Kanal 100

...är en av Sveriges viktigaste web-platser. Här ges ordet till dem som i gammelmedia sällan kommer till tals. Thor-Björn Bergman är filmare och producent och beskriver sig så här: ”...jag är inte riktigt som andra. Mina dagar är omsorgsfullt planerade och jag lever för mina projekt. Kanske är det en konsekvens av en barndom kantad av övergrepp, kanske är det tecken på den Aspergerdiagnos jag fick som vuxen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag är den jag är och jag måste få göra saker på mitt sätt för att överhuvudtaget fungera. Jag har jobbat som professionell filmare sedan 2005, men intresset för foto och film har funnits sedan jag var 12 år då jag fick min första stillbildskamera.”

De svåra ämnen, som de flesta ryggar för, tar Thor-Björn upp på ett professionellt sätt. Han förmedlar och gör det tydligt. En film som vi mammor känner igen oss i, och som har fått mycket positiv respons där den har visats är ”Vem lyssnar på Ella?”. Vi rekommenderar den varmt och hoppas att den får en stor spridning.

Media är den tredje statsmakten, men den etablerade median tar inte upp vissa ämnen. Det gör Kanal 100, och också social media. Det är oerhört viktigt för yttrandefriheten i ett land där offentlighetsprincipen allt mer åsidosätts. Offentlighetsprincipen återfinns i Sveriges grundlag och insyn i maktens korridorer är en ledstjärna för demokratiska länder.

Vi mammor vet att det begås lagbrott då våra barn flyttas till våldsmän / misstänkta våldsmän, eftersom socialen ska göra en riskbedömning först. Men lagbrotten i våra ärenden stannar inte där, de kan läggas på hög.

Har vi en statsmakt som inte följer lagen, så behöver naturligtvis ingen annan göra det heller. Så här uttalar sig JO i Dagens Juridik:

"Det är av särskild vikt att just regeringens kansli respekterar allmänhetens insynsrätt. I motsatt fall är risken stor att inte heller andra myndigheter anser sig behöva leva efter grundlagens bokstav".

Vi behöver politiker som föregår med gott exempel.

Politiskt förankrat

I Sverige är föraktet mot barn mycket utspritt. Barn separeras från sina anknytningsföräldrar, och PAS förespråkas i domstolarna fortfarande, trots att det inte är tillåtet. Pedofilförespråkarna har anhängare ända upp i Europeiska parlamentet. Varför är det inte fler medier som skriver om vilka makthavare som sitter i Bryssel? Varför är det okej med propedofiler som politiker? Kan man tänka sig att en person med en så störd verklighetsuppfattning är olämplig att fatta beslut som rör oss européer?

Hade det varit samma sak om en ledamot förespråkat att legalisera inbrott? Bilstöld?

Varför går man inte vidare med uppgifter som kom fram i Lindberg-härvan? Polischefen som dömdes för våldtäkt. Det finns uppgifter om att han ingick i ett sexnätverk. Varför går man inte till botten med detta? Är nätverket förankrat på politisk nivå? Bland mediechefer? Varför är det så tyst om hur illa barnen behandlas i Sverige idag?

Ytterligare en vandring för barnvänner

Gråtunga skyar hängde i förmiddags över Gustav Adolfs torg, men när det var dags för barnvännerna att vandra sken solen från en nästan molnfri himmel! Vår vana trogen delade vi ut pamfletter och samspråkade med intresserade. Reaktionerna är olika, några har aldrig hört talas om att barn skulle ha det så svårt i Sverige och blir i det närmaste bestörta, medan andra vet det mycket väl. Ytterligare en grupp hastar vidare utan att ge sig tid att lyssna.

Det är dags att inse att botten är nådd. Övergrepp på barn tillhör inte det förgångna. I Sverige sker det med myndigheternas goda minne.

”Semesterparadiset”

”Vi har ett bra liv, min son och jag. Nu när snön har försvunnit kan vi utforska omgivningarna än mer. Häromdagen var vi ute i en närbelägen skog. Det finns en koja där och i slänten ner till den forsande ån växte blåsippor. Vi beundrade dem och följde sedan stock och sten upp mot en brant kulle. Solstrålarna lekte i trädkronorna och vi kom ut på ett kalhygge med många vattensamlingar. Helt plötsligt såg vi att det vimlade av grodor och stora sjok av romkorn fanns runt kanten i en större damm. Jag förklarade att det blir grodor av de runda geleaktiga klumparna.

Jag kände efter i fickan och hittade en plastpåse. Sen la jag me största försiktigthet ner några romkorn och fyllde på med lite vatten. Väl hemma fyllde vi lite sten och grus i botten på en stor glasskål och pyttsade i grodäggen. Varje morgon hoppar min son upp och springer ut på balkongen med några havregryn i nypan. ”Mamma, jag hoppas de kläcks snart!”. Han berättar för barnen i kvarteret och vi har haft lägenheten full med ungar som velat se hur ”grodbäbisar” ser ut.

Men det är inte bekymmersfritt att leva under jord. Vi har en granne, en pensionerad, vänlig dam, som börjat ställa frågor. ”Men, varför går han inte i skolan?”. En berättigad fråga. Jag hade frågat det också om jag hade haft grannar som oss. Det är en mänsklig rättighet som borde vara alla barns möjlighet. Men nu lever vi i ett samhälle som inte tar ansvar för barnen. Som inte ens utreder anmälningar om övergrepp mot barn. Som med ett pennstreck skickar barn till pappor som förgriper sig på dem.

Med de nyfikna frågorna i bakhuvudet kändes det som en skänk från ovan när jag nyligen fick frågan om vi ville spendera sommaren i Semesterparadiset. Om vi ville! Det är nästan så man behöver nypa sig i armen. Vi är erbjudna att bo i en stuga mellan havet och skogen, med massor av semestrande barnfamiljer i närheten.

Det kommer att bli alldeles, alldeles underbart! Hoppas, hoppas, hoppas vi får uppleva sommaren tillsammans!"