Tredje vandringen...

...för Septembermödrarna som sin vana trogen startade vid tingsrätten i Göteborg.

De fortsatte mot Gustav Adolfs torg, med en något annorlunda väg mot tidigare vandringar. Trots löften om regn sken solen över sorgetåget. Samtliga var sorgklädda och diskuterade dämpat erfarenheter om de mycket svåra missförhållanden som barn och mammor, i onödan, tvingas leva i idag. Barn tvingas till obevakat umgänge med förövare och missbrukare. Vanvården pågår i åratal och mammorna tystas med hot om förlorad vårdnad och indraget umgänge. De får inte vittna om hur illa umgänget med skadliga pappor påverkar barnen.

På torget tyckte vi oss få en fingervisning om att vi är på rätt väg med att nå ut med information om hur illa ställt det är i Sverige idag. Och vilket viktigt budskap vi har att framföra.

Det här får jag inte berätta...

Jag sätter mig på knä och lägger armarna om den lilla barnkroppen som skakar av gråt och smärta. Skriken skär stötvis i mina öron.

-Aj, aj, aj, mamma, mamma, mamma!

-Såja, såja, du ska se att det snart blir det bra. Det blir snart bra.

En tår bränner till och rinner ner på min kind. En till.

Jag har lovat mig själv att vara stark och påminner mig om det. Min son skälver och skriker.

-Nej, mamma, jag vill inte, jag vill inte baja! Hans panna är feberhet. Jag förstår att han blev mycket illa åtgången av pappa senast.

-Vi går och vilar då istället.

”Om inte mamman lämnar ut rekommenderar socialen att vårdnaden och boendet går över till pappan och att mamman får träffa sonen med kontaktperson.”

Nästa gång min son kommer från pappa har han stuckit sig med nålar på insidan av låret. Fem år gammal.

Vi har ingenstans att ta vägen. Sjukhuset undersöker honom inte, för det tillåter inte ”krim”. Jag har ringt och skrivit till alla jag kan tänka mig. Pratat med barnpsykiatriker som suckat och ryckt på axlarna. ”Jag vet.” Pratat med flera poliser, en av dem sa ”Jag vet – vänta tills han är tolv.” Pratat med en kvinna på Socialstyrelsen, som underströk hur viktigt det var att barnet fick träffa båda föräldrarna. Men idag gäller det bara förövare. Mammor, som motsätter sig att barn kränks och utsätts för ohyggliga övergrepp, nonchaleras och förlöjligas.

Kvinnan på Socialstyrelsen pratade nästan öppet om gången för dessa stackars barn. Så öppet att jag frågade om det var olagligt att att utsätta barn för sexuella övergrepp, då hamnade hon i försvarsposition. ”Men det vet du väl att det är?!”

Jag vet att barn är skyddslösa i Sverige. Det vet jag.

//Senare tillägg: Här är länk till Suspicios inlägg om ovanstående:
http://suspicio.wordpress.com/2012/09/22/i-sverige-tvingas-barn-att-umgas-med-forovarna/

Vandring i Göteborg

En exklusiv grupp kvinnor samlades utanför Göteborgs tingsrätt idag lördag. och vandrade till Gustav Adolfs torg. Där väntade fler vandrare. Mammorna hade tryckt upp flygblad som de delade ut för att berätta om det myndigheter och media idag vill tysta ner och förminska – nämligen att barn tvingas umgås obevakat med förövare. Samtliga var sorgeklädda. På torget fortsatte vandringen i vänstervarv.

- Ni vandrade för två veckor sedan och nu vandrar ni igen. Vad vill ni åstadkomma med det?

- Vi vill helt enkelt sprida information. Så som myndigheterna behandlar barn och mammor i dag är rent fruktansvärt. Vi hade inte kunnat ana det, förmodligen inte trott det om någon berättat.

- Försöker ni bilda opinion?

- Opinionen finns där redan. Vetskapen om hur det går till saknas däremot, vilket inte är konstigt då det hela tiden tystas ner.

- Hur skiljer sig denna vandringen mot föregående?

- Idag har vi med oss flygblad som vi hoppas tas väl emot av dem som stannar och frågar. Det är ett steg framåt. Ett litet - men viktigt steg - mot en förändring.

Infekterat i Varberg

Lyssnade på radion i morse och vaknade till en nyhet som har allt. En kritisk kvinna = allt är tillåtet, nakenhet = såå roligt! Som grädden på moset påstås hon vara från Stockholm. Och halva journalistkåren går i taket.

Radioprogrammet Vaken raljerade, men utan att ge några detaljer. Kollade dagspressen på mobilen ”Störd stockholmare...”, ”Stockholmare vill...", ”nyheten” har fått spaltmeter! Varbergs kommunordförande uttalar sig. Han flirtar tydligt med de sexistiska kommentatorsfälten. Vet hur han gör för att stärka sin ställning bland dessa män. De är nog viktiga för honom.

Hade det varit för några år sedan, kanske jag hade ryckt på axlarna. Men idag gör jag inte det. Det går inte, för jag vet att Varberg är en kommun som låter polisen hämta barn hos sin mamma. Jag vet att en pappa inte vill att mamman alls ska träffa barnet. Hon är rädd. Hon lever ett strävsamt liv, inga droger, ingen misskötsamhet. Varför skriver och pratar inte journalisterna om det?

”Kvinna nakenchockad...”. Bingo! Här fick de in de flesta sexistiska männen i kommentatorsfältet. Det är också den tidningen som har gett Varbergs kommunordförande mest utrymme.

Långt ner i artikeln står att läsa: ”Någon avsändaradress har kvinnan inte uppgett, men kuvertet är stämplat i Stockholm.”

Sverige, 2012.

Septembermödrarna vandrade

I helgen vandrade en exklusiv skara mammor, anhöriga och vänner i Göteborg. De startade vid Göteborgs Tingsrätt och fortsatte till Gustav Adolfs torg, där fler mötte upp. Gruppen gick runt torget i vänstervarv under tystnad, många av dem sorgklädda. De utbytte erfarenheter och diskuterade sinsemellan om situationen för dem själva och deras barn.

- Hur upplever du den här dagen?

- Det känns som att en barriär är bruten. Vi har en lång väg att vandra, men tillsammans hoppas jag att vi når en förändring. Hur vi och våra barn behandlas idag tystas ner eller förnekas konsekvent.

- Vilka är de största svårigheterna?

- Allt. De lagar som finns följs inte av myndighetspersoner, men det är också svårt att kämpa och komma ut med information om problemet, dels för att många mår väldigt dåligt i denna situation. Jag var i kontakt med en mamma som är djupt deprimerad och inte orkar ta sig för något. Andra mammor vågar över huvud taget inte visa sig i ett sådant här sammanhang.

- Vad har du för förväntningar?

- Att problemet synliggörs. Att fler medsystrar, vänner och anhöriga visar att de finns. Och – självklart - att mitt barn snart ska få komma hem!

Bilden visar några av vandrarna.