Barnens Fimbulvinter

Den påhittade PAS-teorin, som är så absurd så jag personligen inte kan förstå hur någon kan gå på den. Sätter man sig in i det så ser man den alltid förnekar övergrepp – det är alltid mamman / barnet som hittar på. Sen växer den ut svulstlikt och berättar att övergrepp (som ju aldrig förekommer...) minsann inte är skadliga för barn, vidare påstår den att barn själva tar initiativ till sexuella handlingar.

Med andra ord – PAS-teorin är full av motsägelser och saknar logik.

Därför blir man så glad – när man i denna barnens Fimbulvinter läser att en hovrätt tror påbarnet. Endast 3-5% av alla anmälningar om sexuella övergrepp på barn går vidare till åtal och fällande dom i Sverige. För att vara övertydlig så blir det inte någon upprättelse för 95-97% av de barn som utsätts.

The Lucifer Effect. Hur får man folk att tro på sån smörja som PAS? Man har ett auktoritärt förhållningssätt och tillåter inte ifrågasättande. Idag utgör myndigheterna auktoriteter i samhället. Det är vikigt att de ägnar sig åt att hålla rent från kvasiteorier som PAS, att domstolarna är en rättskipande myndighet som hjälper de brottsutsatta, ser till att de får upprättelse. Förövarna ska naturligtvis ges långa straff, ser man till ett internationellt perspektiv har brotten mot barn ett lågt straffvärde i Sverige, därför bör straffen ligga i den övre straffskalan.

Saxat ur Norstedts Juridik, Diesen C, Diesen E. F (2013, 2:a upplagan) sid 170:

Misstanken att mödrar, vanligen i samband med vårdnadstvister, anklagar den f.d. partnern för sexuella övergrepp mot barnen (t.ex i samband med utövande av umgängesrätt) har frambringat en kvasiventenskaplig teori som kallas PAS, parental alienation syndrome. Teorin, som lanserades av den amerikanske barnpsykiatern Richard Gardner (en anhängare av pedofili), går ut på att dessa mammor lider av en psykisk defekt som får dem att till varje pris försöka fjärma barnen från pappan. Hittills har denna teori knappast förekommit som försvarslinje i svenska brottmål, däremot i en hel del vårdnadsmål. Det måste anses som en viktig renhållningsuppgift för domstolarna att inte tillåta sakkunnigutlåtanden baserade på PAS, eftersom teorin saknar vetenskapliga belägg.

Att lägga pussel

Publicerar här en gästskribent. Tack för inlägget!

"För mig är det viktigt att förstå så mycket som möjligt av det som händer mitt barn och mig, det är som att lägga ett pussel, vissa partier är svårare, jag får prova med många bitar innan de passar. Andra områden får jag lämna, det går alltid att gå tillbaka senare för att bilden ska klarna.  

Men vid några få tillfällen har pusselbitar plötsligt ramlat rakt ner och på rätt plats. Bilden har klarnat. En aha-upplevelse infinner sig.

När jag en eftermiddag hämtade min son på dagis efter att han varit hos sin pappa över natten påpekade förskolelärarna en sak för mig. (Jag vill inte gå in exakt på vad det var, eftersom det i vanliga fall skulle vara en småsak.) Jag blev lite förvånad, men la ingen större vikt vid det.

Ytterligare en tid senare kom en förskollärare med samma påpekande igen, efter att sonen varit hos pappan. Vad som följde på det gjorde mig bekymrad. Jag förstod att något inte stod rätt till. På kvällen ringde jag en väninna som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av barn. Hon blev också bekymrad, men hade inte heller något svar.

Vid den här tidpunkten hade jag redan haft kontakt med socialen, och eftersom de tvingat mig att lämna ut honom till pappan trodde jag inget kunde hända. Att det var jag som måste jobba med min fruktansvärda oroskänsla.

I vår kommun förefaller det som om samma soctant handhar alla ”vårdnadsmål” då en förälder anmäler sin oro. Jag är övertygad om att hon känner till de symptomen ett våldtaget barn uppvisar. Att hon frågar förskolepersonalen om symptomen. Kanske till och med uppmanar förskolelärarna att anmärka till en orolig förälder på något, som i vanliga fall skulle vara en småsak.

Då hade jag ingen aning om att det övergått i regelrätta våldtäkter. Det brukar ta ungefär ett år innan närstående till barnet upptäcker det, och ibland kommer det inte till ytan förrän barnet är vuxet. Det var först när min son berättade för mig. Jag visste inte ens att det var praktiskt genomförbart att våldta så små barn som treåringar.

När barnförhörsledaren ringde mig efter polisanmälan, var första frågan hon ställde just om den här symptomen, som förskolärarna ett halvår tidigare påpekat. Pusselbitarna föll med ens rätta. Jag kände mig lurad. Varför hade soc inte berättat för mig?

Om han inte behövt återvända till sin pappa efter mycket rå misshandel så vet jag att han berättat för mig så småningom. På samma sätt som jag förstår att anledningen till att min son befinner sig på heltid hos sin pappa är för att sanningen inte ska komma fram. Hur ska ett barn någonsin våga berätta när det bor hos förövaren? En förövare som har dödshotat mig. Hur hotar han inte ett barn? Och så säger soc-tanterna att "Barn är lojala mot sina föräldrar". Det kanske är så - om föräldrarna håller på med ett självdestruktivt beteende - men knappast när barnen misshandlas och våldtas. Då är de inte lojala, då är de livrädda för att säga något som kan väcka förälderns vrede."

"Det måste bli ett slut på denna barnmisshandel"

...sa en person, djupt insatt i de svenska myndigheternas hantering av barnaärenden. Vi vandrare försöker dra vårt strå till stacken. Som vanligt vandrade vi idag, även för två veckor sedan, även att det inte resulterade i ett blogginlägg. Skillnaden är att vi söker oss nya vägar, både bildligt och bokstavligt, för att nå ut med vårt budskap om att barn skickas till våldsmän, en förälder de fruktar, ibland till och med på heltid - med fruktansvärda konsekvenser.

Som vanligt var dagens vandring mycket trevlig. Vi diskuterar barnens situation och egna erfarenheter av myndigheternas hantering. Vi delar också med oss av information. Det är inte så många som vet hur illa barn behandlas idag, eftersom det inte skrivs om ”vårdnadstvister” förutom då mammor tar till den sista utvägen och ger sig av med sina barn. Då skrivs det – men ur ett förövarperspektiv. Mamman är galen, svårt sjuk i PAS... Att det sedan entydigt visar att barnen regredierar när barnen tvingats till pappan, det är det ingen som tar hänsyn till. Idag har det gått så långt att jag har hört att mammor rekommenderas att inte säga något om misstänkta övergrepp.

Nu är det en dyster tid, men vi vet att det kommer att vända. För mammor som har det svårt länkar jag här till ett blogginlägg som ingjuter mod, styrka och hopp.

Varför flaggar vi?

Regnbågsflaggan vajar runtom i Göteborg. Den kantar gator och torg, hänger ut genom fönster lite varstans. Toppar Familjerättens byggnad. Fladdrar från bussar och spårvagnar.

Vi är så bra! Vi är så snälla och förstående, vi slår oss lite för bröstet. Annat är det i andra länder.

Så – varför flaggar vi? Hur många har svar på den frågan?

Flaggar vi för varje människas okränkbarhet, oavsett kön, etnicitet, handikapp, sexuell läggning etc? I så fall är det ju jättebra. Men flaggar vi också på Internationella kvinnodagen den 8:e mars? Internationella flyktingdagen 20 juni? Internationella handikappdagen 3 december? Jag kan faktiskt inte påminna mig det.

RFSL säljer regnbågsflaggan, jag tittar på deras hemsida. De verkar genom att påverka politiskt. I deras principprogram står att de vill avkriminalisera prostitution. Är det därför vi flaggar? Nej, det kan det väl inte vara? Alla undersökningar pekar ju åt ett och samma håll – trafficking minskar med den svenska sexköpslagen. Den innebär ju minskat lidande för en marginaliserad minoritet.

Hur började det hela? Historia brukar ju förklara företeelser i dagens samhälle. Jag söker svaret i historien och hittar ett förslag från justitiedepartementet 1976 (Källa: D Rauscher, J Mattsson (2004); Makten, männen och mörkläggningen, sidan 7). Där föreslås att all särbehandling av homosexuella ska tas bort. I lagboken är vi där, men inte i realiteten. Det är viktigt att fördomar inte styr människors handlande.

Men i samma förslag finns skrivningar som gör mig mörkrädd. Förslag som förespråkar en mildare syn på sexualbrott, och i synnerhet mot barn. Där står till och med att incestbegreppet ska slopas. ”[...] Alltså ska sexuella förbindelser mellan familjemedlemmar inte längre vara straffbara.” På fullt allvar. Ett förslag från dåvarande justitieministern. Hur gick det till?

Personligen har jag svårt att förstå varför småskolor flaggar med regnbågsflaggan. Har någon frågat barnen? Vad vill de flagga för? Kanske vill de hellre flagga för de handikappades rätt att kunna åka spårvagn, eller för att mammor ska ha lika stora rättigheter som pappor. Eller för att alla ska bli miljöhjältar och tänka på naturen.

Eller så kanske barnen hellre vill flagga för sina rättigheter. Att skolan ska få de resurser den behöver. Tillräckligt många lärare. Tillräckligt många resurspedagoger. Att barnkonventionen införlivas med svensk lagstiftning. Redan för tio år sedan införlivades Barnkonventionen med norsk lagstiftning. Vilka sitter och trycker emot i Sverige? Har maktsfären förändrats sedan 1976, eller är strömningarna desamma?

Men småskolorna kanske inte får välja. Det kanske inte existerar valfrihet när West Pride drar igång. Maktstrukturerna i organisationen ser kanske ut så. En överhöghet som inte går att kritisera / ifrågasätta?

Vad man ändå kan hoppas är att de som hissar flaggan inte är robotar hemmahörande i George Orwells "1984". ”Nu hissade ju dom och dom flaggan, så nu gör vi det också”. Man kan ju hoppas att de själva har en klar bild över varför de flaggar, vilka människor de vill stötta, men också vad de vill ta avstånd ifrån.

Kanal 100

...är en av Sveriges viktigaste web-platser. Här ges ordet till dem som i gammelmedia sällan kommer till tals. Thor-Björn Bergman är filmare och producent och beskriver sig så här: ”...jag är inte riktigt som andra. Mina dagar är omsorgsfullt planerade och jag lever för mina projekt. Kanske är det en konsekvens av en barndom kantad av övergrepp, kanske är det tecken på den Aspergerdiagnos jag fick som vuxen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag är den jag är och jag måste få göra saker på mitt sätt för att överhuvudtaget fungera. Jag har jobbat som professionell filmare sedan 2005, men intresset för foto och film har funnits sedan jag var 12 år då jag fick min första stillbildskamera.”

De svåra ämnen, som de flesta ryggar för, tar Thor-Björn upp på ett professionellt sätt. Han förmedlar och gör det tydligt. En film som vi mammor känner igen oss i, och som har fått mycket positiv respons där den har visats är ”Vem lyssnar på Ella?”. Vi rekommenderar den varmt och hoppas att den får en stor spridning.

Media är den tredje statsmakten, men den etablerade median tar inte upp vissa ämnen. Det gör Kanal 100, och också social media. Det är oerhört viktigt för yttrandefriheten i ett land där offentlighetsprincipen allt mer åsidosätts. Offentlighetsprincipen återfinns i Sveriges grundlag och insyn i maktens korridorer är en ledstjärna för demokratiska länder.

Vi mammor vet att det begås lagbrott då våra barn flyttas till våldsmän / misstänkta våldsmän, eftersom socialen ska göra en riskbedömning först. Men lagbrotten i våra ärenden stannar inte där, de kan läggas på hög.

Har vi en statsmakt som inte följer lagen, så behöver naturligtvis ingen annan göra det heller. Så här uttalar sig JO i Dagens Juridik:

"Det är av särskild vikt att just regeringens kansli respekterar allmänhetens insynsrätt. I motsatt fall är risken stor att inte heller andra myndigheter anser sig behöva leva efter grundlagens bokstav".

Vi behöver politiker som föregår med gott exempel.

Politiskt förankrat

I Sverige är föraktet mot barn mycket utspritt. Barn separeras från sina anknytningsföräldrar, och PAS förespråkas i domstolarna fortfarande, trots att det inte är tillåtet. Pedofilförespråkarna har anhängare ända upp i Europeiska parlamentet. Varför är det inte fler medier som skriver om vilka makthavare som sitter i Bryssel? Varför är det okej med propedofiler som politiker? Kan man tänka sig att en person med en så störd verklighetsuppfattning är olämplig att fatta beslut som rör oss européer?

Hade det varit samma sak om en ledamot förespråkat att legalisera inbrott? Bilstöld?

Varför går man inte vidare med uppgifter som kom fram i Lindberg-härvan? Polischefen som dömdes för våldtäkt. Det finns uppgifter om att han ingick i ett sexnätverk. Varför går man inte till botten med detta? Är nätverket förankrat på politisk nivå? Bland mediechefer? Varför är det så tyst om hur illa barnen behandlas i Sverige idag?

Ytterligare en vandring för barnvänner

Gråtunga skyar hängde i förmiddags över Gustav Adolfs torg, men när det var dags för barnvännerna att vandra sken solen från en nästan molnfri himmel! Vår vana trogen delade vi ut pamfletter och samspråkade med intresserade. Reaktionerna är olika, några har aldrig hört talas om att barn skulle ha det så svårt i Sverige och blir i det närmaste bestörta, medan andra vet det mycket väl. Ytterligare en grupp hastar vidare utan att ge sig tid att lyssna.

Det är dags att inse att botten är nådd. Övergrepp på barn tillhör inte det förgångna. I Sverige sker det med myndigheternas goda minne.