag vill inte gå
in exakt på vad det var, eftersom det i vanliga fall skulle vara en
småsak.) Jag blev lite förvånad, men la ingen större vikt vid
det.
Ytterligare en tid
senare kom en förskollärare med samma påpekande igen, efter att sonen varit hos pappan. Vad som följde på det gjorde mig bekymrad. Jag
förstod att något inte stod rätt till. På kvällen ringde jag en
väninna som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av barn.
Hon blev också bekymrad, men hade inte heller något svar.
Vid den här tidpunkten
hade jag redan haft kontakt med socialen, och eftersom de tvingat mig
att lämna ut honom till pappan trodde jag inget kunde hända. Att det
var jag som måste jobba med min fruktansvärda oroskänsla.
I vår kommun
förefaller det som om samma soctant handhar alla ”vårdnadsmål”
då en förälder anmäler sin oro. Jag är övertygad om att hon
känner till de symptomen ett våldtaget barn uppvisar. Att hon
frågar förskolepersonalen om symptomen. Kanske till och med
uppmanar förskolelärarna att anmärka till en orolig förälder på
något, som i vanliga fall skulle vara en småsak.
Då hade jag ingen
aning om att det övergått i regelrätta våldtäkter. Det brukar ta
ungefär ett år innan närstående till barnet upptäcker det, och
ibland kommer det inte till ytan förrän barnet är vuxet. Det var
först när min son berättade för mig. Jag visste inte ens att det var
praktiskt genomförbart att våldta så små barn som treåringar.
När barnförhörsledaren
ringde mig efter polisanmälan, var första frågan hon ställde just
om den här symptomen, som förskolärarna ett halvår tidigare
påpekat. Pusselbitarna föll med ens rätta. Jag kände mig lurad.
Varför hade soc inte berättat för mig?
Om han inte behövt
återvända till sin pappa efter mycket rå misshandel så vet jag att han
berättat för mig så småningom. På samma sätt som jag förstår
att anledningen till att min son befinner sig på heltid hos sin
pappa är för att sanningen inte ska komma fram. Hur ska ett barn någonsin våga
berätta när det bor hos förövaren? En förövare som har dödshotat mig. Hur hotar han inte ett barn? Och så säger soc-tanterna att "Barn är lojala mot sina föräldrar". Det kanske är så - om föräldrarna håller på med ett självdestruktivt beteende - men knappast när barnen misshandlas och våldtas. Då är de inte lojala, då är de livrädda för att säga något som kan väcka förälderns vrede."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar