Jag är fel. Har fel, gör fel. Vi träffas två gånger i månaden. Vi har det så bra tillsammans, men det är
så svårt att se dig. Jag får inte gråta. Inte. Det är svårt. Att se dina hoptovade
guldlockar. Skorven i hårbotten, men det är väl smuts, för bara
spädbarn har väl skorv. Öronen fulla av vax. Vi tvättar håret.
Kammar lock efter lock försiktigt. Varför bor du hos en
missbrukare? Jag har ju sagt det. Dom vet ju om det. Hur ska en
missbrukare klara ett barns hygien? Vad ska jag göra, jag får inte
kritisera. Ringa och fråga? Vaddå? Är det normalt att tvätta ett
barn två gånger i månaden? Då blir jag dumförklarad igen.
Kontaktpersonen ser inget. Läser tidningen. Tittar bort.
Du pratar med en kille på socialen nu.
Du lyser upp. Tycker det är roligt. Men varför fick du inte bo kvar
hos mig? Ha kvar din barndom. Här var ditt liv fullt av ljusa
stunder. Grannbarnen, vännerna. Vi badade och gick ofta till zoo. Jag finns till för dig,inte tvärtom. Men nu? Skapar socialen jobb åt sig själv? Här hade du inte behövt
gå till någon på socialen, för tillsammans med mig, din mamma, hade du en barndom.