Dokumenterat våldsamma pappor...

...får vårdnaden om barn. Vi mammor har vetat det länge. Vi lever i en mardröm. Vi har sett hur våra barn blivit våldsamma efter umgänget med pappa. Barn som aldrig hinner läka innan de måste dit igen. Barn, som när de varit trygga, berättat att de får stryk, blir släpade i håret, inlåsta i skrubbar. Socialutredare som sitter och ger oss skulden för att barnet/barnen inte vill till våldsverkaren/pedofilen.
"Barn har lojalitet mot bååååda sina föräldrar." Jag har inte sett det. Däremot är de livrädda för att säga något som kan få repressalier hos förövaren. Det är allmänt känt att barn som bor hos en förövare inte vågar berätta. Jag är glad att min son berättade, men det fick också konsekvenser för honom. Ohyggliga konsekvenser.

Läs om hur en dokumenterat våldsam pappa får vårdnaden här:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/02/stoppa-myndigheters-vergrepp-p-barn
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/17/det-r-dags-att-sl-larm-p-alla-fronter

Tigermammor

Det finns några mammor som vågar ta steget. Som lämnar allt. Tar med sig sina barn och flyr. Jag har svårt att tänka mig in i situationen - Vaddå? Lämna allt?! Till en osäker framtid? Varför är inte svårt att förstå, men just det här, att ta steget.
Tigermammor. Jag känner både respekt och beundran för dem.
Jag tror att barnen som har fått några trygga barndomsår klarar sig bättre. De vet hur en barndom ser ut. De kanske lyckas hålla sig borta så länge att de inte behöver återgå till en barndom med en pappa som förgriper sig på dem.
Men de flesta återfinns. Då gäller varken lagboken eller Barnkonventionen. Pappan bestämmer allt. Allt. Han må vara långtidsjukskriven för psykiska besvär eller tidigare dömd pedofil, etc. Sådana personer verkar ha sista ordet i barnrättsfrågor i vårt land idag.
Jag vet en mamma med två små pojkar. De valde att lämna Sverige. När de återfanns ville pappan inte att de skulle träffa mamman. Han har en ny kvinna, en pedofilförsvarare. Mamman får träffa barnen ibland. De är oroliga, sitter stelt i en soffa. Tittar sig omkring sig med stora, förskräckta ögon. "Vi vill inte träffa mamma, vi vill inte träffa mamma."
Tänk om en mamma hade låtit en pappa träffa barnen på det viset. Hon hade hotats med fråntagen vårdnad, umgänge, boende. Skadeståndsanspråk.
Jag har hört det när min son varit livrädd och sprungit hyperaktivt runt när pappan ska komma och hämta honom. "Hur föööörbereeeeder du din son på att pappa ska hämta?" Hur förbereder man ett barn på en vecka hos en pedofil? Kan någon svara på det?
Den nya kvinnan, pedofilförsvararen, står i kulisserna och väntar. Hon har bockfötter på båda benen. Är hon en sådan "förälder" som hjälper till att torka blod och plåstra om? Eller låter han bli pojkarna nu?
Mammorna följer med intresse detta fall. Och fler.
Jag vet något som bockfoten inte vet. Jag vet att pojkarnas mamma är en alldeles utomordentlig mamma. En mamma som vågade ta steget. En Tigermamma.
Jag är inte det minsta orolig över hur denna historia kommer att sluta. Det är inte bockfoten heller. Just nu.

Tredje vandringen...

...för Septembermödrarna som sin vana trogen startade vid tingsrätten i Göteborg.

De fortsatte mot Gustav Adolfs torg, med en något annorlunda väg mot tidigare vandringar. Trots löften om regn sken solen över sorgetåget. Samtliga var sorgklädda och diskuterade dämpat erfarenheter om de mycket svåra missförhållanden som barn och mammor, i onödan, tvingas leva i idag. Barn tvingas till obevakat umgänge med förövare och missbrukare. Vanvården pågår i åratal och mammorna tystas med hot om förlorad vårdnad och indraget umgänge. De får inte vittna om hur illa umgänget med skadliga pappor påverkar barnen.

På torget tyckte vi oss få en fingervisning om att vi är på rätt väg med att nå ut med information om hur illa ställt det är i Sverige idag. Och vilket viktigt budskap vi har att framföra.

Det här får jag inte berätta...

Jag sätter mig på knä och lägger armarna om den lilla barnkroppen som skakar av gråt och smärta. Skriken skär stötvis i mina öron.

-Aj, aj, aj, mamma, mamma, mamma!

-Såja, såja, du ska se att det snart blir det bra. Det blir snart bra.

En tår bränner till och rinner ner på min kind. En till.

Jag har lovat mig själv att vara stark och påminner mig om det. Min son skälver och skriker.

-Nej, mamma, jag vill inte, jag vill inte baja! Hans panna är feberhet. Jag förstår att han blev mycket illa åtgången av pappa senast.

-Vi går och vilar då istället.

”Om inte mamman lämnar ut rekommenderar socialen att vårdnaden och boendet går över till pappan och att mamman får träffa sonen med kontaktperson.”

Nästa gång min son kommer från pappa har han stuckit sig med nålar på insidan av låret. Fem år gammal.

Vi har ingenstans att ta vägen. Sjukhuset undersöker honom inte, för det tillåter inte ”krim”. Jag har ringt och skrivit till alla jag kan tänka mig. Pratat med barnpsykiatriker som suckat och ryckt på axlarna. ”Jag vet.” Pratat med flera poliser, en av dem sa ”Jag vet – vänta tills han är tolv.” Pratat med en kvinna på Socialstyrelsen, som underströk hur viktigt det var att barnet fick träffa båda föräldrarna. Men idag gäller det bara förövare. Mammor, som motsätter sig att barn kränks och utsätts för ohyggliga övergrepp, nonchaleras och förlöjligas.

Kvinnan på Socialstyrelsen pratade nästan öppet om gången för dessa stackars barn. Så öppet att jag frågade om det var olagligt att att utsätta barn för sexuella övergrepp, då hamnade hon i försvarsposition. ”Men det vet du väl att det är?!”

Jag vet att barn är skyddslösa i Sverige. Det vet jag.

//Senare tillägg: Här är länk till Suspicios inlägg om ovanstående:
http://suspicio.wordpress.com/2012/09/22/i-sverige-tvingas-barn-att-umgas-med-forovarna/

Vandring i Göteborg

En exklusiv grupp kvinnor samlades utanför Göteborgs tingsrätt idag lördag. och vandrade till Gustav Adolfs torg. Där väntade fler vandrare. Mammorna hade tryckt upp flygblad som de delade ut för att berätta om det myndigheter och media idag vill tysta ner och förminska – nämligen att barn tvingas umgås obevakat med förövare. Samtliga var sorgeklädda. På torget fortsatte vandringen i vänstervarv.

- Ni vandrade för två veckor sedan och nu vandrar ni igen. Vad vill ni åstadkomma med det?

- Vi vill helt enkelt sprida information. Så som myndigheterna behandlar barn och mammor i dag är rent fruktansvärt. Vi hade inte kunnat ana det, förmodligen inte trott det om någon berättat.

- Försöker ni bilda opinion?

- Opinionen finns där redan. Vetskapen om hur det går till saknas däremot, vilket inte är konstigt då det hela tiden tystas ner.

- Hur skiljer sig denna vandringen mot föregående?

- Idag har vi med oss flygblad som vi hoppas tas väl emot av dem som stannar och frågar. Det är ett steg framåt. Ett litet - men viktigt steg - mot en förändring.

Infekterat i Varberg

Lyssnade på radion i morse och vaknade till en nyhet som har allt. En kritisk kvinna = allt är tillåtet, nakenhet = såå roligt! Som grädden på moset påstås hon vara från Stockholm. Och halva journalistkåren går i taket.

Radioprogrammet Vaken raljerade, men utan att ge några detaljer. Kollade dagspressen på mobilen ”Störd stockholmare...”, ”Stockholmare vill...", ”nyheten” har fått spaltmeter! Varbergs kommunordförande uttalar sig. Han flirtar tydligt med de sexistiska kommentatorsfälten. Vet hur han gör för att stärka sin ställning bland dessa män. De är nog viktiga för honom.

Hade det varit för några år sedan, kanske jag hade ryckt på axlarna. Men idag gör jag inte det. Det går inte, för jag vet att Varberg är en kommun som låter polisen hämta barn hos sin mamma. Jag vet att en pappa inte vill att mamman alls ska träffa barnet. Hon är rädd. Hon lever ett strävsamt liv, inga droger, ingen misskötsamhet. Varför skriver och pratar inte journalisterna om det?

”Kvinna nakenchockad...”. Bingo! Här fick de in de flesta sexistiska männen i kommentatorsfältet. Det är också den tidningen som har gett Varbergs kommunordförande mest utrymme.

Långt ner i artikeln står att läsa: ”Någon avsändaradress har kvinnan inte uppgett, men kuvertet är stämplat i Stockholm.”

Sverige, 2012.

Septembermödrarna vandrade

I helgen vandrade en exklusiv skara mammor, anhöriga och vänner i Göteborg. De startade vid Göteborgs Tingsrätt och fortsatte till Gustav Adolfs torg, där fler mötte upp. Gruppen gick runt torget i vänstervarv under tystnad, många av dem sorgklädda. De utbytte erfarenheter och diskuterade sinsemellan om situationen för dem själva och deras barn.

- Hur upplever du den här dagen?

- Det känns som att en barriär är bruten. Vi har en lång väg att vandra, men tillsammans hoppas jag att vi når en förändring. Hur vi och våra barn behandlas idag tystas ner eller förnekas konsekvent.

- Vilka är de största svårigheterna?

- Allt. De lagar som finns följs inte av myndighetspersoner, men det är också svårt att kämpa och komma ut med information om problemet, dels för att många mår väldigt dåligt i denna situation. Jag var i kontakt med en mamma som är djupt deprimerad och inte orkar ta sig för något. Andra mammor vågar över huvud taget inte visa sig i ett sådant här sammanhang.

- Vad har du för förväntningar?

- Att problemet synliggörs. Att fler medsystrar, vänner och anhöriga visar att de finns. Och – självklart - att mitt barn snart ska få komma hem!

Bilden visar några av vandrarna.